Emotioner och känslor

Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag kan idag meddela att min nackspärr jag fått från den hårda sjukhussängen nästan är helt över! Yeeey! Jag sitter just nu och tittar på medan Oscar spelar TV-spel. En av mina favoritsysslor. Jag har så pass låg koncentrationsnivå att jag inte riktigt klarar av att se på film eller läsa böcker (som har blivit mina favoritexempel). Det kräver inte mycket alls av mig att titta på när han spelar. Det kan väl liknas lite med att titta på fotboll. Antingen kan man bara dötitta och obserera medan han lyckas eller misslyckas att döda olika monster. Eller om jag har lite mer ork så kan jag kommentera och hjälpa till att hitta strategier för att han ska lyckas bättre. Jag kan också sitta med och göra andra saker medan han spelar i bakgrunden. Som nu när jag sitter här och skriver. Det är avkopplande att veta att det finns en enkel syssla jag snabbt kan byta till om skrivandet blir för tungt för mig.
 
Jag var jättenervös inför den här permissionen. Jag mådde verkligen väldigt dåligt sist jag var hemma. Jag har inte mått så dåligt sedan jag bodde i Vagnhärad ensam i en lägenhet. På den tiden spenderade jag hela dagarna med att se på Game of Thrones, gråta och ha panik över min situation. Jag var totalt isolerad och hade ingenting att göra under dagarna. Jag blev inlagd några gånger och till sist tog jag beslutet att jag skulle dö. Inte impulsivt som det annars har varit. Utan jag planerade och hade för avsikt att lyckas på riktigt. Så kände jag mig i förrgår. Jag var totalt utmattad psykiskt. Allt tog emot, jag kunde inte göra något alls. Låg i sängen och grät och hoppades att jag skulle få tillfälle att dö så snart som möjligt.
 
Sov hemma under natten nu och har mått bra både igår och än så länge idag. Jag har börjat se ett tydligt samband. MBT:n. Min terapeut berättade innan jag började i terapin att den är väldigt tuff och att man inte alltid är redo att gå igenom den. Jag tänkte att det är väl klart att jag kan klara av det. Jag har ju gått i terapi i flera år, hur svårt kan det vara? Efter första tillfället hade jag lite allmänt ångest bara. Kommer inte ihåg riktigt. Efter andra tillfället skar jag mig rejält utan att ha haft det i åtanke innan. Vid tredje tillfället skar jag ordentligt igen strax innan terapin och blev inlagd (missade med andra ord terapin). Vid fjärde tillfället alltså nu i tisdags, var jag väldigt uppe i varv och samtidigt otroligt utmattad mentalt. Fick panik bara av att få sms eller att höra de andra patienterna på avdelningen babbla. Ville bara ha total tystnad och ensamhet. Dagen efter åkte jag på permission, hade knappt ork till något alls. Och dagen efter det, alltså i förrgår hade jag den starkaste ångest jag haft sedan Vagnhärad. Dagen efter det, igår var jag fortfarande trött och uppgiven på livet. Men allteftersom dagen fortskred mådde jag bättre och idag känner jag mig nästan helt återställd.
 
Jag har svårt att få in det i skallen att saker ofta är tuffare för mig än jag tror att de är. Samma sak när min terapeut gick på semester i somras och jag skulle byta läkare samtidigt. Folk frågade mig om jag tyckte att det var jobbigt och om jag ville ha extra stöd. Jag tyckte inte alls att det var särskilt jobbigt (även om jag förstod att det borde vara det) och kände inte att jag behövde något extra stöd. Men sedan började jag självskada och blev inlagd för första gången på ett och ett halvt år eller så. I somras alltså, pratar jag om nu. Hoppas det inte är alltför svårt att hänga med här.
 
Hmm. Jag har ju planerat för att börja arbetsträna, gå en yogakurs, en filosofikurs och gå med i en teatergrupp. Jag har behövt tacka nej till vardera sak en efter en. Jag känner att jag har hur mycket ork som helst men när det väl kommer till kritan så kollapsar jag. Det är som att jag inte har någon kontakt med mig själv och mina känslor. Jag fortsätter att överestimera hur mycket jag klarar av. Fast jag vet rent logiskt att det här är för mycket för mig. Vi pratade sist på MBT:n om skillnaden mellan emotioner och känslor. Att emotioner är det vi känner i kroppen, det som vi har gemensamt med djur. Glädje, sorg, ilska, sexuell lust osv. Och känslor är hur vi tolkar våra emotioner. Hur vi förstår emotionerna med hjälp av vår hjärna. Vi pratade om hur vi ibland kan ha svårt att tolka våra emotioner. Att en emotion kan misstolkas för att vara något som det inte är. Har man ångest så är det en stark emotion som vi inte kan förstå. Kan vi förstå att det är rädsla eller att det är nyfikenhet till exempel så kan vi reglera känslan. Men vet vi inte vad det är vi känner så blir det bara ett enda trassel av känslor som är utom vår kontroll.
 
Det kändes som om en pusselbit föll på plats inom mig. Vi gjorde en övning där vi skulle blunda och känna efter vad vi hade för emotion just för stunden. (Vi hade en lista med de olika emotionerna, eller grundstämningar kanske man också kan kalla det för.) Jag kunde känna att jag hade en väldigt stark emotion men det var omöjligt för mig att tolka den. Det var som en eld eller ett monster i bröstkorgen/magen. Svårt att andas, svårt att vara still. Fick känslan av att jag ville gråta när jag kände efter i den här emotionen jag hade för stunden. Men jag hade absolut ingen aning om vad det var för något. Sedan fick vi reflektera över vilken emotion som varit dominant den senaste veckan. Det gick lite lättare. Jag tror att ilska och rädsla har varit starka emotioner för mig. Och att det antagligen varit därför jag skadat mig själv så pass mycket och blivit inlagd. Men jag är osäker över var rädslan och ilskan kommer ifrån. Men jag är överraskad av hur pass mycket jag förstått av bara ett enda terapitillfälle. Att man kan lära sig så mycket på så kort tid. Vid de första två tillfällena var jag otroligt besviken. Jag tyckte att det vi pratade om var självklarheter. Att terapeuterna behandlade oss som om vi var små barn, samt att de andra deltagarna var dumma i huvudet. Men jag måste verkligen ta tillbaka vad jag kände då.
 
Hur som helst. Jag lär mig mycket. Livet är tufft. Tuffare än vad jag tror. Jag behöver vara snäll mot mig själv. Fortsätta kämpa och hoppas på en framtid. Fortsätta gå i terapi och ta det på allvar. Se det för vad det är och känna efter noga inom mig själv. På återseende.
Till top