Lat eller sjuk?

Lärdomar / Permalink / 0

Jag skulle vilja slå ett slag för det här med att vara psykiskt sjuk. När jag fick mina personlighetsstörningar för lite mer än en år sedan blev jag ordentligt chockad. Och ännu idag går jag runt och tänker att de måste ha gjort fel, jag kan omöjligt ha en enda av de där diagnoserna. Och allra minst emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag har alltid sett den som ungefär det värsta man kan råka ut för och så illa tycker jag ändå inte att jag har det. Jag tror att en del av svackan under sommaren/början av hösten handlade om var att jag skulle gå introduktionskursen i MBT. Efter kursen kommer de att göra en ny fräsch utredning eftersom man bara får gå behandlingen om man faktiskt har borderline. Och jag var (är fortfarande) livrädd för att det ska visa sig att jag inte har det. Och gud så pinsamt för mig att jag då gått runt och sagt till folk att jag har borderline och så har jag inte det!? Min terapeut påpekar att även om det skulle vara så att jag inte uppfyller kriterierna (vilket hon dock tror att jag kommer göra) så tar ju inte det bort att jag ändå haft det. Det är ju möjligt och till och med något att hoppas på att den terapi vi genomfört tillsammans under detta år har haft någon inverkan på mig och mitt mående.

 

Men jag går i varje fall runt och tänker till och från att jag bara hittar på mina symptom. Att om jag bara skulle ”skärpa till mig” så skulle jag klara av att arbeta, träffa folk i större utsträckning och göra allt annat som jag vill. Såhär nu när jag nämner det så tänker jag spontant att det är ju vad oförstående människor säger till oss med psykisk ohälsa. Skärp till dig lite bara så ska du se att du klarar av vad det nu är du är rädd för att göra. Du är bara lat, det är ingen ursäkt för att sitta hemma hela dagarna. Ja, och så vidare. Det kan också vara en förklaring kring varifrån jag fått dessa tankar. Men jag skulle vilja berätta lite om min bakgrund som jag tror kan ge en större förståelse kring mitt sätt att tänka på.

 

Jag började känna mig ovanligt ledsen och orolig när jag var runt tio år gammal. Min mormor och tillika bästa vän var sjuk och jag började förstå att det fanns en risk att hon skulle kunna dö. När jag var tolv dog hon och jag försökte mitt bästa för att gråta och sörja men visste inte hur man gjorde. Och jag skämdes för att jag inte fick till det, man borde ju vara ledsen. Men jag var inte ledsen. Inte över det. Det kändes alltför overkligt att hon aldrig skulle komma tillbaka. Men jag var olycklig och trivdes allt mindre med mitt liv. Jag hade ont i magen och huvudet och var trött varje dag. När jag var tretton eller fjorton började jag tänka på självmord för första gången. Min kärlek för skolan gick ner och betygen började sjunka. Jag minns att jag trodde att jag hade gått in i väggen och blivit utbränd. Jag påpekade det för en del personer men fick till svar att man inte kan bli utbränd i den unga åldern.

 

Där någonstans började mina tankebanor gå mot att psykisk ohälsa var något enormt mycket mer fruktansvärt än det jag då upplevde. Så jag släppte den tanken och gick vidare med mitt liv. Det var inte förrän jag var tjugotre som jag fick mina första diagnoser; depression, panikångest, social fobi och generaliserat ångestsyndrom. Bara det blev en chock för mig. Jag trodde att jag som högst skulle uppfylla kriterierna för en diagnos. Jag minns även att när jag berättade om diagnoserna för folk så var flera ytterst skeptiska och trodde att något blivit fel. Jag som var så begåvad och intelligent (som om det har med saken att göra?). Fast jag innerst inne kände att jag ju faktiskt mådde riktigt dåligt och hade stora problem.

 

Under hela mina tonår hade jag alltså inga diagnoser alls. Trots att jag åkte in och ut från psyket, testade medicin efter medicin. Gjorde självmordsförsök efter självmordsförsök. Skar mig regelbundet under nästan hela tonåren och hade under två år ett sexmissbruk. Trots att jag gjorde flertalet utredningar och undersökningar. Jag fick förklarat för mig att jag var en frisk och begåvad ung tjej som bara var lite ledsen. Jag förstod ju att något var fel och jag kämpade för att få en diagnos, utan resultat. Jag blev nästan som besatt av det och jag upplever än idag mig själv som lätt hypokondrisk vad gäller psykiska sjukdomar. Kanske inte så konstigt.

 

Min bild av vad som krävdes för att uppnå kriterierna för en psykisk diagnos blev helt skeva. Såhär i efterhand är det uppenbart att jag åtminstone var deprimerad och ofta fick panikattacker. Och jag visste att det var så. Men världen omkring mig nekade mig den bekräftelsen. Jag hade inget annat val än att försöka smälta att jag helt enkelt inte var sjuk. Att jag faktiskt mådde bra. Det gick inte ihop. Så jag började tänka att jag antagligen överdrev, hittade på eller framkallade symptomen. Någon som förstärktes med min hypokondri och hets över att hitta en diagnos jag stämde in på. Jag läste och läste och läste om olika diagnoser och försökte passa in i de olika ramarna.

 

När jag pratat om detta i nutid med min terapeut så har hon sagt så mycket som att det trots allt inte är omöjligt att bli utbränd när man är tretton år. Det går inte att säga något om såhär långt efteråt, men det är fullt möjligt. Och jag vill tro henne samtidigt som jag hatar henne för att hon ger mig falska förhoppningar. Precis som med mina personlighetsstörningar. Jag vill så gärna fullt ut tro på henne. Få min bekräftelse och acceptera att jag har de problem jag har. Men jag kan inte låta bli att tänka att hon bara säger det här i terapeutiskt syfte för att lugna ner mig. Att hon hittar på för att jag ska kunna komma till ro. Efter alla år då ingen bekräftat mitt lidande kan jag inte bara rakt av lita på henne när hon säger till mig att jag varit väldigt sjuk, väldigt länge. Hon är bara en person som jag träffat ett och ett halvt år. Vad är det i jämförelse med hela resten av mitt liv?

 

Men jag ser vägen mot att bli frisk solklar framför mig. Jag måste acceptera att mitt liv ser ut som det gör och att det som har hänt har hänt. Jag vill inte se sanningen, min världsbild vacklar fram och tillbaka och jag vet inte vad jag ska tro. Men faktum kvarstår. Förr eller senare måste jag bekräfta mig själv och ta mig själv på allvar. Hålla om mitt yngre själv och säga att ja, jag hade rätt redan från början. Något stod inte rätt till. Jag var inte bara ”lite ledsen”.  

Till top