Emotioner och känslor

Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag kan idag meddela att min nackspärr jag fått från den hårda sjukhussängen nästan är helt över! Yeeey! Jag sitter just nu och tittar på medan Oscar spelar TV-spel. En av mina favoritsysslor. Jag har så pass låg koncentrationsnivå att jag inte riktigt klarar av att se på film eller läsa böcker (som har blivit mina favoritexempel). Det kräver inte mycket alls av mig att titta på när han spelar. Det kan väl liknas lite med att titta på fotboll. Antingen kan man bara dötitta och obserera medan han lyckas eller misslyckas att döda olika monster. Eller om jag har lite mer ork så kan jag kommentera och hjälpa till att hitta strategier för att han ska lyckas bättre. Jag kan också sitta med och göra andra saker medan han spelar i bakgrunden. Som nu när jag sitter här och skriver. Det är avkopplande att veta att det finns en enkel syssla jag snabbt kan byta till om skrivandet blir för tungt för mig.
 
Jag var jättenervös inför den här permissionen. Jag mådde verkligen väldigt dåligt sist jag var hemma. Jag har inte mått så dåligt sedan jag bodde i Vagnhärad ensam i en lägenhet. På den tiden spenderade jag hela dagarna med att se på Game of Thrones, gråta och ha panik över min situation. Jag var totalt isolerad och hade ingenting att göra under dagarna. Jag blev inlagd några gånger och till sist tog jag beslutet att jag skulle dö. Inte impulsivt som det annars har varit. Utan jag planerade och hade för avsikt att lyckas på riktigt. Så kände jag mig i förrgår. Jag var totalt utmattad psykiskt. Allt tog emot, jag kunde inte göra något alls. Låg i sängen och grät och hoppades att jag skulle få tillfälle att dö så snart som möjligt.
 
Sov hemma under natten nu och har mått bra både igår och än så länge idag. Jag har börjat se ett tydligt samband. MBT:n. Min terapeut berättade innan jag började i terapin att den är väldigt tuff och att man inte alltid är redo att gå igenom den. Jag tänkte att det är väl klart att jag kan klara av det. Jag har ju gått i terapi i flera år, hur svårt kan det vara? Efter första tillfället hade jag lite allmänt ångest bara. Kommer inte ihåg riktigt. Efter andra tillfället skar jag mig rejält utan att ha haft det i åtanke innan. Vid tredje tillfället skar jag ordentligt igen strax innan terapin och blev inlagd (missade med andra ord terapin). Vid fjärde tillfället alltså nu i tisdags, var jag väldigt uppe i varv och samtidigt otroligt utmattad mentalt. Fick panik bara av att få sms eller att höra de andra patienterna på avdelningen babbla. Ville bara ha total tystnad och ensamhet. Dagen efter åkte jag på permission, hade knappt ork till något alls. Och dagen efter det, alltså i förrgår hade jag den starkaste ångest jag haft sedan Vagnhärad. Dagen efter det, igår var jag fortfarande trött och uppgiven på livet. Men allteftersom dagen fortskred mådde jag bättre och idag känner jag mig nästan helt återställd.
 
Jag har svårt att få in det i skallen att saker ofta är tuffare för mig än jag tror att de är. Samma sak när min terapeut gick på semester i somras och jag skulle byta läkare samtidigt. Folk frågade mig om jag tyckte att det var jobbigt och om jag ville ha extra stöd. Jag tyckte inte alls att det var särskilt jobbigt (även om jag förstod att det borde vara det) och kände inte att jag behövde något extra stöd. Men sedan började jag självskada och blev inlagd för första gången på ett och ett halvt år eller så. I somras alltså, pratar jag om nu. Hoppas det inte är alltför svårt att hänga med här.
 
