Min tvångsmässiga personlighetsstörning

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Blogg, Positiva klubben, Psynligt, Tvångsmässig personlighetsstörning / Permalink / 0

Hej, nu var det ett tag sedan igen. Känns skönt, det betyder att jag kunnat fördriva tiden rätt bra även utan hjälp av bloggen. För det är det allt handlar om. Fördriva tid. Jag ser på livet som ett arbete. Jag lever inte, jag jobbar. Jag analyserar och kontrollerar precis allt. Det är därför jag inte kan slappna av och njuta av saker. Därför som jag ogillar människor. Därför som jag blir så uttråkad att jag blir deprimerad och får ångest. Jag vet inte om det gick att hänga med i det där, så jag ska försöka förklara. Jag vet inte ens om jag förstår det själv riktigt. Jag började prata om det här med min terapeut igår. Det är kanske mitt största problem just nu utöver utbrändheten.

 

Jag tror att det är det här som de i psykiatrin ser som min tvångsmässiga personlighetsstörning. Jag litar inte på min intuition eller autopilot. Jag måste göra allting medvetet och kontrollerat. Att diska till exempel, eller att ha en konversation med någon. Det är något man bara gör. Man tänker inte på hur man gör det. Jag tänker hela tiden på hur jag ska diska och hur jag ska konversera. Det kommer inte naturligt. Jag tror att jag har kapaciteten att utföra saker naturligt och spontant men det här började smyga sig in i mitt liv så tidigt. Kanske redan när jag var barn. Men det var efter gymnasiet som jag verkligen började märka av det och sedan dess har det bara blivit värre.

 

Det sitter så djupt i mig. Jag måste vara perfekt. Måste kontrollera allt. Diska perfekt, konversera perfekt, dricka kaffe perfekt, borsta tänderna perfekt, se på film perfekt, promenera perfekt och le perfekt. Jag kan inte bara göra, måste kontrollera. Nu är det här inte som vanligt tvångssyndrom. Jag har inte strikta ritualer som jag måste utföra. Jag har ritualer men de är lite föränderliga. Jag strävar efter perfektion, alltså måste jag ändra mina regler allteftersom jag upptäcker nya som är mer effektiva. Och jag måste inte utföra saker exakt likadant varje gång, jag är ganska flexibel. Om situationen kräver att jag gör ett undantag så är det okej. Men jag gör undantaget på ett kontrollerat sätt. Jag lägger upp en plan för hur jag ska bete mig och utföra undantaget och eventuellt hur jag kan kompensera för det efteråt.

 

Till skillnad från tvångssyndrom så är jag heller inte helt medveten om att jag är tvångsmässig. Eller jag är medveten om men jag är inte medveten om exakt vilka mina regler är. Det är så komplext och omfattande och många regler går emot varandra så jag ställs inför svåra dilemman ibland. Jag har regler för exakt allt jag gör, dygnet runt. Det går mer eller mindre per automatik. Om jag anstränger mig för att analysera ett viss syssla så kan jag lista reglerna jag har dock. Och en del regler har jag i huvudet, stora sådana som att jag inte får ljuga. Dock ljuger jag ibland, det händer. Men då ursäktar jag det med hjälpt av andra regler. Det blir som sagt konflikter inombords ibland då jag får välja vilken regel som väger tyngst.

 

Men över lag så handlar störningen om att jag har ett kantigt sätt att tänka på. Jag är trots allt relativt oflexibel och stel. Det finns bara ett sätt att göra saker på som är korrekt. Och jag stör mig också på när andra människor inte följer mina regler. Förr övervägde jag att göra slut med min pojkvän till exempel för att han inte följde mina regler. Numera känner jag mest bara ett obehag och irritation. Jag tror det är därför jag ogillar folk. Från djupet av mitt hjärta. För det är det en personlighetsstörning går ut på. Det är inte bara ett tvång. Det är hela jag, hela min personlighet, mitt sätt att vara på. Mina grundläggande värderingar. Mina värderingar är omsorgsfullt valda och det är ingenting jag ”känt mig fram” till. Utan jag har analyserat noga vilka värderingar som krävs för att bli en perfekt människa och så har jag valt dem. Det är väl bland annat därför opartiskhet, rättvisa, respekt och ärlighet ligger i den översta listan som jag gjorde som i ACT-övning förut om ni minns.

