Jag borde ha hamnat på akuten

Tankar/känslor / Permalink / 1

Ångesten härjar. Jag skrev tidigare att de senaste månaderna präglats av mindre ångest men desto mer nedstämdhet. Nu kan jag meddela att ångesten har återigen tagit sitt grepp om mig. Jag vet inte var jag ska börja. Jag känner mig kvävd. Jag har haft ett mer späckat schema än jag haft på länge den här hösten. Under de senaste två årens sjukskrivning har jag varit rätt så isolerad och inte sysslat med särskilt mycket alls under dagarna. Jag har medicinerat, gått i terapi, tränat på gym till och från, gjort några misslyckade försök till arbetsträning, självmordsförsök och varit inlagd lite till och från. Mer än så har det inte handlat om. Den här hösten har jag utöver allt det där gått introduktionskursen i MBT, kurs i sokratiska samtal, hathayoga, arbetstränat två halvdagar i veckan och sist men inte minst haft hembesök av omvårdnadsteamet och därefter boendestöd som tagit över.

 

Som om det inte vore nog så är ju min pojkvän på mig som en hök för att jag inte ska skada mig själv. Jag får ju aldrig vara ensam någonstans, verkligen aldrig! När jag duschar kommer han in i badrummet med jämna mellanrum för att kontrollera att jag är okej. Jag får panik! Jag kvävs! Jag orkar snart inte mer. Det är så många tider att passa, så många måsten, så mycket jag måste klara av. Och jag får aldrig vara ensam. Jag som får så stört mycket ångest av att vara ensam och egentligen inte klarar av det längtar nu av hela mitt hjärta efter att bara få vara fri. Jag vill fly från det här livet, flytta till ett annat land utan att säga ett ord till någon. Bra försvinna och aldrig komma tillbaka. Trots att risken förmodligen är hög att jag trots allt kommer göra något dumt mot mig själv om jag faktiskt var fri att gå vart jag vill och göra vad jag vill.

 

Igår hade jag ett möte med boendestöd på morgonen där vi skulle diskutera fram vilka dagar och tider jag vill ha hjälp samt målsättning med hjälpen. Jag vill inte ha boendestöd. När jag sökte så var det för mig, men jag vill inte längre. Nu handlar det om att underlätta för min stackars pojkvän så han slipper hålla koll på mig dygnet runt. Det är meningen att boendestöd ska göra en mer självständig och fri. Jag känner mig som om jag frivilligt håller på att anställa mina privata fängelsevakter. Men jag går med på det för att jag förstår hur tungt det är för honom. Och jag vill inte att han ska ha det så. Och jag håller mig någotsånär i schack för att inte förlora honom som jag trots allt älskar så mycket.

 

Efter mötet var det dags att gå till arbetsträningen. Från ett fängelse till ett annat. På vägen dit funderade jag flera gånger över att bara vända om och gå hem igen. Väl framme när jag sagt hejdå till min pojkvän kände jag att det gick bara inte. Istället för att sätta mig på min arbetsplats och börja tillverka mina pappersrosor så gick jag villrådigt in i huset och satte mig ensam i ett rum och tittade ut genom fönstret i en kvart. En plan bildades i mitt huvud. Jag skulle säga att jag mådde dåligt och ville gå hem precis som förra veckan när jag fick panikångest. Fast istället för att gå och möta upp min pojkvän på gymmet så skulle jag först gå och köpa rakblad på hemköp. Sedan hämta ut diverse recept jag har på apoteket och gå med dem till biblioteket. Sätta mig på en toalett och skära min armar samt ta en mindre överdos. Inte så att jag skulle dö eller behöva bli magpumpad, men tillräckligt för att förlora medvetandet och eventuellt (om gud vill) råka förblöda på köpet.

 

Jag samlade mod till mig och gick för att hämta min jacka andra tillhörigheter. På vägen stöter jag på Emma, ansvarig för oss som arbetstränar. Jag säger att jag mår dåligt och vill hem. Hon säger att vi kanske ska prata lite med varandra om det innan jag går. Jag säger att jag inte vet om jag är redo att arbetsträna, att jag behöver hem och tänka. Lugna ner mig. Hon svarar att det är helt okej och är nära att släppa iväg mig när jag i förbifarten säger att det kanske är mötet från i morse som gett mig så mycket ångest. Hon drar in i mig i huset igen och vi sätter oss avsides. Jag berättar. Hon lyssnar. Ber mig att berätta mer. Och mer och mer och mer och mer. Och ju mer vi pratar desto svagare blir min impuls att skada mig själv. Hon drar ur mig allt det onda och vi gråter tillsammans över hur tungt och orättvist allting är. Efter en timmes samtal frågar hon hur jag känner nu. Jag tvekar länge men berättar sedan om planen jag hade. Vi gråter ännu mer och jag stannar kvar. Vi äter lunch och tillbringar eftermiddagen med att slå in paket tillsammans (till ett julklappslotteri som kommer vara i någon galleria här i Nyköping under december).

 

Ännu idag är jag i lätt chock. Jag var så säker på att jag skulle genomföra planen. Jag kan inte förstå att jag nu sitter här hel och säker på Espresso house skriver. Jag borde vara på akuten eller kanske ha hunnit bli inlagd vid det här laget. Varför är jag här? Hur kan min kropp fungera så bra? Varför har jag inte panik över vad som hänt, varför sitter jag inte och skäms över vad jag gjort och varför är jag inte totalt nedslagen och självmordsbenägen eftersom jag nu återigen förlorat allt hopp om att jag någonsin kan bli frisk och må bra? Istället sitter jag här och har vanlig ångest bara. Livet ser ur som vanligt. Inget speciellt händer. Min kropp är intakt, jag slipper idiot-läkarna på psyket och hoppet har jag i behåll. Inget har hänt. Fast det borde ha gjort det.

 

Det känns så konstigt. Jag kan inte smälta det. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att det blev som det blev. Förmodligen bra. Men jag sörjer ändå på något sätt att det inte blev som jag i stunden ville. Jag byggde upp en frustration som jag ville få utlopp för. Jag fick inte avreagera mig. Fick inte visa för min omgivning hur pass ohållbart mitt liv känns just nu. Tyst ropa på hjälp som jag inte är säker på finns. Inga dramatiska scener. Bara samma gamla vanliga jag. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna just nu.  

#1 - - Anonym:

Så är det när man blivit modig nog att göra så som du gjorde med att prata dig ur på ångesten.. det slutar få makt över en och det blir då tomt nästan .. som en frisk vind som börjar få plats att växa. Underbart inlägg och jag kan själv relatera till det när min egen tokdestruktivitet plötsligt (under liknande former som du beskriver) en dag sakta men stadigt äntligen började rinna ifrån mig.
Du är grym! 👍😊

Svar: Tusen tack för din kommentar <3 Jag hoppas det fortsätter gå åt det här hållet!
Viktoria Wahren

Till top