Här och nu

Tankar/känslor / Permalink / 0

Här sitter jag, på Espresso House igen. Med en matcha latte. Den smakar som en blandning av grönt te, spenat och skummad mjölk (den är gjord på havremjölk men smakar faktiskt som vanlig mjölk i detta sammanhang). Lite söt, ganska stark, lätt besk eftersmak. Helt okej. Säkert nyttig. Kommer nog inte köpa den igen.

 

Rapport från nuet: Jag har ont i huvud, axlar, rygg, ischias och höger fot (som vanligt). Mina ögon känns torra och spända, då och då blixtrar det lite framför dem. Ett mer eller mindre konstant tryck över bröstkorgen sedan i förrgår hindrar mig från att andas normalt. Overklighetskänslor kommer och går. Koncentrationen är inte tillräckligt bra för att kunna skriva på boken. Motivationen och livslusten inte tillräckligt stark för att laga mat, kasta sopor eller sortera igenom högen med papper och grejer på köksbordet. Solen träffar en bit av ett hustak som jag kan se från var jag sitter just nu. Takplattorna brinner i en orangeröd färg. Det är vackert. Jag älskar innergården här på Espresso House. Ljuskronorna i taket, stengolvet, småfåglarna och alla tusen gröna plastväxter. Det är underbart.

 

Jag skulle mer än något annat just nu vilja shoppa. Dels små presenter och saker till andra människor som jag ibland får lust att skaffa. När folk i förbigående yttrar att de saknar eller önskar att de hade något. Eller pratar om något de skulle vilja göra men som de saknar förutsättningar för. Jag vill fylla i med den sista pusselbiten för att göra saker möjliga för dem. Eller ge den där knuffen som ibland behövs för att få folk att våga göra något nytt som de länge avvaktat med. Det skulle göra mig så lycklig. Dels vill jag ha kläder till mig själv. Jag blir så lycklig av att få klä upp mig och känna mig vacker. Jag är kanske inte så intresserad av senaste modet. Men jag har sedan början av tonåren upplevt kläder, smink och accessoarer som material jag kan skapa konst med. Har jag ork och energi så använder jag sällan en outfit två gånger. Jag vill ständigt blanda olika saker med varandra för att få fram något helt nytt. Ju mer uppseendeväckande (men samtidigt estetiskt) desto bättre.

 

Fast i perioder, mycket nu på sista tiden har jag inte orkat bry mig. Jag har tagit det mest praktiska och bekväma jag kunnat hitta. Suck. Jag längtar tillbaka. Till energin och livslusten. Nu börjar restaurangen ÄT på andra sidan innergården överrösta Espresso house med deras musik. Det låter helvetiskt. Och så alla röster som ekar, koppar och tallrikar som klinkar och espressomaskinen som brummar. Jag blir ju knäpp. Nu har solen snart gått ner. 14.58. Taket lyser inte längre. Det är mörkare ute än inne. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Om jag vill dö eller leva.

 

Kanske har jag kommit till en punkt där jag känner att jag behöver bestämma mig för om jag ska fortsätta ha självmord i åtanke. Eller om jag tänker stanna kvar i det här livet hur jobbigt det än blir. Alternativet har alltid funnits där. Sedan jag var tretton eller fjorton år. Ibland har jag såklart mått bra och inte velat dö. Men det har fortfarande på något sätt legat latent. Funnits nära till hands när livet skitit sig och jag behövt ett alternativ. Jag behöver ta en ordentlig fundering över vad jag ska göra med detta, om det är något som är värt att spara och ha kvar. Eller om det är gammalt och ska kastas. Lite städning i sinnet. Även om jag skulle göra mig av med den tanken så kan den såklart ändå komma tillbaka på nytt senare i livet. Det är ändå svårt. Det är ibland en stor tröst att veta att det går att försvinna in i tomheten om allt annat skulle rasa. Jag vet inte om jag vill vara utan den trösten. Vet inte om jag är tillräckligt stark för att orka stå kvar när det blåser.

 

Det här nog ingenting jag kan lösa idag. Jag behöver mer tid på mig. Idag har jag dock lämnat in en kasse med gamla mediciner till apoteket för att undvika en framtida överdos. Alltid något. Oscar har förstås haft dem gömda på sista tiden, men ännu bättre är det såklart om de inte alls finns i vår lägenhet. Nu är hon 15.16 och min latte är kall. Jag borde avrunda för att inlägget inte ska bli alltför långt. Jag är dessutom hungrig och trött. Men jag vill inte gå hem. Hem där det finns så mycket som behövs göras. Som jag inte orkar göra. Som jag inte vill ha hjälp med att ta itu med. Hem där timmarna är långa och skafferiet nära till hands. Jag lyckas inte gå ner de där kilona den här gången som jag gick upp när jag började äta Zyprexa. Förra gången gick det lätt och fort. Jag bara rasade så fort jag slutade äta dem. Den är gången står jag still. Jag får kanske vänja mig med min nya kropp.

 

Nåväl. Här kan jag inte stanna. Dags att gå.

Till top