Måldagbok

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Måldagbok, Psynligt / Permalink / 0

Jag har för ovanlighetens skull tusen saker jag vill skriva om idag. Jag har så mycket inspiration att det svämmar över. Jag vet inte ens om jag kommer kunna göra ett bra inlägg av alla de här tankarna för de är så många att de inte får plats alla på en gång i mitt blickfång. De är som ballonger som flyger iväg med vinden och jag kan inte hålla alla på en gång så jag försöker dra tillbaka dem till mig en i taget. Men när jag släpper den ena för att dra tillbaka en annan så blåser den första iväg igen. Jag känner att det blir nog inte ett bra inlägg om jag pratar om alltihop på en gång heller, så jag får väl lov att börja med en av tankarna.

 

Jag testade att lyssna på Framgångspodden i morse för första gången. Lyssnade aldrig färdigt men på den halvtimmen jag lyssnade så hann jag bli både inspirerad och skeptisk. Jag tänkte börja med att berätta om inspirationen. Jag förstår det som att den här podden handlar om personlig utveckling och när jag hörde dem prata om det så tänkte jag att jag är kanske inte så driven som jag skulle kunna vara. Jag svävar runt och hoppas lite på det bästa. När jag skulle kunna vara mer målmedveten och göra upp planer för hur jag ska bli frisk och komma framåt i livet. Så kom jag ihåg en grej som vi pysslade med på dansutbildningen i Härnösand. Minns inte exakt vad vi kallade det men det var som en sorts måldagbok. Kommer inte ihåg exakt hur upplägget såg ut men det gick ungefär ut på detta:

 

Man tog ett anteckningsblock och skrev först ner var jag vill vara om tio år. Efter det skrev man var jag behöver vara om fem år för att vara halvvägs till målen om tio år. Efter det skriver man ner var jag behöver vara om ett år för att vara på den där platsen om fem år som jag vill vara på. Efter det skriver man delmål för varje månad det kommande året. Efter det ett delmål för den kommande veckan. Och sist men inte minst skriver man ner något man kan göra just idag för att nå dit jag vill vara om en vecka. På kvällen förslagsvis skriver man ner en nytt mål för dagen efter. Och en gång i veckan utvärderar man om man kommit dit man ville och funderar igenom vilket som ska vara nästa veckas mål. Och så fortsätter man året ut och när ett år gått gör man en ny månadsplanering.

 

Det kan hända att man skulle ha ett halvårsmål också eller tre månader. Kommer inte ihåg så noga. Men jag funderar på om jag skulle börja använda en sådan här bok igen? Jag minns dock att jag fick en del ångest av den där boken då i Härnösand. I alla fall i början, jag tror det lade sig lite med tiden. Jag minns inte exakt varför men jag tror att det var prestationsångest blandat med beslutsångest. Med en sådan här bok gick det inte att smita undan, man blev obligerad att göra sitt bästa varenda dag för att jobba mot det mål man hade. Det gick inte att bara komma till skolan och dansa för skojs skull eller bara för att lyssna på vad läraren sade. Det här gav oss ett enormt ansvar över oss själva. Och så kände jag nog då att jag var så osäker på vad jag ville med min framtid också. Jag visste inte om jag ville satsa på danshögskolan eller något annat. Jag ville nog mest ha ett år för att ha kul och känna efter bara. Oturligt för mig var det inte en sådan sorts utbildning. Det blev för hårt för mig.

 

Men jag har tänkt lite på det. Och jag behöver ju inte använda boken lika seriöst som vi gjorde där. Jag skulle kunna skriva ganska vaga mål. Som att jag vill må bra till exempel. Sedan finns det ju vissa mål som jag faktiskt är säker på, som att jag vill forska. Inom vad är jag inte säker på men det behöver jag inte heller formulera. Det kan ju vara ett delmål, om fem år ska jag ha valt en högskoleinriktning. Men om jag fortfarande inte vet vad jag vill plugga om fem år så är inte det hela världen.

 

Jag tror att jag tog det lite väl seriöst redan från början. Om jag misslyckades med ett mål så blev jag enormt besviken. Men poängen är inte att man ska bli stressad. Poängen är att man ska behålla fokus. Men om man känner att man inte vill ha samma fokus längre efter ett tag så gör inte det någonting. Då ändrar man helt enkelt eller fokuserar på något annat som man vet att man vill. Kanske har till och med arbetet med boken fått en att inse att man inte vill det som man trodde att man ville. Då har man ju upptäckt det och allt är frid och fröjd. Det är inte så blodigt.

 

Eller det är hur jag måste se på det för att få ut det mesta åtminstone. Det verkade i Härnösand som att en del behövde ta det på allra högsta allvar. Men vi fungerar ju alla olika. En del är kanske sedan länge redan väldigt säkra på exakt vad de vill men tenderar att tappa fokus. Och då kan det ju vara bra att piska sig själv lite med boken. För mig har piska aldrig fungerat. Jag är allt för känslig för det.