Hmm. Jag har ju planerat för att börja arbetsträna, gå en yogakurs, en filosofikurs och gå med i en teatergrupp. Jag har behövt tacka nej till vardera sak en efter en. Jag känner att jag har hur mycket ork som helst men när det väl kommer till kritan så kollapsar jag. Det är som att jag inte har någon kontakt med mig själv och mina känslor. Jag fortsätter att överestimera hur mycket jag klarar av. Fast jag vet rent logiskt att det här är för mycket för mig. Vi pratade sist på MBT:n om skillnaden mellan emotioner och känslor. Att emotioner är det vi känner i kroppen, det som vi har gemensamt med djur. Glädje, sorg, ilska, sexuell lust osv. Och känslor är hur vi tolkar våra emotioner. Hur vi förstår emotionerna med hjälp av vår hjärna. Vi pratade om hur vi ibland kan ha svårt att tolka våra emotioner. Att en emotion kan misstolkas för att vara något som det inte är. Har man ångest så är det en stark emotion som vi inte kan förstå. Kan vi förstå att det är rädsla eller att det är nyfikenhet till exempel så kan vi reglera känslan. Men vet vi inte vad det är vi känner så blir det bara ett enda trassel av känslor som är utom vår kontroll.
 
Det kändes som om en pusselbit föll på plats inom mig. Vi gjorde en övning där vi skulle blunda och känna efter vad vi hade för emotion just för stunden. (Vi hade en lista med de olika emotionerna, eller grundstämningar kanske man också kan kalla det för.) Jag kunde känna att jag hade en väldigt stark emotion men det var omöjligt för mig att tolka den. Det var som en eld eller ett monster i bröstkorgen/magen. Svårt att andas, svårt att vara still. Fick känslan av att jag ville gråta när jag kände efter i den här emotionen jag hade för stunden. Men jag hade absolut ingen aning om vad det var för något. Sedan fick vi reflektera över vilken emotion som varit dominant den senaste veckan. Det gick lite lättare. Jag tror att ilska och rädsla har varit starka emotioner för mig. Och att det antagligen varit därför jag skadat mig själv så pass mycket och blivit inlagd. Men jag är osäker över var rädslan och ilskan kommer ifrån. Men jag är överraskad av hur pass mycket jag förstått av bara ett enda terapitillfälle. Att man kan lära sig så mycket på så kort tid. Vid de första två tillfällena var jag otroligt besviken. Jag tyckte att det vi pratade om var självklarheter. Att terapeuterna behandlade oss som om vi var små barn, samt att de andra deltagarna var dumma i huvudet. Men jag måste verkligen ta tillbaka vad jag kände då.
 
Hur som helst. Jag lär mig mycket. Livet är tufft. Tuffare än vad jag tror. Jag behöver vara snäll mot mig själv. Fortsätta kämpa och hoppas på en framtid. Fortsätta gå i terapi och ta det på allvar. Se det för vad det är och känna efter noga inom mig själv. På återseende.

Ljuspunkter

Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej bloggen. Det är jag igen. Viktoria. Fortfarande vid liv. Trots gårdagens starka ångest. Den ligger kvar idag fast på en mer lugn nivå. Jag är inte hysterisk och gråtandes längre. Mer butter och uppgiven. Allt är bara skit. Ska på nattpermission hemma igen och komma tillbaka till middagen imorgon. Det känns å ena sidan mysigt eftersom jag trivs mycket bättre hemma och helst skulle vilja bli utskriven. Men också läskigt och jobbigt för att ångesten blir mycket starkare hemma. Personalen säger åt mig att göra något trevligt och mysigt som jag tycker om. Det finns ingenting som känns bra eller som jag tycker om längre. Allt. Är. Skit. Allt tar emot. Ingenting känns bra. Men trots att jag ligger här i botten av brunnen och kravlar så vill jag ändå stå fast vid vad jag bestämt mig för. Det ska bli bra. Jag ska fortsätta arbeta. Jag ska hitta ljuspunkterna.

Just nu är mina ljuspunkter att jag bäddat nya lakan i sängen här i rummet på avdelningen. Jag har färglagt ett psykedeliskt mönster som jag blev ganska nöjd med. Jag har lyssnat på mycket musik, bra musik. Det är gula och röda höstlöv överallt. Det är mysigt. Jag ska få sova i min egen säng med min egna underbara pojkvän inatt. Det känns inte riktigt lika jävligt att vara på avdelningen som det har gjort till och från innan. Jag har tagit så många blodprover på sista tiden att jag knappt är rädd alls längre för det. Jag har alltid varit väldigt nålrädd. Tog två stycken i morse och spände mig knappt alls i kroppen vilket resulterade i att det gick snabbt och nästintill smärtfritt.

