Ljuspunkter

Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej bloggen. Det är jag igen. Viktoria. Fortfarande vid liv. Trots gårdagens starka ångest. Den ligger kvar idag fast på en mer lugn nivå. Jag är inte hysterisk och gråtandes längre. Mer butter och uppgiven. Allt är bara skit. Ska på nattpermission hemma igen och komma tillbaka till middagen imorgon. Det känns å ena sidan mysigt eftersom jag trivs mycket bättre hemma och helst skulle vilja bli utskriven. Men också läskigt och jobbigt för att ångesten blir mycket starkare hemma. Personalen säger åt mig att göra något trevligt och mysigt som jag tycker om. Det finns ingenting som känns bra eller som jag tycker om längre. Allt. Är. Skit. Allt tar emot. Ingenting känns bra. Men trots att jag ligger här i botten av brunnen och kravlar så vill jag ändå stå fast vid vad jag bestämt mig för. Det ska bli bra. Jag ska fortsätta arbeta. Jag ska hitta ljuspunkterna.

Just nu är mina ljuspunkter att jag bäddat nya lakan i sängen här i rummet på avdelningen. Jag har färglagt ett psykedeliskt mönster som jag blev ganska nöjd med. Jag har lyssnat på mycket musik, bra musik. Det är gula och röda höstlöv överallt. Det är mysigt. Jag ska få sova i min egen säng med min egna underbara pojkvän inatt. Det känns inte riktigt lika jävligt att vara på avdelningen som det har gjort till och från innan. Jag har tagit så många blodprover på sista tiden att jag knappt är rädd alls längre för det. Jag har alltid varit väldigt nålrädd. Tog två stycken i morse och spände mig knappt alls i kroppen vilket resulterade i att det gick snabbt och nästintill smärtfritt.

Vad mer? Jag har fina kläder på mig. Jag har rummet för mig själv sedan min rumskamrat blev utskriven för två dagar sedan eller hur det nu var. Det finns ångestdämpande tabletter att ta vid behov. Och de hjälper faktiskt. Jag fryser inte i och med att jag har en lång halsduk som sjal över axlarna. Ser samtidigt väldigt bra ut i den. Två i en! Bonus på det.

Ja. Nu kommer jag på inte på fler goda ting. Men de räcker gott och väl för stunden. Jag orkar fortfarande inte tänka särskilt långt in i framtiden. Det känns för jävligt. Jag vill till danshögskolan. Jag vill spela teater. Jag vill undervisa i dans. Jag vill forska. Studera. Hjälpa människor. Istället är det jag som behöver få hjälp. Med precis allting. Jag skulle lika gärna kunna ligga i koma, så hjälplös känner jag mig. Jag kan inte göra någonting själv. Och jag förstår inte mig själv. Det är så svårt att svara på frågor. De frågar ju flera gånger om dagen ”hur är läget just nu?”, ”hur känner du dig idag?”, ”vad är det som du har ångest över?”. JAG VET INTE SÄGER JAG JU. Jag har ingen aning. Jag försöker förstå mig själv. Men jag har tappat fattningen. Eller också har jag aldrig haft någon fattning och äntligen börjar förstå att den aldrig riktigt varit där. Och då är det ju ändå åt rätt riktning jag går. Hoppas på det. Vi säger så då. Tack och hej för stunden.

Till top