Krypande ångest

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag gick till biblioteket idag med en termos kaffe. Det kändes som att det skulle bli mysigt som omväxling men det var inte alls mysigt. Man vill ju sitta i någon av fåtöljerna men då är borden så låga och långt bort eftersom man sjunker ner så mycket, i och för sig mysigt men inte så praktiskt. Och så sitter folk och koncentrerar sig på saker och man får stänga av ljudet på mobilen och viska om man ska säga något. Det är jättestressande tycker jag. Och så hörs det så tydligt när någon gör ett högt ljud och då blir jag störd också. På Espresso House är det ju en konstant ljudmatta så då tänker jag inte så mycket på oväsendet. Ända sedan jag rengjorde kaffemaskinen hemma så har kaffet smakat dåligt dessutom, klarade inte av att dricka det jag tog med mig. Så hemskt var det.

 

Boendestöd som jag sagt till tre gånger nu under de senaste två månaderna att jag vill att de ska höra av sig dagen innan med vilken tid vi ska ses, hörde som vanligt inte av sig förrän 40 minuter innan det var dags. Det är så stressande att inte veta när jag har tid med dem! Vi bestämde att vi skulle ses på biblioteket men efter att jag suttit där en stund kände jag ångesten krypa i kroppen och skrev ett sms och frågade om vi kunde ses på Espresso House istället, vilket gick bra. Kändes skönt att komma in där igenom och beställa min vanliga americano. Jag behöver ju dock sällan säga vad jag vill ha nuförtiden, de känner mig.

 

MEN, de brukar ha Oatly barista/ professional eller vad den nu heter och den skär sig aldrig med americanon. Igår hade de vanlig Oatly och idag Garants ekologiska havremjölk. SÅ, det skar sig. Och när det skär sig så blandas ju inte mjölken ut med kaffet och resulterar i att det smakar lite som om man inte haft någon mjölk i alls, vilket i sin tur resulterar i att kaffet smakar surt. Så varken igår eller idag kunde jag dricka upp mitt kaffe. Fick tvinga i mig det. FAN, det ska inte behöva vara såhär när man går på café. Och jag vet inte vad som har hänt med vår kaffemaskin hemma. Förkastligt! Det är vad det är.

 

Kom hem och pluggade en timme som vanligt. Det tog emot men jag härdade ut. Har haft kvällsångest hela dagen idag, så efter plugget tog jag en stesolid. Jag känner mig uttråkad men orkar inte hitta på något. Eller rättare sagt, jag får lite smått panik över att saker och ting står stilla om så bara för en sekund. Vill att saker ska hända konstant. Får dåligt samvete över att jag inte gör något produktivt och så är det något mer som jag inte kan sätta fingret på. Jag antar att det har att göra med distraktioner. När det står stilla och inget särskilt händer så övermannas jag av mina känslor. Samtidigt så är jag för deprimerad för att hitta på saker. Vad jag än kommer att tänka på; rita, läsa, gå en promenad, plugga ännu mer, spela något spel eller vad som helst, så känner jag bara att jag inte har någon lust. Det tar emot enormt i huvudet. Inte bara i huvudet, jag känner det i hela kroppen. Den vill verkligen inte. Och även om jag tvingar mig själv att göra något ändå så försvinner inte känslan. Det känns övermäktigt. Det känns som tortyr.

 

Det är olika svårt olika dagar dock. När jag gick till gymmet i lördags så kändes det verkligen som tortyr men det är inte alltid så starkt. Ibland kan det vara njutbart att göra saker men att det ligger i bakhuvudet känslan av att det är meningslöst. Känns som att jag upprepar mig en del, har tjatat i flera inlägg nu om att saker känns meningslösa. Men seriöst, det är en stor del av mitt liv just nu. Deal with it!

 

Nu på kvällen här fick jag en papercut också, första gången på många år. Det gjorde ju ont! Mer än vad jag kom ihåg det som. Det kommer inget blod dock. Det får bli ett lite kortare inlägg idag, kommer inte på något mer att skriva. Ha det bra allihop!

Till top