Vad är ångest och hur botar man den?

Lärdomar, Tankar/känslor / Aldrig ensam, Arbetsträning, Bota ångest, Filosoferande, Psynligt, Vad är ångest, Ångest / Permalink / 0
Jag sitter i sängen med täcket uppdraget. Jag har ångest. Jag måste skriva ner mina tankar. Det är nog bästa chansen till psykisk smärtlindring utan att behöva ta några vid behov-tabletter som man kan bli beroende av. Den där delen med att man kan bli beroende av dem, att folk köper dem olagligt och missbrukar dem. Det var något jag i början av min psykiska ohälsa-karriär tyckte var helt sjukt. Jag tänkte att det måste vara en extrem minoritet som behövde så starka ångestdämpande tabletter men varteftersom jag blivit äldre har jag lärt mig att det egentligen är ganska vanligt att få sådana tabletter.
 
Jag sitter hur som helst under täcket. Vanligtvis brukar jag dämpa min ångest med att ta ett varmt bad. Det är något med vatten och värme som lugnar mig. Om det så är värmen från ett täcke, från solen eller från ett element. Att sitta vid havet, gå längs med en å eller titta på en fontän. Så ni kan förstå att duscha och bada i varmt vatten ger dubbel ångestlindring. Det har dock hänt något med vårt avlopp, man kan bara duscha en väldigt kort stund, max fem minuter innan en pöl växer på golvet. Den växer ganska snabbt och det har blivit värre för varje gång vi duschat på sista tiden. Och ja, vi har rensat bort gammalt hår som fastnat i silen eller vad man ska kalla det för. Det hjälps inte, pölen växer ändå och hotar att fylla hela badrummet.
 
Hjälp mig. Det gör ont inuti. I själen och i hjärtat. Är jag mentalt utmattad eller var det bara ett tag sedan sist jag hade ångest? Så att nu är det dags igen eller något? Har hört flera människor säga att ångest är det man känner när något är fel men man vet inte vad det är. Om man visste så hade man gjort något åt det och det hade försvunnit. Ångest känns så. Som en oidentifierbar klump med starkt obehag. En herrans trassel som är närmast obeskrivbart. Men kärt barn har många namn sägs det och så sant som det sägs så har jag läst och lyssnat till miljoner olika beskrivningar.
 
Varför har vi så mycket ångest? Varför vet vi inte vad som är fel? Vill vi inte kännas vid sanningen? Eller är vi bara generellt ointelligenta? Ju fler som lyckas trassla ut sin ångest och se problemet i dagsljuset desto fler kanske det blir som kan göra detsamma. Tillsammans kanske vi räddar världen. Genom att ta hand om oss själva. Vad tror ni? Kan det vara så?
 
Ja... Jag skulle vilja skriva mer men jag tror inte jag orkar. Jag har som sagt ångest. Jag ska till arbetsförmedligen klockan tolv för inskrivning. Tanken är inte att jag ska söka jobb utan att jag ska få börja arbetsträna på ett ställe som fokuserar på unga människor med psykisk ohälsa. Man måste vara inskriven för att få komma dit. Jag vill börja nu på en gång. Helst för flera månader sedan. Jag vill komma igång med saker. Inte sitta hemma och glo. Jag är nästan konstant uttråkad under dagarna. Men samtidigt är steget till ett aktivt liv så enormt stort. Jag tror det är felet jag gjort när jag försökt arbetsträna tidigare. Jag har valt vanliga jobb som friska människor har. Det har varit för avancerat för mig och jag har kraschat efter bara någon vecka. Jag behöver en plats där det är okej att göra fel. Okej att göra saker långsamt. Okej att få ångest och behöva gå hem mitt i alltihop.
 
Så jag ser verkligen fram emot det här. Att ha en sysselsättning på min egen nivå. Som jag förhoppningsvis trivs med och klarar av. Det är något som skulle höja min självkänsla. Och det är något som skulle lindra mig ångest. Tack för mig. Over and out.
Till top