 

Men även acceptans, närvaro, tillit och vänlighet är värderingar som jag valt att ha överst i min lista. Inte för att jag ”känner” att det är rätt för mig. Utan för att jag tänkt mig fram till att det är det mest korrekta. Inte mest perfekt för mig dock, utan för andra. För resten av världen. Hur som helst, jag tror att det är för att det sitter så djupt i mig att allt måste vara perfekt och i kontroll, som jag verkligen inte tycker om människor. För att människor är inte perfekta, människor gör ständigt fel. Och nu går det ju oftast inte att säga vad som är rätt eller fel vad gäller vardagliga saker i livet. Men i mitt huvud finns det tydliga rätt och fel och jag känner mig ärligt talat alienated eller hur man nu säger på svenska. Jag upplever att majoriteten av alla människor är av en annan ras än mig. Jag förstår inte hur de kan handla så ologiskt och orationellt. Samtidigt är ju inte jag heller perfekt vilken är en anledning till att jag ser ner på och blir trött på mig stundvis.

 

Sedan innefattar störningen också en del tics. Tvångsmässiga rörelser. Många har blivit bättre på sista tiden dock. Jag skakar med benen, gör vågmönster och cirklar med fötterna, håller fingrarna i vissa positioner, rör tungan i triangelmönster mot baksidan av tänderna (gärna i takt med en rytm i huvudet), suger in läpparna (eller runt omkring läpparna, svårt att förklara), river och pillar på huden, rycker loss hårstrån och så vidare. Jag har säkert glömt något. Jag ritar upp osynliga sträck på marken också som jag inte får gå på och jag måste gå i takt med folk som går med mig eller i närheten av mig. Mina steg måste vara av en viss längd, så ibland blir det bara ett halvt steg kvar på en viss sträcka och då kan det se lite konstigt ut när jag går. Antingen för att jag tar ett halv steg i slutet eller ett och ett halvt på en gång. Jag vet inte hur jag ska bete mig när saker inte går jämnt ut.

 

I alla fall. Allt jag gör är ett jobb för mig. Jag kan inte njuta fullt ut någonsin, för jag måste vara i kontroll av situationen. Måste till och med njuta och slappna av på ett kontrollerat och väl planerat sätt. Det finns ju fördelar med att vara på det här sättet också. Jag gör oftast ett bra jobb och utifrån vad jag hört så är jag en uppskattad vän och arbetskollega (när jag arbetat). Jag lär mig fort och följer alla regler. Jag är artig och inlyssnande, jag är ärlig och tillmötesgående. Men på bekostnad av att massor av energi och njutning för egen del.

 

Det är det jag menar med att jag blir så uttråkad att jag blir deprimerad och får ångest. Jag har ständigt tankar såsom ”Jaha, nu är det dags att borsta tänderna… Igen”. Eller att se på film… Igen. Eller äta frukost… Igen. Jag orkar inte leva på det här sättet. Saker och ting förlorar sin mening. Livet känns trist, inrutat, repetitivt. Meningslöst. Känner ofta att jag tappar motivation och inspiration. Tänker att det är ingen idé att laga mat, åka ut med båten, lyssna på musik, duscha, det är ändå bara jobbigt.

 

Det här är kanske inte världshistoriens största problem egentligen. Jag är glad över att jag klarar av att göra alla de här sakerna jag gör nu. Förr har jag ju inte ens kunnat laga mat, åka ut med båten eller träffa vänner (inte mer än en gång om året kanske). Nu är mitt liv så mycket friare och mer meningsfullt. Det är bättre än jag tidigare ens har kunnat hoppats på. Jag känner mig dum som tar upp det här med min terapeut. Situationen är inte livshotande längre, jag skadar mig inte (även om jag fortfarande har lite impulser då och då), har inga självmordstankar, pendlar inte mellan extrema känslolägen, dissocierar knappt alls och så vidare. Vad har jag i terapi att göra? Det finns massvis med folk som bättre behöver min plats. Jag är rädd att jag inte har så mycket mer att säga till min terapeut. Men hon envisas med att säga att vi har massor kvar att prata om och att jag fortfarande har legitima problem.

 

Jag får väl acceptera det antar jag. Lita på henne. Fast jag är rädd att samtalsämnena ska ta slut. Som det känts det senaste halvåret så tror jag knappt ens att jag har emotionellt instabil personlighetsstörning längre. Men den här tvångsmässiga störningen vet jag inte om jag någonsin kan bli av med. Den sitter djupt. Fast den har ju blivit bättre som sagt. Jag får inte panik och vill göra slut med min sambo längre, det bara medför obehag och depressiva tankegångar. Nåja. Det är kanske ovärdigt att behöva leva på det sättet. Jag kanske är berättigad ett bättre liv. Jag vill bara inte vara otacksam för allt det goda som har kommit till mig på senaste tiden. Svårt att veta hur jag ska tänka kring detta. Tack till er som läst hela vägen hit ner. Blir så smickrad och glad över att det finns folk som tycker att jag har något att tillföra! Kram på er alla!

Till top