Att skriva en bok

Tankar/känslor / Aspirerande författare / Permalink / 0

Då var det dags att skriva i bloggen igen då. Både igår och i förrgår arbetade jag på en ny bokidé. Jag minns inte om jag skrev det men jag är ju färdig nu med första utkastet till boken jag jobbat på sedan januari. Vet inte om jag berättat heller vad arbetsnamnet är? ”Sprickan i väggen”, tänker jag att den ska heta. Det har gått ganska segt att skriva den, andra halvan i alla fall. Jag har tänkt att det mest berott på att att jag gick in i väggen i mars. Och det är nog ganska mycket därför, det blev ju helt omöjligt att skriva precis då. Men jag har upptäckt nu när jag börjat på min nya idé att det går mycket lättare, så det är säkert också så att jag tröttnat på Sprickan. Bara det att jag har skrivit på den här nya idén två dagar på raken är ju ganska fantastiskt. Och inte så lite heller. Skrev i onsdags en synopsis på en och en halv datorskriven sida (trodde det skulle bli svårt men det bara flöt ur fingrarna på mig) och igår nästan en hel karaktärsanalys av huvudpersonen.

 

”Triggervarning” är arbetsnamnet på denna nya idé. Tänker att den ska handla delvis om Instagram och triggande konton där folk skriver just triggervarning i början av sina inlägg. Men sedan passar det bra också eftersom jag tror att boken i sig kommer vara väldigt triggande. Det är något jag oroar mig för lite, jag vill ju inte få folk att må dåligt. Men jag vill samtidigt verkligen skriva brutalt ärligt och öppet om destruktivitet. Någon måste ju göra det, det måste alltid finnas någonstans att läsa om allting. Jag tycker inte man ska censurera allt bara för att det kan trigga någon. Men samtidigt… Jag vet inte. Jag kommer nog skriva boken i alla fall så kanske jag kan diskutera med förlaget sedan (om det nu är något förlag som vill ha boken) huruvida det är en bra idé att släppa den och hur det ska göras på bästa sätt i så fall, om vi ska utfärda någon sorts varning i så fall.

 

På tal om triggers så fotograferade jag hela dagen i onsdags för att jag tänkte att jag skulle göra ett blogginlägg där man fick följa med mig under en heldag och se allt som jag gjorde. Men jag kom på att jag kanske inte ska lägga upp bilder på vad jag ätit för jag tror att det kan vara ganska triggande. Särskilt eftersom jag går på diet och inte äter så mycket som jag bör göra normalt sätt. Det blev inte så många bilder utöver just matbilderna så jag vet inte om det blir något kul. Det känns som ett halvdant arbete så jag tänkte att jag skippar den idén. Men kanske att jag försöker igen någon annan gång.

 

Jag är lite orolig inför själva skrivandet av den här boken också. Det känns som att jag är rätt bra på att hitta på en bra story och utveckla trovärdiga och intressanta karaktärer. Men själva skrivandet alltså… Jag vet inte om det är min grej. Men jag kanske kan bli bättre? Jag tycker ju att det är så kul det här, i alla fall förarbetet. Eller det är ju kul att skriva på boken också sedan, men samtidigt lite jobbigt. Det har som sagt känts så trögt under den andra halvan av Sprickan. Jag har verkligen fått pressa ut orden. Och så kommer jag behöva göra research till Triggervarning, tror jag. Det gjorde jag inte med Sprickan. Jag har försökt utforma storyn i den här boken också så mycket som möjligt efter vad jag redan vet för jag är livrädd för att göra research.

 

Jag vet inte hur man gör! Jag kommer t.ex. kanske behöva intervjua en psykiater, helst någon som jobbar i slutenvården. Och jag kommer inte porträttera psykiatern i boken särskilt snällt så… Och jag tycker verkligen inte om psykiatrikerna på slutenvården här i Nyköping, så vill inte prata med dem. Dessutom har de nog inte tid för sådant här. Så jag vet inte hur jag ska göra, jag vill ju ha en trovärdig dialog. Jag skulle också kunna fråga min egen psykiater i öppenvården om hon vill läsa och ge feedback. Men jag vet inte om jag vågar. Ja, vi får väl se hur jag gör. Eller så hittar jag på lite bara och hoppas att ingen kommer märka sedan att jag inte kontrollerat trovärdigheten. Jag har ju en del erfarenhet av att prata med psykiatriker. Jag skulle kanske kunna slinka undan med något jag bara hittar på.

 

Nästan hela den här boken kommer vara baserad på mina egna erfarenheter. Huvudkaraktären är praktiskt taget jag. Men jag har ändrat massor av små detaljer, dels om vad som faktiskt hänt och dels om karaktärerna. Dels för att verkligheten inte av sig själv är dramaturgiskt korrekt och dels för att jag inte vill ha med verkliga personer i boken. Men alla karaktärerna är baserade på personer från verkligheten, bara att jag har kastat om dem och blandat ihop dem. Så en person som jag t.ex. är vän med i verkligheten kanske är en nära släkting, partner eller psykiatrisk personal. Dessutom är de flesta karaktärerna inte bara baserade på en person utan en blandning av två eller flera olika verkliga personer.

