Den perfekta temperaturen

Tankar/känslor / Permalink / 0

Så sitter jag på Espresso House igen. Kommer direkt från arbetsterapin. Tänkte på att det är en väldigt anpassad form av arbetsträning. Jag undrar om jag platsar där verkligen? Jag mår ju så mycket bättre nu. Jag kanske skulle klara av en riktigt arbetsträning nu? Jag har knappt alls ångest längre och jag tvivlar på att den där depressionen är medelsvår. Så himla farligt är det faktiskt inte. Jag arbetade på med mitt broderi och det gick bra, behövde knappt någon hjälp alls. Behövde inte pausa och vila eller gå undan för att vara ifred eller någonting. Det enda som eventuellt kan vara ett problem är att jag knappt pratar med någon. Och det är väl inget jättestort problem egentligen. Jag har ingen ångest över det, jag känner mig bara osäker på vad jag ska säga och hur det ska tas emot. Och så har jag hela tiden de här tankarna i bakhuvudet; ”Vad är det för mening med att säga något egentligen. Det kommer inte göra någon skillnad i världen ändå. Både jag och säkert många andra har sagt samma sak flera gånger förut till andra människor, varför säga det igen? Dessutom kommer folk i alla fall glömma bort vad jag sagt till imorgon.”.

 

Ungefär så. Nu är det riktigt mörka moln här ovanför. Eller relativt mörka i alla fall. Och jag har kanel i mitt kaffe. Trodde det skulle blanda ut sig lite mer av sig självt men det ligger och flyter som ett lager ovanpå kaffet. Jag har försökt blåsa på det så det ska blanda sig men det gjorde mest bara att skiktet gick sönder i mindre bitar, det flyter fortfarande på ytan. Orkar inte hämta en sked. Då måste jag packa ihop datorn och allting, vågar verkligen inte lämna den vid bordet. Vågar inte ens spela The sims längre på den här datorn för att den blir så varm. Vill inte riskera att den blir stulen, går sönder eller att jag förkortar livslängden på den. Jag har ganska ont om pengar skulle man kunna säga och om den här datorn skulle försvinna eller gå sönder så har jag ingen aning om när jag skulle kunna ha råd att köpa en ny. Kanske inte på väldigt många år. Om ens någonsin?

 

Nu ser det ut som att det fallit några droppar på glastaket. Jag tycker det här vädret är ganska mysigt ändå. Sjutton grader ungefär, det är lagom. Det är då man kan ha snyggast kläder på sig också. Man kan ha byxor och tröja eller linne och en kavaj till exempel. Är det varmare så kan man ju bara ha klänning, shorts eller dylikt. Det är så mycket man inte kan ha. Är det kallare är det också så mycket man inte kan ha i form av sommarkläder. Just nu kan jag använda exakt alla kläder jag har. Det är perfekt! Förutom tjocka, stickade tröjor då. Men det kan ju variera mellan sju och tjugo grader kanske? Det är lagom.

 

Gud jag blir så sugen på mat när jag ser tallrikarna som servitörerna på restaurangen intill bär omkring på. Det är så fint upplagt! Det har gått snart nio månader sedan jag började gå på diet men det är fortfarande svårt. Jag är fortfarande sugen på saker hela tiden. Eller när jag tänker på det så tror jag inte att jag brukade vara det nästan alls de första månaderna. Det är nog på senare tid som det börjat bli svårt. Och när jag hade ätardagar i början så åt jag relativt måttligt ändå. Nu pressar jag i mig så mycket det bara går. Inte alltid dock, jag försöker låta bli. Det känns ju så otrevligt i magen när man äter för mycket.

 

Men jag antar att kroppen fortfarande är inställd på att det är normalt att få i sig så mycket som jag åt innan jag startade dieten. Och nu är jag ju längre ifrån den mängden än vad jag var i början. Allt eftersom har jag ju fått minska ner maten mer och mer för att fortsätta gå ner i vikt. Nu äter jag egentligen väldigt lite, tycker jag i alla fall. Dock går jag ner ganska långsamt nu, bara 200 gram i veckan eller så. Men det kan ju vara tillfälligt också att det stannar av lite. Jag har inte bestämt mig för hur mycket jag ska gå ner än. Jag skulle ju kunna nöja mig här, men jag skulle också kunna gå ner lite till. Egentligen spelar det inte så stor roll för mig tror jag. Jag har släppt de där ätstörningstankarna helt nu.

 

Jag tror att det var när jag var ute med båten med familjen för en månad sedan kanske. Jag är så van vid att umgås med andra som har psykisk ohälsa så det kändes helt annorlunda att umgås en heldag med bara friska människor. Jag kände mig nästan helt frisk själv. Jag var lite nojig över maten på morgonen bara för att jag åt en normal frukost istället för en halv. Min syster fick barn för tre månader sedan och de var med, ett tvillingpar! De är superfina och jag fick en sådan barnlängtan när jag myste med dem att jag sa åt mig själv ”Vad håller jag på mig egentligen, jag måste ju äta om jag vill kunna ha barn”. Så det blev en vändpunkt för mig och efter den dagen tvingade jag mig själv att äta normala (enligt dieten) portioner. I början kändes det som att de var alldeles för stora och att jag skulle gå upp jättemycket i vikt av dem. Men jag fortsatte att gå ner, bara inte lika snabbt. Så jag lärde om vilken mängd mat som var korrekt och har hållit mig till det.

 

Det är sjukt hur snabbt hjärnan lär om. Det räckte med att jag åt för lite bara någon vecka för att den skulle ställa in sig på att det jag åt då vad en normal portion. Läskigt. Men som tur var fungerade det ju åt andra hållet också att den snabbt lärde om igen att det var en större portion som var rätt. Nu börjar det bli ganska långt här så jag stannar för idag. Ha en bra fortsatt dag alla!

Till top