Nya jeans

Tankar/känslor / Permalink / 0

Innan jag glömmer bort det så skulle jag vilja säga att jag räknade antalet pomodoros jag gjort sedan jag först började plugga den nittonde juni (om en vecka, två månader sedan). 116. Om jag inte räknat fel. Med andra ord 58 timmar! Det är ju inte riktigt klokt. Känns som en rejäl motivationshöjare att se hur mycket jag redan hunnit med. Ända sedan jag skrev till min coach att jag ville få 1,3 och han sa att jag borde plugga två timmar om dagen i så fall, så har jag tänkt att jag kanske inte kommer höja mig alls i och med att jag inte pluggar så mycket som han föreslog. Men med alla dessa timmar? Vore det inte nästan konstigt om jag INTE höjer mig någonting?

 

Å andra sidan har en del timmar gått åt till att läsa introduktionssidorna och jobba med den där appen som skulle höja mitt arbetsminne. Jag gav upp på den till förmån för matten och att faktiskt göra högskoleprovsuppgifter.

 

Det sitter en tjej en bit bort här inne på Espresso House och dricker kaffe, äter kladdkaka och läser en bok. Hur mysigt verkar inte det? Så mysigt. Det är sådant som jag skulle kunna göra om jag gick hit lite mer sällan. Om jag hade lite mer att göra under dagarna. Och lite mer ork. Fråga inte varför, det bara är så. Eller jag kan försöka förklara. Jag vet inte om det finns någon logik i det jag skrev förresten. Jag kanske tar tillbaka det. Det är klart att jag skulle kunna ta med en bok. Fast jag orkar ju bara läsa i en halvtimme innan koncentrationen tar slut. Jag saknar när jag var barn och kunde läsa ut en bok på en dag eller två bara. Slukade dem gjorde jag.

 

Fast hon sitter på en soffa där det står en till soffa mittemot, så att man ska kunna sitta en hel familj eller ett kompisgäng tillsammans. Jag skulle aldrig kunna ta upp så mycket plats bara jag, ensam. Inte så att jag tycker att hon gör något fel, men jag skulle ha alldeles för mycket ångest över det.

 

Jag köpte ett par nya byxor och en kjol igår förresten. Har letat länge efter en vanlig svart midjekjol som inte är alltför kort. Byxorna är också svarta, sitter i midjan och är tighta över rumpan men ganska vida runt benen. Såg en bild på något liknande en gång för kanske två år sedan på en skoreklam. Har letat efter sådana byxor länge. Fast de skulle helst inte vara tighta över rumpan. Baggy och midjehöjd. Det var kriterierna. De här överensstämmer nästan. Tillräckligt. Tror jag. Var lite osäker och provade dem två gånger och tittade länge på dem i spegeln. Provade dem en gång i morse också innan jag klippte prislappen. Jag är ganska säker. Men så sa min sambo att de är utsvängda. (!!) Utsvängda? Jag vill inte se ut som ABBA!? Det var det jag fruktade, jag vill inte att de ska se utsvängda ut. Avskyr sådana byxor.

 

Men han tyckte inte egentligen att de såg utsvängda ut sa han sedan, han kom bara inte på någon bättre beskrivning. Inte jag heller. Men egentligen är de ju vida redan högst uppe på benen. Utsvängda byxor är ju tighta ner till vaderna och utsvängda bara där. Tog en bild på vägen hit. Vad tycker ni? Ser de utsvängda ut? Det blev kanske ingen jättebra bild dock. Hmm. Men jag är ganska säker på att jag tycker om dem. Fast de är ju inte exakt som jag ville ha dem. Det känns som att extremt få av mina kläder är exakt som jag vill ha dem. Det är banne mig svårt det där. Man får allt som oftast nöja sig med kläder som är någorlunda, nästan vad man ville ha. Eller är det bara så för mig?

 

Det var svårt att bestämma mig för vilken storlek jag skulle köpa också. Jag vet ju inte om jag kommer fortsätta gå ner i vikt eller om jag kommer stanna här eller rent av gå upp i vikt igen? Tog ett par som satt bra men inte särskilt tight. Så jag skulle kunna gå upp lite utan problem. Jag skulle också kunna gå ner lite, tror jag. Inte för mycket åt något håll bara. Det är så osäkert med vikten just nu. På tal om den så har jag nu gått ner allt det jag gick upp förra året på grund av mediciner. Jag väger till och med ett kilo mindre än vad jag gjorde innan.

 

Dock så gick jag upp fyra kilo långsamt under åren som gick också från att jag var sexton till förra året. Så jag funderar ju på att gå ner dem också. En del av mig vill ligga så nära undervikt som möjligt. Men jag är rädd att jag kanske inte kommer kunna använda de här byxorna då. Det skulle vara så typiskt. Jag kan redan inte ha på mig byxor och kjolar jag köpte när jag vägde 80 kg. De sitter för löst och ser clownkläder ut på mig. Det är till och med ett par byxor som jag inte fick på mig då som sitter för löst nu. Men jag tror att det också är för kvaliteten på resåren är dålig.

 

Köpte ett par andra jeans förra sommaren som skulle likna de där från skoreklamen. De är också bara nästan som jag vill ha dem. Har inte testat dem sedan det blev varmt ute. Har ju gått ner en del sedan dess. Undrar hur de sitter nu, om jag alls kan ha dem? Tjejen med kladdkakan och boken har redan gått för länge sedan nu. Hon kanske inte ens läste i en halvtimme. Men hur kan folk tycka att det är värt att sitta på café kortare än en timme? Det är nästan så jag skulle kunna tro att de går hit bara för att faktiskt fika snarare än för att fördriva tid och byta miljö. Men det är väl så för de flesta människor. Och det är därför jag inte kan fika på det sättet!

 

Just det, förresten. Jag har ju helt glömt bort att berätta. I onsdags ringde arbetsterapeuten till mig och berättade att på fredag nästa vecka får jag börja i Lilla rehabgruppen! Jag nämnde det innan sommaren om ni kommer ihåg. Det är en form av arbetsträning fast för folk som som inte klarar av ”riktig” arbetsträning. Det är bara en gång i veckan, i tre timmar har jag för mig. Och man jobbar med handarbete såsom stickning, sömnad, läderarbete och måleri. Det är bara för ens egen skull man gör det så det är ingen produktion som ska säljas, och alltså inga krav på oss som arbetar. Och så är det bara sex patienter på tre arbetsterapeuter. Så äntligen tror jag att det kommer vara tillräckligt med personal för mig. Jag har på alla ställen jag arbetstränat hittills känt att det funnits för lite handledare. Jag behöver ha någon bredvid mig hela tiden helst. Så det här ser jag verkligen fram emot! Hoppas bara det inte blir för mycket med kursen och högskoleprovet och allt. Och så vill jag ju testa dansa också. Aja, vi får se hur det går. De på försäkringskassan måste ju tro att läkaren ljög om mig i sitt utlåtande i våras så hemskt som hon beskrev mig. Men jag var också ett vrak i våras. Nåväl. Det är nya tider nu! Får hoppas att de är här för att stanna.

 

 
Till top