Liten klagosång

Tankar/känslor / Permalink / 0

Goddag, idag är det fint väder. Blandat sol och moln, blött på marken och sexton grader i luften. Ska bli sjutton till arton senare. Verkligen en god dag. Det är söndag och jag har en tung känsla av att allt är meningslöst som ligger över mig. Såg en söt hund på gatan och tänkte ”Åh jag vill ha en!”, bara för att sedan tänka att ”Varför då?” och att det kommer bara vara massor av jobb och så är man fast med den där hunden för femton år framöver eller hur länge hundar nu lever. Ingenting känns kul vid närmare eftertanke. Och kaffet var surt idag också.

 

Igår kväll fick jag kvällsångest igen, det var ett tag sedan nu. Fast det känns mer som nedstämdhet snarare än ångest nuförtiden. Filmen vi såg på hade just tagit slut och jag orkade inte se en ny fast samtidigt visste jag inte vad annars jag skulle göra av resten av dagen. Det kändes bara som massor av tid att slå ihjäl. Det känns ständigt som att livet bara är just något jag vill göra mig av med. Inte för att jag vill dö, det vill jag verkligen inte. Men ni förstår kanske vad jag menar. Jag vill göra saker, det är bara det att allt tar emot. Allt känns tråkigt och onödigt.

 

Var på gymmet igår också och jag kände mig deprimerad över det både innan, under och efter att jag var där. Det var så extremt tråkigt och jobbigt så jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Det var en ohygglig känsla. Särskilt jobbigt var det att känslan fortfarande var så stark flera timmar efter att vi kommit hem. Faran borde ju vara över då kan man tycka. Och så åt jag en kebab också för första gången på säkert tio år igår. Hade sett fram emot det jättemycket och så var den inte ens god. Blev jättebesviken och har fortfarande nästan lite ångest över att jag spenderade pengar och värdefull plats i magen under ätardagen åt något som inte var gott. Kan inte släppa det. Vilket påminner mig om den där epilatorn jag köpte för några månader sedan som jag inte ens använder eftersom den fungerar så extremt dåligt. Det tar en timme att epilera benen och då är fortfarande kanske 40% av hårstråna kvar. Känner mig blåst.

 

Och så har vi pluggandet till högskoleprovet. Jag har inte mycket motivation kan jag säga. Jag är nog en relativt disciplinerad person så jag pluggar ju ändå. Men någon enstaka dag här och var har jag tagit vila, fast det är väl inte mer än rätt. Minns inte om jag sagt det men jag gjorde nyligen ett kvantitativt och ett verbalt provpass från det senaste högskoleprovet. Och hpguiden är ju så bra så de räknar ut vilken poäng man får av resultatet. Grejen är att jag fick lägre poäng på båda än vad jag fått när jag gjort provet i verkligheten. Första gången jag gjorde provet fick jag 0.7 på kvant och 1.3 på verbala, andra gången 1.75 på kvant och samma på verbala. Nu fick jag 0.6 på kvant och 1.2 på verbala. Förstå vad det dödade motivationen. Efter alla dessa timmar jag lagt ner på att plugga och så har jag sänkt mig?

 

Men jag antar att det är annorlunda att göra det i verkligheten jämfört med på datorn också. Man kan ju inte använda överstrykningspenna i texterna eller kladda direkt på papperet. Det är lite krångligt att växla mellan flikarna för att fylla i svarspapperet också. Två av sidorna på kvant var på sidledden också så jag fick vrida på huvudet nittio grader. Vänta, det här känns bekant. Visst har jag skrivit det redan? Jaja, skit samma nu får det vara med i inlägget ändå.

 

Men jag är ju inte konsumerad av depressionen eller vad heter det på svenska? Den genomsyrar mig inte, jag har fortfarande en ganska positiv inställning. De mörka tankarna ligger mest i bakgrunden. Det märks kanske också på hur jag skriver. Idag är det lite deppigare men annars nuförtiden är jag ju ganska positiv. Tror jag? Fy fan vad tråkigt det här kaffet är. Och jag som ville sitta på biblioteket idag och så har de inte öppet? De har öppet på söndagar mellan oktober och april ungefär. Som om folk inte vill gå till biblioteket under sommarhalvåret? Jag tycker i alla fall att de kan ha öppet från skolstart i slutet av augusti. Det känns skönt att klaga av sig lite. Det är så mycket saker som jag stör mig på men inte vågar säga högt av rädsla för att jag ska vara en jobbig person.

 

Är det en bra eller dålig grej? Att jag håller inne all klagan? Jag klagar ju en del inför min sambo i och för sig så det är ju inte som att jag håller det inne helt och hållet. Fast jag försöker att inte klaga för mycket inför honom också. Det kan ju vara skönt att säga som man tycker ärligt och rått. Men å andra sidan så blir man kanske också mer deprimerad om man ständigt klagar på saker. Om det blir en del av ens personlighet. Kanske. Jag tror jag klagar lagom mycket men jag har nog råd att klaga lite mer någon gång ibland. Förr i tiden klagade jag alldeles för mycket, i tonåren. Jag var verkligen fast i ett negativt tänk. Skönt att det är över. Mer om det en annan dag. Tjohej!

Till top