En kaffe på stan med min bästis

Tankar/känslor / Permalink / 2

Nu sitter jag här. Har ångest. Fruktar tangentbordet. På sista tiden har det varit värre just här på Espresso House. Lättare hemma. Men inte på morgonen. Bara efter att jag redan varit på Espresso House och misslyckats med att skriva. Kanske för att jag då tar en stesolid för att orka sitta kvar och orka ta mig hem. Så när jag väl är hemma så har tabletten gjort sitt. Och då kan jag skriva.

 

Havremjölken i mitt kaffe har skurit sig. Den gör det ibland. Jag orkar inte gå och be om en ny kaffe. Den kommer säkert bli likadan. Orkar inte vara social med personalen. De är så snälla och hjälpsamma. Jag tycker verkligen om dem. Men på håll. Jag orkar inte prata. Fast jag skulle vilja. Så många gånger har jag tänkt att jag trivs så bra här att jag säkert till och med skulle kunna arbeta eller praktisera här till och med. Alltså, märker ni att jag skriver om ingenting? Jag skriver inte alls sådär proffsigt som jag skulle kunna göra. Jag kan skriva artiklar och blogginlägg som skulle dra massor av följare. Men jag får sån ångest av det. Så jag pladdrar på om massor av oviktiga saker.

 

Jag orkar inte vara duktig. Jag vill bara ta en fika på stan med min dator. Som om det vore min bästa vän. Orkar inte föra djupa filosofiska diskussioner eller sälja in mig själv som om det vore ett jobb. Jag vill bara dricka kaffe och snacka skit. Typ, ja visst är det fint väder idag? Det har varit fint väder mycket på sistone. Det har det faktiskt. Jag avskyr småprat egentligen. Men när det är med min dator så är det inte småprat. Det kommer från djupet av mitt hjärta. Herregud vad härligt det varit med vädret på sistone, tycker du inte?

 

Eller alltså egentligen är det väl inte datorn jag pratar med. Det är väl er som läser. Fast inte er personligen. Mer som potentialen av ett gäng främlingar. Det behöver inte nödvändigtvis vara någon som läser. Det känns som att jag sänder ut på en ovanligt radiovåg som ingen vanligtvis lyssnar på. Men potentialen av att någon eventuellt hör mig. Det känns fint. Mitt skitsnack.

 

Min sambo säger att man kan jobba på två sätt (när det gäller blogg och dylikt). Antingen anpassar mig sig efter vad publiken vill ha eller så gör man det man själv tycker om och hoppas på att någon annan också uppskattar det. Jag kör på den sista varianten. Fast ibland spexar jag till det med en liten lista med anledningar att leva tex. Det är lite mer säljigt. Fast viktigt. Och fortfarande från djupet av mitt hjärta. Ibland är djupet av mitt hjärta säljvänligt. Oftast inte dock. Jag skriver nog för långa texter. Fast samtidigt för korta. Hade det varit en bok så hade kanske fler läst.

 

Kanske är det att jag saknar driv? Jag har upptäckt med åren att jag gillar inte metoder eller att planera saker på förhand. Eller till viss del såklart. Det är skönt att ha bestämt att vi är på Espresso House i en eller två timmar sen går vi förbi affären och tar en buss hem. Och så äter vi potatis och vegobullar till middag. Bra då behöver vi inte tänka på det. Men att bestämma på förhand att när jag kommer till Espresso House så ska jag skriva si och så många sidor om ett bestämt ämne (tex en scen till en bok) för att sen köpa exakt det vi skrivit på inhandlingslistan. Varken mer eller mindre. Och hinna med en buss på ett klockslag vi bestämt redan på morgonen eller dagen innan och göra maten efter ett specifikt recept som vi letat fram och valt ut bland många andra. Fy fan. Jag får nästan panikångest av bara tanken. Stressen som det medför.

 

Allt måste ske på ett exakt sätt enligt noga uträknade planer. Så många regler att förhålla sig till. Så mycket som är förutbestämt och därmed så mycket mer som kan gå fel. Och har jag bestämt något och det går fel då faller hela världen omkring mig. Jag slutar fungera. Det är därför jag inte gör såna där dumma saker som att meditera eller yoga tio minuter varje dag som jag tidigare gjorde. Eller skriver på boken. Fast det skulle vara skönt om det blev en bok nån gång i framtiden. Nånting som jag kan få pengar och erkännande för. Alltså egentligen spelar det inte ens någon roll om jag lyckas eller misslyckas med att meditera tio minuter varje dag. Oavsett blir stressen så hög att jag krossas under trycket.

 

Det är väl därför jag inte klarar av att arbeta också. Det är för mycket som står på spel då. Så mycket som jag ”måste”. Kanske är det utbrändheten. Jag vet inte. Kanske är det mina tvångstankar. Ingenting får gå fel i min tvångsmässiga perfektion. Bara att risken för att misslyckas finns där gör att jag misslyckas. Som en självuppfyllande profetia. Aja nu har jag tjatat färdigt om det här. Det är skönt att tjata lite ibland. Jag tror folk faktiskt förstår bättre ibland när man tjatar. Säger saker igen och igen fast på olika sätt. Och jag förstår mig själv bättre. Fast det kanske inte är att tjata på riktigt om man säger det på olika sätt? Det är bara jag som är hård mot mig själv som vanligt. Jag försöker att sluta. På riktigt. Det känns att det skulle kunna gå. Känns som att jag vet hur man gör och nu kräver det bara jävligt mycket kraft för att jag ska genomföra det också. Det är coolt. Att jag kommit så långt.

 

Jag ska runda av här. Ledsen att göra er besvikna ni som hade väntat er något mer proffsigt. Ett tydligt budskap som skulle fram eller nåt. Jag orkar inte idag. Jag vill bara vara mig själv. Om det är okej. Såklart det är. Hej med er.

#1 - - Anonym:

Nu läser vi ju helt frivilligt det du skriver, och slutar läsa om vi inte vill läsa mer. Jag utgår inte från att någon bloggare skall behöva "roa" mig. Jag väljer att läsa ju. Kram!

#2 - - Anonym:

Nu läser vi ju helt frivilligt det du skriver, och slutar läsa om vi inte vill läsa mer. Jag utgår inte från att någon bloggare skall behöva "roa" mig. Jag väljer att läsa ju. Kram!

Svar: Det förstår jag. Och tack för det. Men jag tror man sällan som läsare aktivt tänker att man vill bli underhållen. Det är något som sker automatiskt. Som du säger, du läser så länge du känner för det. Men det jag syftade på i inlägget var att det jag skriver kanske inte underhåller de stora massorna. Jag är ingen känd bloggare. De som är stora och kända anstränger sig i mer eller mindre grad för att ta reda på vad läsarna vill läsa och skriver om just det. Jag gör inte så.
I alla fall. Tack för du läser. :) Nu tar jag paus. Kram
Viktoria Wahren

Till top