Instabil och halvt väck

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psyket, Psykisk ohälsa, Psynligt / Permalink / 0

Jag skrev ett argt inlägg igår. Men internetuppkopplingen här på sjukhuset är inte den bästa och inlägget försvann innan jag hann spara det. Typiskt. Men här får ni ett nytt inlägg som handlar om något helt annat fast kanske ändå inte. Det är fortfarande jag. Mina känslor. Min frustration och ilska som jag behöver få utlopp för. Jag var på nattpermission fram till idag. Vaknade och drack mitt kaffe. Ångesten låg och spejade i mörkret. Arbetade lite på boken. Ångesten fortfarande i mörkret men ändå närvarande. Åt lite frukost. Vad ska jag göra nu då? Gå på kurs ikväll? Fråga personal om det är okej att komma tillbaka senare i så fall? Höra av mig till kursledare och säga att jag inte kan ikväll? Eller ge upp och inte gå kursen över huvud taget? Så många frågor. Så svåra beslut att ta. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet bara att ångesten får ett fastare grepp om mig. Jag tar en stesolid. 5 mg. Det borde räcka.

Jag vet inte vad jag ska göra. Häller upp en skål med nachos. Tittar på när Oscar spelar tv-spel. Gör två mackor. Gör två till. Äter två bullar. Två morötter. Dricker te. Mycket te. Nu då? Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra av mig själv? Skriva? Nej. Läsa? Nej. Bada badkar? Nej. Allt, bara nej nej NEJ! Lägger mig i sängen och bara stirrar in i väggen. Vill dö. Livet känns hopplöst. Ringer avdelningen som de sagt att jag ska göra om impulserna att skada mig själv eller försöka begå självmord blir starkare. Åt helvete med det tänkte jag. Som om dom bryr sig om mig. Som om de skulle kunna göra något för att förbättra mitt liv. Men jag ringde. Tog mycket självbehärskning och stöd från Oscar att packa väskan och ta mig hit. 10 mg stesolid till. Lite tårar och lite nya bandage runt armarna.

Känner mig helt väck. Men jag är lugn. Suttit och färglagt ett plottrigt mönster i tre timmar. Lite te och smörgås där emellan. Livet är okej. Orkar inte tänka på framtiden. Den finns inte. Det går inte. Jag kan helt enkelt inte leva. Men nu. Just nu kan jag leva en liten stund. Använder min sista energi åt att skriva detta innan jag däckar totalt i sängen. Det är okej. Jag är okej. Jag vill bli utskriven. Jag vill inte vara här. Men jag är definitivt instabil. Kanske än mer än jag var när jag blev inskriven. Stanna här och undvika självmordsförsök? Eller åka hem och hoppas på att jag mår bättre och kan överleva på något sätt? Eller i värsta fall göra slut på eländet? Jag vet inte. Kanske att jag imorgon kan få fatt på mina tankar och känslor kring detta. Vi får se.

Till top