Livet som tvångsintagen

Tankar/känslor / Permalink / 0

Förra inläggets titel blev kort och gott ”Olidlig smärta”. Jag var på permission hemma och ringde in till avdelningen (precis som de sagt att jag bör göra när ångesten blir svår att hantera). Istället för att be mig komma in så skrev de ut mig via telefon. Jag kände mig sviken men tänkte inte ge upp för det. Åkte iväg för min vanliga terapitimme. Min terapeut ville avlasta mig nu när jag var så instabil sa hon. Detta genom att föreslå att MBT kanske inte är något för mig. I alla fall inte just nu. Men jag måste bli frisk nu! Jag har väntat hela mitt liv. Gjort tusen utredningar. Stå i flera års kö. För vad? För att vara ”för instabil” för att genomföra det som skulle kunna bli min räddning? Nej. Nu får det vara slut med det här. Jag orkar inte mer, tänkte jag. Och det sa jag också. Men bestämda steg gick jag ut från rummet. Ut från mottagningen. In i skogen. Min fina pojkvän höll fast mig och ringde polisen.

Jag lyckades få i mig lite svamp men slapp magpumpning i varje fall. Två allvarliga försök att skada mig själv och försvinna från den här världen på två veckor. Men det enda jag kan tänka på är att jag vill bli frisk nu. Nu, nu, nu. Får jag inte bli utskriven, börja på danshögskolan och rädda världen imorgon så blir jag tokig. Då är ingenting värt någonting. Då vill jag dö. Men det fungerar inte så. Lilla Viktoria. Du vill så mycket. Och om du tar ett litet steg i taget och låter känslorna passera utan att göra någon impulsivt. Då kanske du når dina drömmar. Och mer än så. Men inte nu. Din terapeut har rätt. Du ÄR instabil. Som utav helvete.

Men hur länge ska det vara såhär? Jag känner mig som ett barn som bara vill veta ”är vi framme snart?”. Kvällarna är sega här. Jag tänkte att jag skulle streama lite Netflix här i sängen sista timmen innan läggdags. För även om det är skönt att sova så är det ingen mening med att gå och lägga sig för tidigt. Då kommer man vakna klockan sex imorgon. Men wifi:et är för långsamt här. Det går knappt att ladda plattformen där jag skriver till bloggen. Men jag ska väl vara tacksam för att det finns ett wifi över huvud taget antar jag. Så i brist på netflixande så skriver jag detta. Håll till godo.

Jag vet inte hur det blev såhär. Jag brukade längta efter att få skriva. Så som kroppen längtar efter att röra på sig när man suttit instängd på en avdelning i ett par dagar. Jag bävar inför att plocka fram datorn. Till och med inför att bara titta på Netflix. Inför allt. Att fönstershoppa. Att titta på katter på youtube. Allt. Jag bävar och bävar och bävar. Men det är väl det som är utmattningssyndrom. Och depression. Allt tar emot. Allt känns tungt och övermäktigt. Men jag behöver skriva. Behöver andas ord. Jag vet inte om jag ska tvinga mig själv och att jag faktiskt kommer njuta av det när jag väl är igång. Eller om jag ska lyssna på kroppen och inte göra det som känns jobbigt. Vila upp mig för att senare återkomma till sysslan.

Ibland känns det ena rätt. Ibland det andra. Det finns kanske inte enkelt svar. Det är väl som det är. Och så får det vara. Annars vet jag inte hur jag ska stå ut. Acceptans helt enkelt. Mina ögon börjar kännas lite tunga nu i varje fall. Snart kanske det är lagom att gå och lägga sig. Så vaknar jag klockan sju eller halv åtta imorgon. Och då är det bara en halvtimme till det serveras frukost. Fil med flingor. Danskt rågbröd. Ost, kaviar och marmelad. Te och kaffe. Sedan sätter man sig och tittar på nyhetsmorgon eller fiskarna i akvariet. Sånt är livet.

Till top