Återfall

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Borderline, Psynligt, Självskadande, Ångest / Permalink / 0
Jag tänker skriva, skriva, skriva. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Vad hjälper det att bara ösa ut allt som är skit och dra ner andra i mitt dåliga mående? Vad hjälper det att "skryta" om hur dåligt jag mår och trigga andra som mår dåligt? Det hjälper mig. Jag tror jag går sönder. Jag spricker om jag inte får skriva. Vill du läsa, be my guest. Blir du irriterad, triggad, nedtyngd eller något annat tråkigt av vad jag skriver. Klicka vidare och titta på nyhetsmorgon, lyssna på något mysigt avsnitt av Therese och Zätas podcast eller googla på söta djur.
 
Igår föll jag för tvångstanken om att skada mig själv. Idag är ångesten tyngre än någonsin. Jag visste att det skulle bli såhär. Jag visste att om rösten som säger "bara en gång till så blir jag tyst sen" ljög. Jag känner mig otillräcklig. Rösten hatar mig för att jag åkte till akuten och lät de snälla sjuksystrarna limma och tejpa ihop mina skärsår. Rösten vill slita upp såren, smeta in dem med smuts från marken och låta dem bli infekterade. Klia sönder dem om och om igen så de aldrig läker. Och om det nu en gång skulle göra det så vill rösten att ärren ska bli fula som stryk. Jag är så kluven. Jag vill inte må såhär. Jag vill leva. Jag vill vara frisk. Jag vill kunna arbeta och studera. Jag vill ha barn. Jag kan inte hålla på såhär. Jag vill att min pojkvän ska kunna lita på mig. Jag kan inte hålla på och svika honom och framförallt mig själv på det här sättet. Jag orkar inte med den här ångesten. Orkar inte må dåligt längre. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
 
Nu sitter jag i sängen och är uttråkad och frustrerad till tusen. Jag vill göra saker. Men min ork och koncentration är nästintill obefintlig. Och ångesten äter upp all lust att hitta på saker. Jag hade planerat att träffa en vän i helgen som bor i Stockholm men nu tycker min pojkvän inte att jag ska åka någonstans. Min mamma pratar om att det kanske vore bra om jag bodde på ett gruppboende. Jag förstår dem. Jag har ingen kontroll över mig själv. Jag kan inte lita mig själv. Och ingen annan heller. Jag behöver ha någon där dygnet runt. Återigen. Jag. Vill. Inte. Ha. Det. Såhär. Fy fan.
 
Vad ska jag göra idag då? Jag vet inte. Sitta i sängen och ruttna bort kanske. Äta mig fet. Sova bort dagen. Jag brukar vanligtvis vilja skriva på boken, gå till Espresso House eller till biblioteket. Ibland till gymmet. Nu vill jag ingenting. Eller vill, vill jag nog. Men ångesten skriker NEEEEEEJ(!). Så vad ska jag göra? Det är disk överallt i köket. Jag orkar inte diska. Jag har ätit frukost för en timme sedan. Jag är hungrig igen. Jag har myrkrypningar i hela kroppen. Och huvudet känns som om det ska explodera. Jag vill lägga mig i badkaret såsom jag brukar när jag har ångest. Men jag vill samtidigt inte lossa på lindorna runt armarna. Såren kommer förmodligen öppnas upp och blöda igen. Och det varma vattnet kommer svida ordentligt mot den ömma huden.
 
Vad FAN ska jag göra? Pisshelvetesskit. AAAAARGH! Snälla, snälla Viktoria gör inte om det här. Jag vill inte. Jag vill inte skada mig själv igen. Jag MÅSTE sluta. Måste låta bli. Jag blir så arg och ledsen. Jag skäms. Trots att rösten vill ha såren och ärren, så vill inte JAG det. Den riktiga jag. Jag skäms. Jag vill inte att folk ska se. Jag vill inte bli dömd på förhand på grund av hur jag ser ut. Vill inte behöva undvika att vara ensam för risken att skada mig själv eller för den delen inpulsivt försöka begå självmord. Jag vill inte att det ska synas att jag mått så dåligt att jag skurit sönder mina armar. Jag vill inte behöva hata sjuksköterskorna för att de var så noggranna och omtänksamma när de lappade ihop mig. Jag har inte känt mig så omtyckt och ompysslad sedan jag var ett litet barn. Jag vill gråta. Som om jag fortfarande var liten. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker tillbaka på det. Men den ångesten. När jag låg där på britsen. Jag satt upp och låg ner i omgångar. Blev yr och illamående av smärtan och skräcken.
 
Okej. Jag är tillbaka efter en gråt- och snorattack. Har pratat ut lite med min pojkvän. Om känslan av att jag är värdelös och att livet är meningslöst. Rädslan för att han ska lämna mig nu. Min kompis hörde också av sig och sa att hon kunde komma till mig istället. Livet går vidare. Det finns hopp.
Till top