Uppdatering om arbetsträningen

Tankar/känslor / Permalink / 0
Hej, jag måste bara lite kort berätta att jag har pratat med arbetsgivaren eller vad jag ska kalla henne för. Det känns läskigt, jobbigt och nervöst att gå till arbetsträningen imorgon. Men det är ändå okej, jag tror jag klarar det. Hon var väldigt förstående och vi bestämde att jag inte behöver göra vissa arbetsuppgifter som jag tycker är alltför simpla och repetitiva. Istället får jag göra det som jag hittills ändå tyckt varit helt okej, även om det inte är säsong för det. Vilket resulterar i att jag också kommer vara ensam på den uppgiften och därmed får jag kanske också vara lite mer ifred socialt sett. Hon sa att vi tillsammans dock ska försöka hitta fler arbetsuppgifter som jag känner ger stimulans och som jag kan klara av att utföra.
 
Hon frågade om jag hade social fobi och jag svarade att ja det var den första diagnosen jag fick. Men efter det har jag ju även fått bla fobisk och paranoid personlighetsstörning. Det handlar kanske inte så mycket om att jag är rädd för människor (som det ju mer är vid social fobi) utan mer om att jag inte tycker om dem. Sedan gör ju paranoian att jag får för mig att jag kan läsa folks tankar och att de tänker massor av onda tankar om mig. Att de vill mig illa osv. Det ger ju kanske inte de bästa förutsättningarna när man ska arbeta. Under de senaste åren när jag varit sjukskriven har jag inte lidit så mycket av de här två personlighetsstörningarna. Men det är för att jag undvikit alla situationer där jag behöver konfronteras med människor. Vi kom fram till att det ändå kanske är bra att stanna kvar och arbetsträna och se om jag kanske med tiden kan lära mig att hantera det sociala. Men att vi till att börja med går lugnt fram.
 
Jag grät floder och känner mig så dum. Jag pratar inte så ofta om mina psykiska problem. Skriva här kan jag göra, då känner jag mig på något sätt anonym och dessutom talar jag inte till någon specifik person. Men när jag berättade högt för henne om de här två diagnoserna så tyckte jag att jag lät helt sjuk i huvudet. Vilket jag kanske är. Men ändå. Jag blev chockad när jag hörde mig själv säga orden.
 
Det känns också jättejobbigt att jag kommer utföra arbetsuppgifter som egentligen inte behövs just nu och att ingen annan kommer göra just det. (Alltid bra att ha på lager dock, tyckte hon. Så mitt arbete är ju inte egentligen onödigt.) Jag känner mig allmänt som en belastning också för att jag har så höga krav. För att jag är så kräsen och bortskämd. Men du är ju sjuk, svarade hon. Det handlar ju inte om att vara bortskämd och du är absolut ingen belastning. Du tillverkar produkter som vi säljer och det är förresten mitt jobb att hjälpa dig att hitta ett sätt att kunna arbeta. Vi måste bara hitta din grej där du trivs och kan utnyttja din fulla potential.Hon lade också till att jag var modig och stark som tog upp att det kändes fel och kunde förklara vad som var problemet.
 
Det blev ett lite längre inlägg än jag tänkte mig här nu. Men det känns skönt att upprepa det hon sa till mig. Det känns tryggt. Det är inte mig det är fel på. Och problem kan lösas. Fortfarande enormt nervös inför att gå tillbaka dit men jag har hopp.
Till top