Stor jävla triggervarning

Tankar/känslor / Borderline, Triggervarning / Permalink / 0
God morgon, god morgon. Allt suger på den här fronten. Eller inte på riktigt såklart men i mitt huvud. Jag har haft terapi två dagar på raken dock som kan ha triggat mig. Så jag får vänta snällt och se om ångesten går över. Fast jag vill välta hus och skära halsen av mig. Jag började ta morgonpromenader i torsdags förra veckan och mådde som en kung ända fram till måndag kväll. Efter terapibesök nummer ett den här veckan. Jag vet inte om det bara är terapins fel. Men uppenbarligen gör den något relativt regelbundet med mig. Jag gräver i mig själv och det är inte vackert.
 
Jag har slutat med nästan alla mina mediciner. Jag är piggare och har större impulskontroll igen. Men nu har jag börjat fastna istället. En sak medicinerna gjorde var att göra mig friare rent praktiskt. Nu är det tillbaka igen. När jag får ångest kan jag inte resa mig ur soffan. Jag sitter kvar och sitter kvar och sitter kvar. Jag kan inte gå upp ur sängen. Jag kan inte äta. Allt fastnar, det går inte att ta tag i saker. När det blir jobbigt så blir jag handlingsförlamad.
 
Klockan är 09.15 och jag har trots allt tagit mig upp till datorn och har till och med en kopp te intill mig. Detta har jag åstadkommit på egen hand. Men det tog mig en timme nästan att ta mig ur sängen och inte fan skulle jag ha frukost. Möjligtvis bullar i så fall. Sen. Det är så det blir. Igår kväll innan jag somnade googlade jag bilder och filmer på folk som skär sig. Ville så hemkst gärna skära i mig själv men fick nöja mig med att se andras skinn fläkas upp och blodet rinna. Hittade en film på en person som gojsade runt med blodet och koaguleringen på sin arm eller sitt lår eller vad det nu var. Det är inte så lätt att se när det är inzoomat, ber om ursäkt. Det var rätt så äckligt. Vem gör en sån film? Samtidigt önskar jag att jag själv också fick göra det. Tänker att om jag får chansen att skära mig igen någon gång så ska jag torka borta blodet som rinner innan det hinner stelna så det fortsätter att rinna. Rinna, rinna och rinna. Ber om ursäkt här nu också för det grafiska som kanske dyker upp i era huvuden. Min rättframhet. Jag vet inte vad det tar åt mig. Varför vill man skada sig själv? Jag vet inte men det känns som att det skulle vara oändligt skönt att få göra det bara en gång till. Bara lite till och lite mer.
 
Det regnar och blåser ute. Inte direkt upplagt för morgonpromenad idag. Kanske lika bra. Jag lär ändå bara bli besviken över min handlingsförlamning som kommer hindra mig. Mitt huvud tänker bara destruktiva tankar. Om jag så bara får äta bullar och nachos till frukost så skulle det stilla i alla fall lite av min destruktiva suktan. Om jag skulle få handla upp resten av min ekonomi på snygga kläder så skulle det också vara skönt. Bara få agera ut lite grann. Kanske offra en tekopp och slänga den i backen? Det hade varit skönt. Och sen i smyg plocka upp några spillror och spara till jag är ensam och kan använda dem för att klösa mig på armarna. Jag såg en bild igårkväll när jag googlade på en tjej som hade varje millimeter av sina lår, armar och mage (det var de enda kroppsdelar som syntes i bilden) täckta med ärr. Streck, streck, streck. Jag blev avundsjuk, åh så avundsjuk. Jag vill också ha. Jag kanske också ska börja skära mig på fler ställen än bara armarna?
 
Jag kanske skulle ta och göra slut med min snälla pojkvän så han lämnar mig i fred någon gång. Så jag kan jag få skära mig i lugn och ro. Helst till jag blöder ihjäl ensam och ömklig någonstans. Och sen kan ju folk ta och bli ledsna och tänka att det var synd på en sådan talang. Att hon skulle dö. Att vi inte kunde hjälpa henne. Hon var ohjälpbar, ja det var hon. Som alla de stora konstnärerna. Plågad av inre demoner. Vad synd att vi inte ändå tog henne på allvar från början. Ja, fast det som har hänt har hänt. Må hon vila i frid. Amen.
 
