Livet. Punkt.

Lärdomar, Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag har haft så fullt upp med att jag helt glömmer av att skriva. Det har varit extrema toppar och dalar idag. Igår gick jag själv ut på en promenad. Vill inte ge folk några dumma idéer men vi kan säga att jag skadade mig ganska rejält. Låg på akutvårdsavdelningen över natten. Kände mig som en ny människa imorse. Tänkte att nu ska jag leva. Nu ska det bli ändring i mitt mönster. Bara nya tag och friska dagar framöver. Kände mig nästan hyperaktiv. Kom tillbaka på psykavdelningen och bröt ihop av ett litet samtal med en skötare. Ett litet missförstånd. Pratade med min sambo och min terapeut och grät floder. Att gå tillaka till avdelningen kändes nästintill otänkbart. Rena rama tortyren. Kom tillbaka hit och gömde mig inne på rummet. Mådde illa, skakade och ville bara ha tyst omkring mig. Helst gå och lägga mig där och då. Klockan sex eller vad det nu var. Men vågade inte somna för risken att få skäll från personalen för att jag inte håller rutinerna. Kom ut för att dricka lite te och blev kvar. Lyssnade på ett par patienter som berättade sina livs historier för varandra. Hade lite ögonkontakt med dem och hummade med. Hjärtat bara smälte. Jag blev så berörd. Alla bär vi på något. Alla är vi starkare än vi tror. Bördan är tung. Men ändå kunde vi skratta åt varandra och oss själva. Även om jag inte personligen delade med mig av något där och då. Livet är som det är. Och det blir som det blir. Vi gör bara det bästa vi kan. Så är det faktiskt. Det gäller båda mig och dig och folk i vår omgivning. Oavsett hur fel det kan bli så fortsätter vi att kämpa. Sitter och gråter nu här. Vet inte varför. Inte för att jag ledsen. Inte för att jag är glad. Kanske av lättnad. Lättnad för en stunds vila i stunden. I nuet. Livet. Okej. VI säger så. Godnatt allihop. Var rädda om er. Och dem omkring. Puss och kram.
 
PS. Tänker inte korrekturläsa detta. Och tänker inte be om ursäkt för det. 
Till top