Outhärdlig smärta

Tankar/känslor / Permalink / 1
Jag har riktigt mycket ångest. Sådär så jag inte orkar ta mig för någonting och börjar ifrågasättet meningen med livet. Har tillbringat hela morgonen med att sitta i soffan, stirra ut i intet och allmänt våndas. Stress och spänning i kropp och knopp. Har tagit mig tre timmar innan jag kommit igång med att äta fruksot och ta ångestdämpande piller. Nu har jag åtminstone tagit fram datorn för att skriva. Tadaaa! Se så duktig jag är. Se så intressant livet kan vara. Man kan stirra in i väggen, äta frukost och skriva meningslösa ord på sin dator. Som någon någonstans långt borta kanske läser och känner med.
 
Jag har massor av sår och ärr på armarna. Jag självskadade under hela tonåren och när jag slutade med det så började jag missbruka sex istället. Har inte tänkt på så mycket på det i efterhand. Till nu i våras. Jag trappade upp på mediciner, fick för mig att jag skulle googla bilder på folk som skurit sig i armarna. Blev triggad och kände att det jag gjorde i tonåren inte var tillräckligt. Ville bara rätta till felet. Skära lite till. Skapa ordentliga ärr.För inte kan man väl ha självskadat utan att ha ärr? Nu har jag ärr. De kommer aldrig försvinna. Jag skar mer och jag skar djupare. Det kommer aldrig försvinna. Betyder det att jag mår sämre nu än jag gjorde under tonåren då jag inte ännu hade förstått att det var meningen att man skulle pilla ut rakbladen? Nej. Jag mådde minst lika dåligt då. Kanske mår jag sämre nu. Trots alla år av terapi. Trots att mediciner. Eller kanske lika dåligt. Fast med värre symptom. Men med större förståelse.
 
Saker känns hopplösa. Det känns som om det jag skriver är meningslöst. Jag orkar inte svara på sms. Orkar inte svara på kommentarer här eller på Instagram. Vill bara ta en överdos och dö. Jag vill ha barn och forska, bli danslärare och allt det där. Självklart. Men hur i helvete ska det gå till? När jag knappt klarar av att äta frukost? Det känns lönlöst. Alltihop. Men för inte alltför länge sedan hade jag hopp och kände mig helt frisk. Jag vet ju hur det går. Upp och ner och sen upp igen. Precis som det står högst upp i min blogg. Men ändå. Glaset är halvtomt. Just nu.
 
Jag vet inte hur jag ska handskas med mina ärr. Jag tycker fortfarande att de är för få. För ynkliga. Otillräckliga. Precis som resten av mig. Samtidigt skäms jag. Jag vill aldrig någonsin att någon ska se. Jag vet själv hur triggad jag blir när jag ser andra människors ärr. Kan tänka mig in i hur obekvämt det blir för folk omkring. Ska man fråga om dem? Ignorera dem? Hur gör man om det är barn i närheten? Hur gör jag om jag själv får barn? Vad ska jag svara om folk väl vågar ta upp ämnet? Jag vet inte. Ett stort jävla jag vet inte.
 
Jag önskar jag kunde göra dem ogjorda. Men nu får jag lära mig leva med dem. Och det finns ingen manual. Och ingen pratar högt om dem. Man gör helt enkelt inte det. Vad finns det förresten att säga över huvud taget? De är där. Och så var det med det. Det säger ingenting. Eller jo. Det säger att man haft eller möjligtvis fortfarande har en episod av mörka känslor. Väldigt mörka. Nästan svarta. Helt svart blir det kanske aldrig. Eller så blir det det. Hur ska jag kunna veta. Jag är bara Viktoria. En tjej på tjugofem år. Sittandes i en soffa, i en lägenhet i Nyköping. En människa av kött och ben bland miljarder andra i sina vitt skilda hem. Kontor. Gator. Om man skulle ta och gå ut och gå på en gata idag kanske? Kanske köpa en ny klänning eller något. För de pengar jag har som inte ens räcker till hyra och mat. När jag shoppar så gör jag det på min sambos bekostnad. Men det är mina pengar, jag får bestämma. Eller får jag verkligen det?
 