Jag vet. Storhetsvansinne. Jag erkänner. Och det är okej. Vet ni vad mer jag har? Offerkofta. Som fan. Och jag är inte en sämre människa för det. Snälla låt mig inte vara en sämre människa för det. Får då kanske det händer. Att jag blöder ihjäl. Herregud jag måste kanske utvarna triggervarning på det här inlägget. Eller, ja det måste jag. Kära någon. "Det är bara att ändra sin attityd!" säger dom på ett podcastavsnitt om offerkoftor. Elller bara och bara säger de kanske inte. Det la jag till själv. "Folk måste inse att man inte kan sjukskriva sig så fort man blir minsta lilla ledsen." Jo tack försäkringskassan. Laget Sverige-kampanjen. Så man ska alltså stanna kvar på jobbet och bränna ut sig ordentlig först och sen sjukskriva sig? Jaja, men dåså. "Det är inte sunt att sjukskriva sig och hamna utanför sitt sociala sammanhang." Jo tack jag vet. Och om jag hade klarat av att stanna på dansutbildningen i Härnösand, hämtat ut mitt diplom, sökta nya utbildningar, börjat arbeta. Då hade jag fan gjort det. För det är inte så kul som det ser ut att sitta hemma hela dagarna och må skit. Jag vet ju att det ser kul ut, men nej. Nej.
 
Triggervarningar. Vad är meningen? Vem ser en triggervarning och känner sig inte sedan frestad att se vad det är som är så hilma triggande? Man vill ju veta! Om något blir jag triggad av triggervarningar. Och då är det redan försent. Då måste jag se. Måste veta. Eller jag vet inte om det är så. Jag kanske inte bryr mig så mycket. Tänker att jag klarar det. Jag mår bra just nu, läget är under kontroll. Jag kan läsa den där texten om tjejen som svält sig själv i fyrtio dagar och blev sondad med tvång. Fyra personal fick hålla fast hennes armar och ben när hon försökte slita sig loss. Hon ville inte ha näring i sin kropp. Hon ville vara smal. Jag vill också vara smal. Jag kanske skulle börja svälta mig själv? Kanske skulle vara skönt. Bli sondad och få lite uppmärksamhet igen. Det var länge sen nu. Och inte fan kan någon älska mig bara som jag är. Frisk och lycklig. Jag måste vara störd från vettet, självmordsbenägen och handikappad till småbarnsnivå. Bara så kan jag leva. Bara då känner jag mig trygg. När jag blir omhändertagen. Vårdad på tvång.
 
Jag kanske skulle skriva en bok om det här. Som Martina Haag. En krönikesamling. Det här är ju ungefär som en krönika. Jag kan slipa till den lite bara så det passar. Eller något. Nej, nu kommer ledsenhet över mig så starkt att jag inte orkar skriva mer. Här sitter jag och skriver massor av hemska saker. Och jag njuter av det. Och jag skäms. Nu sprider jag negativ energi. Vem fan behöver att mina destruktiva tankar sprids och läses? Ingen. Okej, hejdå.

Mina damer och herrar

Tankar/känslor / Permalink / 0

God kväll! Trevligt att se er allihop, vad många ni är. Ja, nej äsch ni behöver inte… Jaja, okej. Nu får ni sluta applådera så jag kan komma igång nån gång. Det där var i talspråk därför skrev jag ”nån” istället för ”någon”. Det är så man ska göra. Vitt skilda saker. Nu över till något annat. Jag är hungrig. Min mage är uppblåst. Jag har fått promenera i femton minuter ensam ikväll. Den vegetariska maten är inte alls god här på sjukhuset. Jag har inte bestämt mig om jag ska bli vegetarian eller inte. Så jag testar lite här nu.

Jag har varit lugn och stillsam och mått allmänt bra idag. Jag har haft koncentration att läsa och lyssna på podcasts men inte att hänga med i Nyhetsmorgon eller Malou efter tio. Kanske mest för att man inte hör vad de säger för allt annat som händer i dagrummet. Folk som går fram och tillbaka, skrattar och pratar. Någon som tappar något, någon annan som blir skrämd och skriker till. Ja ni vet. Och så fläkten. Fläkten ska vi ens börja tala om. Den behöver ett eget kapitel.

Hur som helst har jag haft en bra dag. Tråkig och fylld av frustration. Jag vill ut. Jag vill hem. Men jag är inte på långa vägar så frustrerad som jag är när jag mår dåligt. När jag har ångest är jag frustrerad till tusen. Eller är jag alltid det? Ja kanske. Nästan i alla fall. Frustrerad över att allt är skit att ångesten aldrig vill ta slut. Frustrerad, frustrerad, frustrerad. Så nu är vi klara med det. Orkar inte tänka på det. Det är skönt att skriva. Det känns som jag kan andas då. Eller jag vet inte. Kanske inte exakt så. Men på ett ungefär.

