If I was a rich girl...

Tankar/känslor / Arbetsträning, Shoppingsug / Permalink / 0

Herregud vad jag vill shoppa kläder. Jag har ett sånt sjukt sug. Jag hatar att ha såhär lite pengar. Mina pengar räcker till hyra, mobilräkning, mediciner samt eventuella avgifter för inläggningar på psyket. Min sambo betalar numera all mat för mig. Jag får ingenting över. Min fot gör konstant ont och enligt en sjukgymnast jag träffade för ett halvår sedan behöver jag ett specialgjort skoinlägg. Men jag har inte råd. Jag är konstant spänd i käkarna och det ilar i mina tänder efter att jag haft en tuff natt med gnisslande. Jag behöver träffa en tandläkare och kanske få en bettskena. Men jag har inte råd. Min garderob består till största delen av kläder jag impulsivt köpt på rea. Ca 85% är kläder som gått sönder, blivit för små pga att jag gått upp i vikt av medicin, kläder som aldrig passade ens från början när jag köpte dem (men jag köpte dem för att de ”var ju så billiga”), skaver eller sitter dåligt på olika sätt.

 

Jag skulle vilja testa floating om jag haft råd. Man ligger i en tank med vatten som är uppvärmt till 37 grader och det är total tystnad och mörker. Känslan blir att man flyter i ett tomrum, man kommer inte känna vattnet när det är i kroppstemperatur. Detta ska vara väldigt avkopplande och visat sig ha bra effekt på utbrändhet och ångest. Om jag hade haft pengar… Jag skulle velat åka iväg någonstans med min sambo. Resa någonstans. Vart som helst egentligen. Han har länge velat åka och jag känner mig som en fotboja. Jag har inte råd att åka någonstans och han tänker inte åka utan mig. Inte när han vet hur mycket ångest jag får av att vara ensam. Och speciellt inte nu efter allt mitt självskadande och självmordsförsök i slutet av sommaren/början på hösten. Han lämnar mig fortfarande nästan aldrig ifred. Och när det sker så är han alltid precis i närheten och det handlar om max fem minuter. Det känns sorgligt.

 

Jag önskar också att jag kunde åka iväg och träffa vänner i andra städer. Jag saknar dem. Just nu är det ändå inte möjligt utan att min sambo skulle följa med hack i häl dock. Hmm, egentligen är det inte så mycket mer än så jag önskar mig. Skoinlägg, tandläkarbesök och eventuell bettskena, lite nya kläder och floating. Det där med resor och att träffa vänner kan jag ändå leva utan. Det skulle vara bra om jag klarade av att börja arbeta nu snart. Lite pengar hade inte varit så dumt. Till och från tänker att jag det kanske skulle kunna gå att arbeta. Kanske snart i alla fall. Om jag hittade en ställe jag trivdes på. Jag skulle nog inte kunna arbeta var som helst. Och inte fulltid.

 

Jag arbetstränar ju två halvdagar i veckan nu. Och det går faktiskt bra. Jag skulle kunna göra det kanske tre halvdagar i veckan till och med. Och håll i er nu, men jag tycker att det är jobbigt att det är så pass slappt som det är. De har så stor förståelse för oss som arbetstränar, de lägger nästan ingen press alls på oss. Tempot är långsamt och med mycket pauser för vila och återhämtning. Men ärligt talat så får jag bara ångest när jag stannar upp och vilar. Kanske mycket för min sociala ångest. Jag har ingen lust att sitta och prata med folk. Jag mår faktiskt som bäst när jag får arbeta. Jag vill bara köra på, det hjälper mig att glömma mina bekymmer. Jag trodde aldrig jag skulle känna så inför ett arbete. Men jag gillar det. Jag vill ha mer.

 

Jag vill inte ha ett socialt arbete. Och jag ogillar att det till och från är lite rörigt och oorganiserat på arbetsträningen. Jag vill ha något metodiskt och gärna lite komplicerat och utmanande. Något där jag har mina arbetsuppgifter och andra har sina. Där vi alla vet vad det är vi ska göra. Tips någon?  

Till top