Wohooo jag är deprimerad!

Tankar/känslor / Depression, Ångest / Permalink / 0
God morgon eller goddag, bestäm själv. Klockan är 10.58 och jag har just varit ute på en solig promenad. Mina nya skor gjorde inte ont, har jag kanske vant in dem nu? Hoppas kan man ju alltid för annars kommer jag behöva frysa om fötterna så fort jag ska gå en längre sträcka nu i noll-graderna. Det är vackert när solen nuddar frosten på asfalten, träden och staketen. Det är helt otroligt att vi fortfarande hittar nya vägar att gå på här på Arnö. Vi har promenerat runt här nu i strax över två år. Man kanske skulle kunna tro att jag mår bra nu när jag pratar om annat än hur dåligt jag mår. Men sanningen är att jag är djupt deprimerad. Kanske är idag en något bättre dag dock. Det känns svårt att skriva. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Det enda jag kan tänka på är hur hopplöst och meningslöst allt känns. Hur jag vantrivs med precis allt i mitt liv men hur rädd jag är för att faktiskt dö.
 
Jag tror att jag eventuellt är på rätt väg dock. Någon gång när jag var inlagd i början av hösten så kom jag till någon form av insikt. En insikt om att livet just nu ser ut som det gör. Och att det kommer ta väldigt lång tid innan jag kan leva ett friskt och lyckligt liv. En sorts acceptans av verkligheten. Med det kom en enorm sorg. Och det har varit bättre och sämre i vågor. Min ångest har lättat enormt mycket sedan dess men istället lever jag med tyngder i alla kroppsdelar. Allt tar emot. Ingenting känns speciellt kul. Hoppet försvinner stundvis helt bort bakom horisonten. Men hur jobbigt det än är så är jag på något vis tacksam. En depression är något fast att ta på. Något man har forskat i och vet hur man kan tackla. Ångesten av rörig och svår att fånga. Depressionen är smärtsam men ångesten var tortyr. För mig i varje fall.
 
Jag fortsätter att skjuta upp självmord och fokuserar istället på saker som man vet hjälper. Äta tomater, nötter och ägg. Röra på sig, ju mer desto bättre. Fortsätta "arbeta" eller i mitt fall arbetsträna och gå på mina fritidsaktiviteter. Det handlar om att undvika att bli isolerad. De här sakerna är sådant jag trots allt kan tvinga mig till utan att ta någon större skada av nu. När det handlade om ångest så kunde det trigga igång mig än mer att tvinga mig att göra saker som jag inte ville. Det var svårt. Man blev ju som inlåst i ett hörn och visste inte vart man skulle ta vägen.
 
Ja... Det är svårt att skriva. Svårt att prata. Allt som kommer ut ur mig känns som meningslöst klagande. Vem vill höra det? Förmodligen ingen. Det känns som att jag tappat all min kreativitet. Jag är rädd för att jag förlorat förmågan att skriva. Försöker göra det ändå. För att inte tappa det helt, för att få tiden att gå. Kanske skriver igen senare. Det finns mycket jag skulle vilja säga ändå. Men så fort jag börjar skriva eller filma ett youtube-klipp så bara rinner det som sand mellan mina fingrar. Kvar blir inte mycket alls. Det känns dött. Men kanske en dag att det kommer tillbaka igen. Energin, skaparglöden, livsglädjen. En del av mig är rädd för att det ligger i mina gener, att jag aldrig kan bli lycklig eller frisk. Men än finns hoppet. Långt borta.
Till top