Mentalisering kring min ångest

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Blogg, Borderline, Emotionellt instabil personlighetssyndrom, MBT, Mentalisering, Positiva klubben, Psynligt, Ångest / Permalink / 0
Jag ångest igen. Precis som jag hade igår. Och dagen innan det. Och dagen innan det. You get the picture. Vad säger man på svenska egentligen? Ni hajar grejen? Ja, det duger. Detta trots min "höstlycka" igår. Jag är fortfarande så himla lycklig över alla roliga saker jag ska få göra den här hösten. Kan nästan inte tro att det är sant! Men samtidigt river ångesten inom mig. De saker jag har framför mig nu känns som en precis lagom utmaning. Varken för lite eller för mycket. Det är inte det jag har ångest över. Det känns bara bra. Spänt och nervöst, men bra. Så var kommer ångesten ifrån?
 
Min spontana gissning är att det handlar om MBT:n. Ovissheten kring om jag vill fortsätta med terapin efter kursens slut och om jag i så fall får det. Rädslan inför att kanske behöva ta avsked av min nuvarande terapeut. Det skär i hjärtat på mig bara jag tänker tanken. Hon känns på sätt och vis som en förälder till mig. Inte som en mamma. Mer som en vuxen person jag kan luta mig mot. Och jag är på sätt och vis som ett barn. Jag är impulsiv och kan inte ta ansvar för mig själv. Min pojkvän är på sätt och vis också som en förälder till mig. Det låter kanske konstigt. Men återigen, kanske mer som en vuxen människa som på många sätt tar hand om mig. Utan min terapeut och min pojkvän skulle jag vara som ett hjälplöst barn. Jag skulle gå sönder. Jag skulle inte överleva. Inte bildligt talat, utan jag skulle förmodligen begå självmord.
 
Så det känns nästan lite som en stundande livskris. Jag har bara varit på ett MBT-möte men jag känner redan att jag förmodligen vill fortsätta med det. Jag har arbetat med mentalisering sedan innan enskilt med min terapeut. Hon brukade vara en del av MBT-teamet tidigare. Jag verkar därav ha lite mer koll på mentalisering än de andra i gruppen. Så å ena sidan skulle det ju inte vara helt fel att stanna kvar och fortsätta arbetet ensam med henne. Men det känns som att jag kanske skulle bli frisk snabbare genom MBT:n. Det är gruppterapi och individuell terapi. Och det blir fokus enbart på diagnosen emotionellt instabil personlighetssyndrom.
 
Sedan är grejen denna. I ena stunden är jag säker på att jag innan kursens slut kommer vara så pass frisk att jag inte behöver MBT. I andra stunden har jag en stark känsla av att jag aldrig någonsin kommer kunna bli frisk. Jag vet. Borderline är lika med svartvitt tänkande. Extremt svartvitt. MEN. Om jag ska försöka mentalisera här nu och tänka hur det mest troligt ligger till, så tror jag att jag skulle kunna bli frisk från borderline. Men jag inte vet inte om jag skulle kunna bli frisk från en del av mina andra diagnoser. Och det skrämmer mig. Jag vet inte vilka diagnoser det skulle vara i så fall och om man kan få någon annan hjälp med dem. Vilken hjälp då i så fall?
 
Om jag skulle dra en gissning så tänker jag mest på PTSD, utmattningssyndrom, tvångsmässig personlighetsstörning och fobisk personlighetsstörning. Jag är oroad över dem. Hur kommer mitt liv se ut framöver? Hur länge kommer jag behöva dras med besvären? Och är den tvångsmässiga och fobiska personlighetsstörningen verkligen vad det är? Eller är det som jag och en del läkare misstänkt kanske en form av autism? Det är inget man bli frisk från. Det lever man med. Jag vill veta om jag kommer behöva göra det. Ovissheten gör ont i mig. Men jag är glad att jag kan tänka kring det här utan att drabbas av panik och skada mig själv på något sätt. Det får bli avslutet på dagens monolog. Tack och god natt!
Till top