Jag vet faktiskt inte vad det här inlägget ska handla om. Jag tänkte att jag öppnar datorn och börjar skriva lite och så får vi se vad det blir av det. Och så blev det. Och nu är vi här. Jaha. Jag har inte arbetat på boken på ganska länge nu. Nästan inte alls under de här tre veckorna jag varit inlagd nu. Jag vet inte vad det beror på. Det känns kanske bara inte som en inspirerande miljö. Inte har jag något bra bord att sitta och skriva vid heller. Sitter just nu i skräddare på sängen med datorn på en kudde framför mig. Har gamnacke och ont gör det. Livet är bra ändå. Det var så otroligt skönt att få gå ut och gå. Och helt ensam. Kroppen bara sög åt sig som en svulten gris. Eller något. Inte ”nåt”. För nu är det skriftspråk. Se? Jag har annat att lära ut än bara knep och knåp kring psykisk ohälsa.

Ja, okej. Nu kan ni få applådera färdigt det ni inte hann med i början för nu är jag klar. Säger vi. Har skrivit i tjugofyra minuter. Ganska kort tid för att vara mig. Ah, strunt samma. Nu säger vi hejdå. God natt och sov så gott!

Hopp och tro

Lärdomar / Permalink / 0

God kväll alla vänner, ovänner och främlingar. För att ja, jag ser inte främlingar som vänner. En del hade kanske sett ovänner som vänner också förstås. Nej jag delar upp er i tre högar. Så gör jag. Jag är jag. Jag får göra som jag vill i mitt liv. Så det så. Nu har vi det avklarat. Herregud måste jag alltid skriva så konstiga inledningar?

Jag har känt mig mer eller mindre tom inuti, nästan apatisk ett tag. Det började i förrgår av att jag slogs av insikten om att jag har en hel del rejält hårt arbete framför mig. Och närmast till hands såg jag självmord som en idé. Men kände mig för tom för att göra något överilat. Istället planerade jag i stillhet. Idag känns det lättare. Jag är inte helt återställd men jag kan skratta och svara på tilltal. Det är positivt. Jag har slutat tänka på självmord också. Viktig grej att säga. Så ni inte går och tror något om mig som inte är sant. Hur skulle det se ut? Ja, jag menar det. Allmänbildning åt folket. Eller onödigt vetande? Vi säger att det är samma sak, eller hur? Ja, vi säger det.

Hade terapi idag och vi kom fram till att det som hände var att jag stängde av. Att insikten om hur mycket arbete som ligger framför mig blev för mycket att uthärda. Hade jag tillåtit mig själv att känna så hade jag drabbats av panik, vrålat högt och gråtit floder. Jag hade sparkat vilt omkring mig och behövt bältas eller något i den stilen. Hur konstigt det än låter så är det här något jag strävat efter. Att välja den lugna vägen istället för den dramatiska. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Jag har på riktigt tänkt i ena stunden att jag är frisk eller att jag ska bli frisk inom de kommande dagarna. Och när det visat sig att så inte varit fallet så har jag tänkt att jag aldrig någonsin kommer bli frisk. Den här gången tänkte jag realistiskt. Det kommer vara hårt. Ett bra tag framöver. Men det kommer såklart också finnas ljuspunkter. Och de kommer bli fler med tiden.

Jag vet inte hur pass mycket jag vågar hoppas på det. Men jag måste få drömma stort. Och ibland är att drömma stort inte att sikta mot stjärnorna. Utan att vända blicken mot det hårda arbete som ligger framför en. Först kändes det omöjligt när jag tänkte på allt det onda. Nu när det börjat lägga sig lite börjar hoppet återvända. Här skulle jag vilja citera Walt Disney.

”When you believe in a thing, believe in it all the way, implicitly and unquestionable.”

Att tro på att bli frisk och i nästa stund tro på att jag inte kan bli det är lite skevt. Och om jag bara får lov att tro på en av dem så vill jag tro på att jag kan bli frisk. Mitt nya mantra ”välj frid” har också hjälpt mycket idag. Tack för allt fint som finns i världen, i mig och i livet. Överallt. Amen.

Till top