En historielektion om mig

Tankar/känslor / Permalink / 0

Det är så mysigt med höstväder! 16 grader är alldeles lagom tycker jag. Jag vet inte om jag alltid tyckt det dock, tror att det har att göra med att jag träffade min sambo i slutet av sommaren och var alldeles nyförälskad under hösten det året. Vi promenerade också mycket ute den tiden så jag blir jättesugen på att vara ute och gå nu. Dels var jag ju inlagd när vi träffades så jag brukade promenera till och från sjukhuset och hans lägenhet. Jag hade inget busskort då och tyckte det var bortkastade pengar. Han var av samma mening. Vi gillade att gå den långa sträckan på 50 minuter. Nu när jag tänker på det så undrar jag om jag kanske ändå inte fortfarande har lite blodbrist ändå? Jag är mycket svagare i kroppen nu än jag brukar. Jag orkar inte på långa vägar promenera i samma utsträckning som tidigare.

 

Det kan ju också vara utbrändheten i och för sig. Jag blir också sugen på att shoppa, för det gjorde lite för mycket den hösten. Hade fortfarande en del sparpengar på den tiden och tänkte aldrig att jag skulle vara sjukskriven såhär länge så tänkte inte på att försöka spara. Att shoppa var också väldigt ångestdämpande. Ingen hade nog så mycket kläder som jag hade på avdelningen. Fast ingen var inlagd i fem månader heller. Men jag var definitivt mest uppklädd. Kanske mådde jag bäst också i och för sig. Jag var ju mest där för att jag inte hade något hem för tillfället. Jag inväntade min servicelägenhet och hade ingen annanstans att ta vägen. Läkaren ansåg att självmordsrisken var för hög om hon skulle släppa ut mig utan att jag skulle ha någonstans att ta vägen. För det var lite därför jag hamnade där från början.

 

Hade ingen kontakt med vänner då och begränsad kontakt med familj och släkt. Så, det fanns ingen jag kunde sova hos. Då blev det så. Men jag kastades lite fram och tillbaka i måendet också under de där månaderna även om jag inte hade några självmordstankar mer efter att jag träffat min sambo. Vilket jag tror att jag gjorde bara efter en veckas inläggning. Självmordstankarna kom tillbaka när jag flyttat in i servicelägenheten och bott där en månad eller så. Det blev snabbt ganska illa. Men jag började också träffa en ny terapeut i samma veva som förespråkade att man skulle känna sina känslor för att kunna bearbeta dem. Så hon ville inte behandla mig om jag inte slutade äta mina mediciner. Vilket jag gjorde. Så det var nog inte bara att jag inte trivdes i hemmet.

 

För dig som inte läst min blogg så länge så kan jag avslöja att jag gjorde ett självmordsförsök efter att ha bott i lägenheten i två månader ungefär. Och efter fyra månader eller så flyttade inofficiellt in hos min sambo. Klarade inte av att bo där längre. Det var främst ensamheten som var problemet, utöver att jag slutade med mediciner som faktiskt fungerade för mig då. Men det där med medicinerna förstod varken jag eller någon annan just då. Vi kopplade inte sambandet. Konstigt nog. För självmordstankarna försvann när jag började äta medicinen och kom tillbaka när jag slutade. Men ensamheten var också ett stort problem. Det är ju till stor del därför min sambo är hemma med mig hela dagarna nuförtiden.

 

Han är det också för att han har bestämt sig för att satsa på daytrading och övar med små summor pengar som han sparat ihop. Men det är också för att jag har svårt för att vara ensam. Just nu är det ganska bra, jag klarar ju enkelt av att sitta på Espresso House ensam i två timmar. Det var länge sedan jag var ensam en längre stund än så, så jag vet faktiskt inte hur pass mycket mer jag skulle kunna klara. Men det har ju varit så illa att jag inte klarat av en sekund i ensamhet utan att få stark ångest och ofrivilliga tankar kring att dö. Allting brukade kännas helt hopplöst i samma sekund jag blev lämnad. Som min terapeut uttryckt det så har min hjärna varit som ett litet barns. Bara för att jag inte kunde se personen framför mig så reagerade hjärnan som att personen försvunnit för alltid ur mitt liv och att jag då var helt övergiven.

 

Och då var den där servicelägenheten där boendestöd kom upp till mig tre till fyra gånger om dagen i en timme vardera alldeles otillräckligt. Det var det absolut mesta de kunde erbjuda men det var inte tillräckligt för mig. Sedan tyckte jag inte så mycket om flera av boendestödjarna heller. De fanns de som var bra, men flera av dem pratade med mig på ett, vad jag tycker var, nedvärderande sätt. De pratade med mig som om jag vore ett barn eller lågbegåvad. Det var enormt frustrerande. Fast jag tror inte att de själva tänkte på det. Vid ett tillfälle flippade jag ur på en av dem och så åt henne att sluta prata med mig på det sättet. Men stackaren förstod inte alls vad jag pratade om.

 

Och så verkade de inte alltid ta mig på allvar. Det var en kväll som jag hade supermycket ångest och självmordstankar och jag skrev ett sms till en av dem som jag visste hade nattjour. Det tog enormt mycket av mig att skriva det där sms:et. Ville inte vara till besvär och tänkte att jag kanske inbillade mig och så vidare. Men han svarade bara att jag skulle gå och lägga mig och att ångesten säkert skulle vara över när jag vaknade. Jag kunde ju inte sova och ville helst att han skulle komma upp till mig. Bara närvaron av en annan människa skulle ha gjort mycket för att hjälpa mig då. Men han var väl trött och orkade inte komma upp antar jag. Tycker det är fel dock, jouren finns ju där av en anledning ifall man skulle behöva hjälp eller må dåligt under natten. Aja. Mutter, mutter...

 

Boendestödet här i Nyköping har varit mycket bättre. Har träffat två personer bara av kanske tio stycken som jag inte gillat. Dessutom har jag mycket färre boendestödjare här än vad jag hade i Trosa. Där var det säkert femton stycken. Nu brukar det inte vara tio olika i Nyköping egentligen utan det har varit under sommar och semester. Men under ordinarie tider är det bara tre olika.

 

Åh vad härligt! Jag har är helt ensam här inne på Espresso House nu. Då känns det verkligen inte som att jag tar upp plats för bättre behövande. Superskönt. Lugnt och tyst också. Måndagar är kanske bästa dagen att vara här. Nu efter att ha läst igenom och rättat inlägget så har det kommit lite gäster igen och dagens boendestödjare är här också. Så jag ska väl avsluta och säga tack för mig. Blev lite historielektion om mig idag. Varsågoda!

Till top