 

Andra detaljer har jag ändrat bara för att jag ska kunna se mer objektivt på arbetet. Jag vill inte tänka att huvudkaraktären ÄR jag, jag vill bara att hon ska vara en random tjej men som har upplevt liknande saker som mig. Så t.ex. har jag ändrat så att hon inte har haft en bakgrund inom dans utan konst istället. Kanske inte är någon stor skillnad men många bäckar små. Dessutom vill jag inte ta något alltför långt ifrån vad jag själv kan relatera till. Jag tror inte jag skulle kunna göra en karaktär som är systemvetare, pilot eller skomakare, för jag har ingen koll på vad det innebär. Jag skulle inte kunna göra det trovärdigt. Där hade det verkligen krävts research och det är jag som sagt inte särskilt pigg på. Konst är lagom långt bort från mig själv, jag har inte pysslat så mycket själv med det men jag kan föreställa mig hur det skulle kunna vara.

 

Nog om att skriva böcker. Det här börjar bli långt. Igen. Ha en fortsatt trevlig dag gott folk!

Morgondansklasser, mmmh!

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag har tränat! Och det var inte alls så jobbigt! Jag har haft sådan panik över att jag blivit så svag så jag har känt att jag måste ju börja träna igen, det här är ju under all kritik. Jag brukade t.ex. ta 10 kg (per hantel alltså) i axelpress, nu tar jag 3 kg. Jag brukade ta 90 kg i benpress, nu tar jag 30 kg. Och då tycker jag att det är tungt! Det känns hemskt. Så det gav mig lite extra motivation, jag har ju tränat kanske en till två gånger i månaden den senaste tiden. Men nu var det ju senast tre dagar sedan bara. Jag vet inte hur långt motivationen räcker, om det här blir en engångsgrej eller om jag kommer fortsätta träna regelbundet nu någon gång i veckan. Jag vet inte vilket jag vill riktigt.

 

Jag tycker ju inte att just styrketräning är det allra roligaste man kan göra. Men jag vet inte vad annars jag ska göra för att hålla mig i form och jag står inte riktigt ut med tanken på att inte vara fysiskt aktiv alls. Fysisk aktivitet har varit en så stor del av mitt liv så länge i och med dansen. Tidvis har jag ju tränat på heltid när jag pluggat på folkhögskola och dansat hela dagarna. Och jag älskade det, det var så skönt att få röra på sig. Särskilt första klassen på morgonen, att få gå in i danssalen direkt efter frukost och ligga och stretcha lite i solen för att sedan värma upp och avsluta med någon fartfylld koreografi till bra musik. Mmmh! Det var livet!

 

Jag önskar det fanns dansklasser på den nivån här i Nyköping, helst en morgonklass. Och inte bara massor av street, det finns nästan bara streetdance/hiphop att välja på. Jag vill ha jazz eller modernt. Snyft. Usch, vad jag saknar det. Idag har de tillbaka Oatly iKaffe (på Espresso House), som det tydligen heter. Inte professional eller barista som jag trodde. Så det är ju alltid något. Det är jag glad för. Idag smakar kaffet mycket bättre. Den måste ha tagit slut bara eller något, var orolig att de skulle ha bytt ut den för gott. Vet inte vad jag hade tagit mig till då. Jag är ju så kräsen så jag kunde ju knappt dricka det där kaffet igår eller i förrgår.

 

Det är nätt och jämt jag kan dricka det här kaffet nu. Det är okej, men inte mer än så. Jag tycker inte kaffe ska vara surt och starkt. Jag tycker det ska vara runt, nötigt och chokladaktigt. Men alltså, tillbaka till träningen. Det måste finnas ett sätt att lösa det här på. Jag måste kunna dansa på något sätt, kan jag tycka. Om jag så ska göra en dansklass på egen hand bara med mig själv. Jag behöver en lokal dock. Och inte som det var på Friskis och Svettis att jag bara kunde dansa med hörlurar. Jag behöver kunna ha kroppen helt fri så jag kan röra mig ordentligt. Behöver ha en stereo. Det skulle kunna vara ett bra första steg mot att bli danslärare. Om jag skulle sätta ihop en klass bara till mig själv och öva på att hitta på övningar och koreografier. Jag vet att jag kan göra det. Det handlar bara om motivation och att ha en bra lokal.

 

Jag skulle kunna fråga här på Nordic Wellness där min sambo tränar och där jag var idag. Jag har för mig att vi frågade en gång om vi kunde låna en sal när vi övade lite kampsport jag och sambon. Då sa de att man behövde betala för att hyra salarna egentligen, men de gjorde ett undantag och lånade ut salen till oss just den gången. Men jag har ju min aktivitetsersättning, jag kan ju fråga hur mycket det kostar att hyra en sal och fråga försäkringskassan om de tycker att det är rimligt. Är det rimligt? Orkar jag det här? Har jag motivationen? Kommer jag våga dansa när det är en glasvägg till resten av gymmet och folk kan se mig? Ska jag göra bara en lektion eller ska jag göra flera i olika dansstilar? Nej, vad tänker jag. En räcker gott och väl, jag är inte professionell.