Jag vill inte sluta skriva. Jag har separationsångest. Vad ska jag göra sedan? Fortsätta vältra mig i min ångest? Stirra på färgen medan den torkar. Spekulera i huruvida det är värt att försöka begå självmord inom de närmsta dagarna eller om jag ska vänta några veckor. År? Hur pass gärna vill jag egenligen dö? Kanske inte jättegärna egentligen. Men det gör så förbaskat ont i mig. Vart ska jag ta vägen? Tillbaka till psykavdelningen? Där de ställer höga, nästintill orimliga krav på mig? Jag ska sova när det är sovdags, vara uppe på benen när sovtiden är slut. Aktivera mig, rita, gå promenader. Inte sitta och stirra in i väggen eller deppa i sängen. Ta mitt ansvar och säga till när jag vill skada mig själv. Men om jag verkligen vill skada mig själv, varför skulle jag säga till? Då kommer jag ju bli hindrad? Sedan skyller de på mig. Jag måste anstränga mig mer. Det är världens jävla bootcamp. Visst säger man så? Militäraktigt. Jag har aldrig riktigt fått känslan av att jag kan slappna av och känna mig trygg på sjukhus. Förstår inte riktigt hur de kan vara så pass dåliga på sitt jobb som de är.
 
Men vem är jag att döma. Jag är psykiskt sjuk. Jag vet inte vad jag vill eller behöver. Gör ett bättre jobb själv då om du kan! Det är vad de borde säga till mig. Men de gör de inte. Vi gör alla vårt bästa. Kämpar oss genom våra egna kamper. Är livet lätt för någon människa? De som säger att de mår bra och trivs med sina liv. Som inte har några problem. Har de inte ändå lite problem ändå? Under ytan. Det måste väl vara så.
 
Nu är klockan 11.47. Jag tror jag ska äta lite nachos och titta på den där dokumentären om Lady Gaga. Hon är ju rätt häftig. Om någon känner för att ringa mig och snacka skit så kör hårt. Annars kanske jag dör av övervikt innan dagen är slut. Jag vet inte om jag kommer kunna sluta äta när jag väl börjat. Kanske spyr jag efter ett tag. Nej jag har ingen ätstörning. Jag bara missbrukar mat. Äter för att dämpa ångesten. För att ha något att sysselsätta händerna med. River på sår. Dricker kaffe. Röker cigaretter. Det sista var en lögn. Men jag kan förstå varför folk gör det. Okej. Fan, det kanske måste bli ett slut nu på skrivandet. Det var trevligt medan det varade. Eller nej det var det inte. Är inte. Jag hatar mig själv. Men jag skriver rätt bra. Visst gör jag? Man får tycka om sig själv. Jag är duktig på vad jag gör. Jag vet det. Men det hindrar mig inte från att ifrågasätta meningen med allt detta lidande. Alla smärta. Är det värt det? Okej. Hejdårå. Ha det bra allihopa. Hälsa någon. Din närmsta som du älskar mest av allt. Hälsa från mig och säg att... Att såren aldrig läker. Att de rivs upp igen och igen. Men att det är okej. Säg så. Vi hörs och ses kanske en annan dag. Om jag fortfarande lever då.
#1 - - Dessi:

Det gör ont att läsa. Du är värd så mycket mer. Läste de senare inlägget också, och jag vill så gärna säga att det går över, men jag vet hur skrattretande och frustrerande det är att höra de orden från folk: "att det går över". Jag hatade de orden när jag mådde som sämst. Ville spruta eld från munnen när någon sa det till mig, ändå sitter jag nu här och säger det till någon annan. Jag hoppas du inte tar det på fel sätt. Jag hoppas mest av allt att det kommer gå över riktigt riktigt snart så att du kan få må bra igen. Styrkekramar från mig till dig.

Till top