Mina damer och herrar

Tankar/känslor / Permalink / 0

God kväll! Trevligt att se er allihop, vad många ni är. Ja, nej äsch ni behöver inte… Jaja, okej. Nu får ni sluta applådera så jag kan komma igång nån gång. Det där var i talspråk därför skrev jag ”nån” istället för ”någon”. Det är så man ska göra. Vitt skilda saker. Nu över till något annat. Jag är hungrig. Min mage är uppblåst. Jag har fått promenera i femton minuter ensam ikväll. Den vegetariska maten är inte alls god här på sjukhuset. Jag har inte bestämt mig om jag ska bli vegetarian eller inte. Så jag testar lite här nu.

Jag har varit lugn och stillsam och mått allmänt bra idag. Jag har haft koncentration att läsa och lyssna på podcasts men inte att hänga med i Nyhetsmorgon eller Malou efter tio. Kanske mest för att man inte hör vad de säger för allt annat som händer i dagrummet. Folk som går fram och tillbaka, skrattar och pratar. Någon som tappar något, någon annan som blir skrämd och skriker till. Ja ni vet. Och så fläkten. Fläkten ska vi ens börja tala om. Den behöver ett eget kapitel.

Hur som helst har jag haft en bra dag. Tråkig och fylld av frustration. Jag vill ut. Jag vill hem. Men jag är inte på långa vägar så frustrerad som jag är när jag mår dåligt. När jag har ångest är jag frustrerad till tusen. Eller är jag alltid det? Ja kanske. Nästan i alla fall. Frustrerad över att allt är skit att ångesten aldrig vill ta slut. Frustrerad, frustrerad, frustrerad. Så nu är vi klara med det. Orkar inte tänka på det. Det är skönt att skriva. Det känns som jag kan andas då. Eller jag vet inte. Kanske inte exakt så. Men på ett ungefär.

Jag vet faktiskt inte vad det här inlägget ska handla om. Jag tänkte att jag öppnar datorn och börjar skriva lite och så får vi se vad det blir av det. Och så blev det. Och nu är vi här. Jaha. Jag har inte arbetat på boken på ganska länge nu. Nästan inte alls under de här tre veckorna jag varit inlagd nu. Jag vet inte vad det beror på. Det känns kanske bara inte som en inspirerande miljö. Inte har jag något bra bord att sitta och skriva vid heller. Sitter just nu i skräddare på sängen med datorn på en kudde framför mig. Har gamnacke och ont gör det. Livet är bra ändå. Det var så otroligt skönt att få gå ut och gå. Och helt ensam. Kroppen bara sög åt sig som en svulten gris. Eller något. Inte ”nåt”. För nu är det skriftspråk. Se? Jag har annat att lära ut än bara knep och knåp kring psykisk ohälsa.

Ja, okej. Nu kan ni få applådera färdigt det ni inte hann med i början för nu är jag klar. Säger vi. Har skrivit i tjugofyra minuter. Ganska kort tid för att vara mig. Ah, strunt samma. Nu säger vi hejdå. God natt och sov så gott!

Till top