Det här kunde ha blivit starten på en bok

Tankar/känslor / Blogga, Boendestöd, Positivaklubben, Skriva bok / Permalink / 0

Jag ska ha två boendestödjare. Den första har jag träffat några gånger och blev positivt överraskad. Den andra kom i morse och skulle presentera sig hade jag fått höra. Jag bjöd in henne i köket och hon satte sig tyst och tittade på mig. Väntade antagligen på något. ”Jaha, vad ska vi göra idag?” frågar hon. Som om jag vore hennes chef. När hon pratar så halvblundar hon och fladdrar med ögonfransarna som om hon vore på väg att somna eller få en epilepsiattack.

 

Jag är osäker på hur jag ska styra upp situationen men föreslår att vi kan ta en promenad. När vi kommer ut frågar hon om jag har en planerad rutt och berättar i samma veva att hon inte hittar så bra här på Arnö. ”Men jag ser att det finns en cykelspår där.” lägger hon till i efterhand. Jag får känslan av att hon är rädd att tappa bort sig och därav vill hålla sig till de breda promenadvägarna intill bilvägen. Jag vill inte vara hennes chef eller vägvisare. Jag vill att hon ska leda mig. Är inte det halva grejen med boendestöd? Att jag själv inte klarar mig och att jag behöver just ”stöd”?

 

Det är tyst alldeles för länge men jag tänker inte starta en konversation. Jag tänker inte vara den som leder eller stöttar henne i något som ska vara henne arbete. Efter ett tag frågar hon lite tafatt vad jag ”mer” gillar att göra. Jag frågar henne ”vadå mer?”. Hon famlar efter orden och försöker igen med att fråga vad jag har för intressen. Jag frågar vad hon vet om mig, det låter ju som om hon vet något när hon ställer frågan på det sättet. Hon tänker efter en stund och säger att det enda hon vet är det som står i mina papper. Och där står det tydligen bara att jag flyttat från Trosa ”och ja… Det var väl ungefär det.”

 

Det är här ju kört. Dömt att misslyckas. Jag hade onda aningar redan när hon kom in i hallen men nu vet jag säkert. Det här kommer aldrig att bli bra. Borde jag berätta för henne nu eller i slutet av promenaden för att i alla fall ge henne en chans? Undrar om hon är lågbegåvad eller bara väldigt nervös? Men varför ta ett sådant här jobb i så fall? Om man tycker att det är läskigt att träffa nya människor och själv behöver stöttning? Suck. Låt den här promenaden ta slut snart.

 

Nej ryck upp dig, det är fint väder ute och det är skönt att röra på sig. Få andas frisk luft. I don't know, I don't think I can face it again. Can't stop now, I've traveled so far to change this lonely life. I wanna know what love is, I want you to show me. Oj hur länge har jag haft den här låten på hjärnan? Herregud, jag måste skriva en bok om det här. Den här promenaden och hur hemsk den är. Och sedan andra små händelser här och var från mitt liv. Typ som Martina Haag. En krönikesamling. Den skulle kunna heta ”Att vara människa” och så ska det innehålla lite vardagliga händelser såhär. Raka och ärliga, precis som det upplevs i verkligheten. Med ljus, mörker, ord man snavar på och låtar man har på huvudet. Herregud, det här är genombrottet som jag väntat på. Jag kommer gå till historien!

 

Nu har det varit tyst jättelänge. Boendestödjaren börjar prata om sina jobb hon har haft tidigare. Hon blundar och fladdrar fortfarande med ögonen varje gång hon pratar. Jag blir irriterad. Jag blir också irriterad över att hon går så nära mig. Vid ett tillfälle vacklar hon till och går iväg mot andra sidan av promenadvägen. Jag blir överlycklig och tänker att hon kanske äntligen förstått att vi inte behöver gnugga våra armar mot varandra. Men det var uppenbarligen bara det att hon tappat balansen lite eller något för hon kommer tillbaka och krockar nästan in i mig innan hon reglerar sig själv och går stadigt bredvid mig igen.

 

Jag måste säga det snart, vi kan inte promenera i evigheter. Jag måste säga att vi har noll personkemi. Att det här aldrig kommer fungera. Ska jag ta upp exempel? Du fladdrar på ögonfransarna för mycket och jag vill inte vara din chef. Nej så kan jag inte säga. Jag kanske kan säga det till den andra boendestödjaren som kan föra det vidare? Nej fy vad feg jag är. Men vad fan det är inte mitt jobb att styra upp det här! Eller är det det? Tänker på vad min terapeut brukar säga om att båda parter måste arbeta för att förstå och göra sig förstådda i en relation. Vilken relation som helst. Hon kan inte hjälpa mig om jag inte möter henne halvvägs. Men jag vill inte! Fan Viktoria, ge dig bara.

 

”Jaha, då är vi tillbaka igen då.” säger jag. ”Ja, skönt med en promenad. Vi ses samma tid nästa vecka då.” Sedan går hon. 

Till top