 

Sedan är det en grej som jag kände mig skeptisk till när jag lyssnade på den här podden. Och det är hur de simplifierade folks problem så mycket. Det kändes nästan förminskande. Det räcker inte med ett inspirerande citat för att få problem att faktiskt lösa sig. Livet är mer komplicerat så. Och sättet som de pratar på får det att låta som, eller inte bara att det låter som jag tror faktiskt att de (eller åtminstone många andra personlig utvecklings-människor) säger ordagrant att alla kan nå framgång bara de vill det tillräckligt mycket. Och underförstått, om man inte är framgångsrik så är det ens eget fel. Men så behöver det inte alls vara. Man föds med olika förutsättningar och alla kan inte tex bli världens starkaste man eller bästa violinist. Alla kan inte föda barn, alla har inte tonsinne, alla har inte fungerande ben, alla har inte haft en bra barndom, alla har inte hög IQ och så vidare. Det finns begränsningar och det ska vi respektera.

 

Så det är också något som gör mig skeptisk till måldagboken. Oavsett hur oblodigt jag försöker se på det så kommer det fortfarande vara underförstått att jag har boken för att utan den anstränger jag mig inte tillräckligt hårt. Boken är till för att få mig att jobba mer fokuserat mot mina mål och det är ansträngande. Jag är redan ganska hård mot mig själv och jag anstränger mig redan ganska mycket. Jag kanske inte orkar mer än såhär. Jag kanske går in i en ny vägg om man jag börjar med en måldagbok.

 

Men jag är också medveten om risken. Och jag kan välja att se på det så oblodigt som jag bara kan. Försöka att inte tänka att jag måste arbeta hårdare utan bara använda den för att få en översikt. För att påminna mig själv om vart jag vill. För att känna att läget är mindre hopplöst. Känna att jag gör något för att nå mina drömmar. Känna att jag inte bara svävar runt och hoppas på det bästa, som jag skrev i början. Fast nu gör jag ju inte det. Men känslan är ändå den.

 

Jag kom på idag också vid ett tillfälle under den där podden att jag njuter inte på vägen. Jag njuter inte ens när jag är framme vid mina mål. För jag är ständigt rädd för att någon ska rycka mina bedrifter ifrån mig. Rädd för att misslyckas och bli besviken. Rädd för att falla ner igen. Tänker att det är ingen idé att glädjas för jag kommer i alla fall att bli ledsen förr eller senare igen. Det här är nog typiskt deprimerat tänkande. Jag behöver lära mig att ta ut mina vinster. Både när de kommer och i förväg. Det sägs ju att man inte ska ta ut vinster i förväg. Men jag tycker man borde göra det. Man måste ju få hoppas och tro på att man kan klara det. Man måste få njuta på vägen mot målet. Som det är nu så skulle jag nog inte ens kunna ta ut vinsten även när jag är i mål. Jag förutsätter att något kommer hända som gör att allt förstörs igen.

 

Om jag skulle skriva färdigt min roman till exempel så skulle jag inte kunna njuta av det. Jag skulle vara rädd för att den skulle råka raderas från datorn av misstag. Eller också skulle jag börja oroa mig för nästa steg, att redigera den, eller att skicka in den till förlag. Eller när jag gjort det, att få recensioner. Det finns alltid en anledning att hålla tillbaka och låta bli att bli lycklig. Man vet aldrig när besvikelsen kan komma. Och det gäller att vara förberedd. Eller så tänker jag i alla fall. Men det känns helt fel, jag missar ju livet. Och med detta tror jag att måldagboken eventuellt skulle kunna hjälpa. Med den skulle jag kanske snarare än att se massor av mål jag måste uppnå, se massor av mål som jag klarat av. Massor av små vinster som jag kan ta ut och njuta av. Varje dag, varje vecka nya delmål att fira.

 

Vill avsluta med att säga att det ska självklart ska vara rimliga mål som man på riktigt tror att man kan klara av. Och om man inte klarade av ett mål man satt upp så får man ta med sig det när man sätter nästa dags eller veckas delmål. Välj en grej som inte är så svår att göra. Som att om jag vill bli av mina diagnoser på sikt så kan jag ha som mål idag att uppmärksamma vilka känslor jag känner. Bara det är egentligen ganska svårt men det är inget som går att göra rätt eller fel. Jag gör så gott jag kan och glömmer jag bort att göra det eller misslyckas med att förstå mina känslor så kan jag alltid försöka igen nästa dag. Om jag bestämmer mig för att genomföra detta (jag tror att jag kommer göra det faktiskt) så tänkte jag i alla fall dela med mig av mina mål och delmål och hur det går med dem här i bloggen. Så får ni följa hur det går för mig och kanske bli inspirerade att testa själva.

 

Jag minns att det tog ganska lång tid för oss i Härnösand innan vi lärde oss vilka mål som var rimliga. Det kommer nog vara svårt för mig också i början nu eftersom det var så länge sedan. Vet inte ens om jag hann bli riktigt bra på att sätta bra delmål då. Men det är en process. Och kanske kan någon annan lära sig av mina misstag under vägen. Vi får se.

Till top