 

Det skulle ju vara mer motiverande att göra det här när jag har ett mål att jobba mot. Att få självförtroende nog att söka jobb som danslärare. Det skulle nog vara mer motiverande att styrketräna också om jag samtidigt dansade. Då kan jag tänka att jag tränar för att kunna dansa bättre. Hmm. Jag får fundera lite på det här. Jag har ju bara precis fått lite ny motivation att träna. Den kanske försvinner igen imorgon. Jag vill inte starta upp något som bara faller igen på en gång. Eller det är klart att man bör satsa, hellre försöka och misslyckas än att aldrig få reda på om jag skulle ha lyckats eller ej. Men jag ska fundera kanske en vecka ändå. Hm. Hm. Hm. Spännande!

Krypande ångest

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag gick till biblioteket idag med en termos kaffe. Det kändes som att det skulle bli mysigt som omväxling men det var inte alls mysigt. Man vill ju sitta i någon av fåtöljerna men då är borden så låga och långt bort eftersom man sjunker ner så mycket, i och för sig mysigt men inte så praktiskt. Och så sitter folk och koncentrerar sig på saker och man får stänga av ljudet på mobilen och viska om man ska säga något. Det är jättestressande tycker jag. Och så hörs det så tydligt när någon gör ett högt ljud och då blir jag störd också. På Espresso House är det ju en konstant ljudmatta så då tänker jag inte så mycket på oväsendet. Ända sedan jag rengjorde kaffemaskinen hemma så har kaffet smakat dåligt dessutom, klarade inte av att dricka det jag tog med mig. Så hemskt var det.

 

Boendestöd som jag sagt till tre gånger nu under de senaste två månaderna att jag vill att de ska höra av sig dagen innan med vilken tid vi ska ses, hörde som vanligt inte av sig förrän 40 minuter innan det var dags. Det är så stressande att inte veta när jag har tid med dem! Vi bestämde att vi skulle ses på biblioteket men efter att jag suttit där en stund kände jag ångesten krypa i kroppen och skrev ett sms och frågade om vi kunde ses på Espresso House istället, vilket gick bra. Kändes skönt att komma in där igenom och beställa min vanliga americano. Jag behöver ju dock sällan säga vad jag vill ha nuförtiden, de känner mig.

 

MEN, de brukar ha Oatly barista/ professional eller vad den nu heter och den skär sig aldrig med americanon. Igår hade de vanlig Oatly och idag Garants ekologiska havremjölk. SÅ, det skar sig. Och när det skär sig så blandas ju inte mjölken ut med kaffet och resulterar i att det smakar lite som om man inte haft någon mjölk i alls, vilket i sin tur resulterar i att kaffet smakar surt. Så varken igår eller idag kunde jag dricka upp mitt kaffe. Fick tvinga i mig det. FAN, det ska inte behöva vara såhär när man går på café. Och jag vet inte vad som har hänt med vår kaffemaskin hemma. Förkastligt! Det är vad det är.

 

Kom hem och pluggade en timme som vanligt. Det tog emot men jag härdade ut. Har haft kvällsångest hela dagen idag, så efter plugget tog jag en stesolid. Jag känner mig uttråkad men orkar inte hitta på något. Eller rättare sagt, jag får lite smått panik över att saker och ting står stilla om så bara för en sekund. Vill att saker ska hända konstant. Får dåligt samvete över att jag inte gör något produktivt och så är det något mer som jag inte kan sätta fingret på. Jag antar att det har att göra med distraktioner. När det står stilla och inget särskilt händer så övermannas jag av mina känslor. Samtidigt så är jag för deprimerad för att hitta på saker. Vad jag än kommer att tänka på; rita, läsa, gå en promenad, plugga ännu mer, spela något spel eller vad som helst, så känner jag bara att jag inte har någon lust. Det tar emot enormt i huvudet. Inte bara i huvudet, jag känner det i hela kroppen. Den vill verkligen inte. Och även om jag tvingar mig själv att göra något ändå så försvinner inte känslan. Det känns övermäktigt. Det känns som tortyr.

 

Det är olika svårt olika dagar dock. När jag gick till gymmet i lördags så kändes det verkligen som tortyr men det är inte alltid så starkt. Ibland kan det vara njutbart att göra saker men att det ligger i bakhuvudet känslan av att det är meningslöst. Känns som att jag upprepar mig en del, har tjatat i flera inlägg nu om att saker känns meningslösa. Men seriöst, det är en stor del av mitt liv just nu. Deal with it!

 

Nu på kvällen här fick jag en papercut också, första gången på många år. Det gjorde ju ont! Mer än vad jag kom ihåg det som. Det kommer inget blod dock. Det får bli ett lite kortare inlägg idag, kommer inte på något mer att skriva. Ha det bra allihop!

Till top