Vad mer? Jag har fina kläder på mig. Jag har rummet för mig själv sedan min rumskamrat blev utskriven för två dagar sedan eller hur det nu var. Det finns ångestdämpande tabletter att ta vid behov. Och de hjälper faktiskt. Jag fryser inte i och med att jag har en lång halsduk som sjal över axlarna. Ser samtidigt väldigt bra ut i den. Två i en! Bonus på det.

Ja. Nu kommer jag på inte på fler goda ting. Men de räcker gott och väl för stunden. Jag orkar fortfarande inte tänka särskilt långt in i framtiden. Det känns för jävligt. Jag vill till danshögskolan. Jag vill spela teater. Jag vill undervisa i dans. Jag vill forska. Studera. Hjälpa människor. Istället är det jag som behöver få hjälp. Med precis allting. Jag skulle lika gärna kunna ligga i koma, så hjälplös känner jag mig. Jag kan inte göra någonting själv. Och jag förstår inte mig själv. Det är så svårt att svara på frågor. De frågar ju flera gånger om dagen ”hur är läget just nu?”, ”hur känner du dig idag?”, ”vad är det som du har ångest över?”. JAG VET INTE SÄGER JAG JU. Jag har ingen aning. Jag försöker förstå mig själv. Men jag har tappat fattningen. Eller också har jag aldrig haft någon fattning och äntligen börjar förstå att den aldrig riktigt varit där. Och då är det ju ändå åt rätt riktning jag går. Hoppas på det. Vi säger så då. Tack och hej för stunden.

Instabil och halvt väck

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psyket, Psykisk ohälsa, Psynligt / Permalink / 0

Jag skrev ett argt inlägg igår. Men internetuppkopplingen här på sjukhuset är inte den bästa och inlägget försvann innan jag hann spara det. Typiskt. Men här får ni ett nytt inlägg som handlar om något helt annat fast kanske ändå inte. Det är fortfarande jag. Mina känslor. Min frustration och ilska som jag behöver få utlopp för. Jag var på nattpermission fram till idag. Vaknade och drack mitt kaffe. Ångesten låg och spejade i mörkret. Arbetade lite på boken. Ångesten fortfarande i mörkret men ändå närvarande. Åt lite frukost. Vad ska jag göra nu då? Gå på kurs ikväll? Fråga personal om det är okej att komma tillbaka senare i så fall? Höra av mig till kursledare och säga att jag inte kan ikväll? Eller ge upp och inte gå kursen över huvud taget? Så många frågor. Så svåra beslut att ta. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet bara att ångesten får ett fastare grepp om mig. Jag tar en stesolid. 5 mg. Det borde räcka.

Jag vet inte vad jag ska göra. Häller upp en skål med nachos. Tittar på när Oscar spelar tv-spel. Gör två mackor. Gör två till. Äter två bullar. Två morötter. Dricker te. Mycket te. Nu då? Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra av mig själv? Skriva? Nej. Läsa? Nej. Bada badkar? Nej. Allt, bara nej nej NEJ! Lägger mig i sängen och bara stirrar in i väggen. Vill dö. Livet känns hopplöst. Ringer avdelningen som de sagt att jag ska göra om impulserna att skada mig själv eller försöka begå självmord blir starkare. Åt helvete med det tänkte jag. Som om dom bryr sig om mig. Som om de skulle kunna göra något för att förbättra mitt liv. Men jag ringde. Tog mycket självbehärskning och stöd från Oscar att packa väskan och ta mig hit. 10 mg stesolid till. Lite tårar och lite nya bandage runt armarna.

Känner mig helt väck. Men jag är lugn. Suttit och färglagt ett plottrigt mönster i tre timmar. Lite te och smörgås där emellan. Livet är okej. Orkar inte tänka på framtiden. Den finns inte. Det går inte. Jag kan helt enkelt inte leva. Men nu. Just nu kan jag leva en liten stund. Använder min sista energi åt att skriva detta innan jag däckar totalt i sängen. Det är okej. Jag är okej. Jag vill bli utskriven. Jag vill inte vara här. Men jag är definitivt instabil. Kanske än mer än jag var när jag blev inskriven. Stanna här och undvika självmordsförsök? Eller åka hem och hoppas på att jag mår bättre och kan överleva på något sätt? Eller i värsta fall göra slut på eländet? Jag vet inte. Kanske att jag imorgon kan få fatt på mina tankar och känslor kring detta. Vi får se.

Till top