Emotionellt instabil heter det

Tankar/känslor / Borderline, Emotionellt instabil personlighetssyndrom / Permalink / 0
Dagen började bra. Jag hade ställt in mitt boendestöd för att kunna gå på ett pass på gymmet kvart i tio. Efter panikattacken igår dock var jag helt slut och skippade passet för att sova ut på morgonen. Stekte pannkakor till frukost som jag hade alldeles för mycket salt i så de blev (åtminstone för mig) oätliga. Något som förr brukade ge mig skyhög ångest men nu tog jag det väldigt lugnt. Kände att jag mådde bra. Gjorde några smörgåsar istället och promenerade till gymmet med Oscar. Jag har inte kunnat träna på gymmet (har tagit några enstaka gruppass, vilket för tillfället är lite mindre ångestframkallande) sedan början av sommaren. Jag kände mig paranoid som vanligt. Det kändes som om alla tittade på mig och att jag kunde läsa deras tankar. Var säker på att folk när som helst skulle gadda ihop sig och fälla massor av elaka kommentarer och helst få mig att gråtande springa ut därifrån. Men jag tog det lugnt! Jag kunde hantera paranoian och även prestationsångesten. Har ständigt min före detta danslärares röst i huvudet varje gång jag ska göra något fysiskt krävande. Hur jag än försöker så är jag i värdelös i hennes ögon (i mitt huvud).
 
Kände mig relativt lugn och glad på vägen hem från gymmet. Men så på vägen sa Oscar en trivial sak som jag inte höll med om. Jag förklarade hur jag tänkte och han vacklade lite i sin ståndpunkt, visste kanske inte exakt vad han tyckte längre. Men jag fick i varje fall inget direkt medhåll. Det började som en känsla av obehag. När vi kom hem sa jag som det var att det kändes jobbigt att vi inte höll med varandra. Han sa något i stil med att han inte vet riktigt vad han tycker. På en sekund är jag nu stensäker på att han hatar mig och att vi måste göra slut. Jag börjar planera i mitt huvud för hur jag ska plocka undan alla mina saker ur lägenheten och göra den så lik som möjligt hur den såg ut innan jag kom in i hans liv. Efter det skulle jag på något sätt göra mig av med all skit jag äger för att sedan skära mig i armarna. Kanske inom någon vecka eller så att jag skulle begå självmord. Men inte ens det skulle kunna gottgöra för den enorma synden att ha funnits i hans liv.
 
Jag säger det högt att det känns som att han hatar mig och att jag är en värdelös människa. Han svarar att han inte hatar mig och att jag inte är värdelös. Jag vägrar säga mer och går sedan och duschar. Får verkligen lägga band på mina destruktiva impulser. Jag förstår någonstans inom mig att jag är oresonlig och att det här är min borderline som talar. Men vetskapen om att jag alltså inte klarar något så simpelt som att en annan människa inte håller med mig i precis allt jag säger. Bara det gör att jag känner mig ännu mer värdelös. Det känns skrattretande. Jag är som ett bortskämt överkänsligt barn. Och jag hatar mig själv för det.
 
Oscar kommer in i badrummet efter ett tag eftersom jag är för tjurig för att komma ut. Han säger att han har funderat och att han faktiskt trots allt håller med mig i den där frågan. Jag känner mig enormt besviken. Jag är så frustrerad och upprörd och jag VILL att det ska vara sant att han hatar mig. Jag vill vara destruktiv. Vill göra slut och flytta härifrån. Vill skära mig. Vill dö. Var ska jag nu göra av all min ångest? Stesolid och skriva i bloggen.
 
Och bara i måndags pratade jag med min terapeut om att jag kände att jag kanske är frisk och inte har borderline längre. Bara för några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om hur bra jag trivdes med arbetsträningen och hur gärna jag vill arbeta ännu mer. Sedan igår känner jag fortfarande att jag inte vet om jag någonsin över huvud taget vill arbeta med någonting någonstans. Nog är jag fortfarande sjuk alltid. Upp och ner och sen upp igen. Så var det.
Till top