Det blir inte lättare men det är okej

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psynligt / Permalink / 0

Hej, hej! Jag är trött som satan och har ont i huvudet. Hoppas lite kaffe kan hjälpa. Jag gissar att det är medicinen Seroquel som spökar. Fick veta att man ofta blir väldigt trött första dagarna. Kände inte av så mycket de allra första dagarna mer än att jag sov bättre. Började med den i torsdags nästan en vecka sedan. Har känt mig alltmer trött på morgonen för varje dag. Har svårt att ta mig upp ur sängen och de senaste dagarna har jag haft huvudvärk på morgon och förmiddag också. Hoppas det går över. Jag har lånat en bok på biblioteket nyss. Inuti av Hélène Cixous. Jag är trött på att inte läsa. Jag har varit rädd för att misslyckas alldeles för länge. Nu kör jag och fungerar det så gör det det. Gör det inte det så gör det inte det. Tog första bästa som dök upp framför mina ögon när jag kom in på biblioteket. Läste baksidan och tre meningen mitt i boken. Kom på att jag orkar inte utvärdera vad jag tycker. Tittade lite runt på de andra hyllorna under en sekund eller två. Äsch ta den bara, tänkte jag. Och så gjorde jag det.

 

Igår var en bra dag. Idag känns också helt okej än så länge. Jag är deprimerad. Men jag klarar mig. Jag klarar av att gå till min arbetsträning. Filosofikursen, yogan och terapin. Mitt schema har varit fullspäckat den här hösten. Med undantag för självmordsförsök och inläggningar så har jag klarat mig förvånansvärt bra. Det kanske inte låter som om jag klarat mig bra med tanke på vad som hänt. Men jag tror att det helt enkelt blev för mycket nytt på en gång som lades på mina axlar. När jag väl landat i det hela så känner jag att det ändå fungerar. Någorlunda. Tidigare försök att arbetsträna har gett mig mer och mer ångest för varje dag och har slutat med att jag behövt avbryta efter bara någon vecka. Tidigare kurser jag försökt påbörja har varit för långt borta, för svåra, inte intressanta osv. Det har nog mestadels handlat om att jag valt fel aktiviteter. Men anledningen till att jag valt fel gång på gång är att jag haft en felaktig bild i mitt huvud av vad jag behövt och vad jag klarar av.

 

Små detaljer som vem kursläraren är, var platsen ligger, vilken nivå uppgifterna ligger på, hur pass intresserad jag egentligen är för ämnet (lätt hänt att jag valt något som jag önskar att jag tyckte om, men som jag inte egentligen gillar) osv spelar stor roll. Jag har haft så höga ambitioner att jag kört över mig själv. Jag har blundat för vad jag egentligen känner för att jag så önskat att det för en gång skull ska gå bra för mig.

 

Jag har länge haft och har delvis fortfarande en bild av att jag inte egentligen mår dåligt på riktigt. Att jag låtsas för att få uppmärksamhet och att jag om jag bara vill kan resa mig upp och gå vidare med mitt liv. Fortsätta som om ingenting. Som jag kunde när jag var barn efter att ha lekt att jag varit ledsen. Jag har bara kunnat köra på väldigt korta perioder, max en månad innan jag kraschat och blivit alltmer utbränd för varje gång. Och varje gång har jag tänkt att om inte det här fungerar så kommer väl ingenting annat heller någonsin att fungera. Först nu har jag börjat se mig själv. Se mitt lidande och mina behov. Förstå sambanden, varför det inte fungerat det som jag försökt med tidigare. Det gäller att känna sig själv och veta vad man behöver.

 

Jag sitter på den inglasade innergården på Espresso House. Himlen lyser blå ovanför mig och det är så vackert. Jag börjar gråta av nästan vad som helst nu för tiden. Blir nästan alltid en liten skvätt varje dag. En del av sorgen, skörheten. Det gör inuti mig och ofta önskar jag att bara var död. Men jag kan sluta mina ögon och vila en stund. Titta på himlen, läsa en tidning eller äta en kaka. Andas djupt och låta tiden passera. Och så blir det nästa dag. Jag går till arbetsträningen. Ritar rosblad efter mallar som jag klipper ut och limmar ihop. Yogar, lagar mat, kramar min pojkvän och svarar på mina samtal. Betalar mina räkningar och så blir det ny dag. Ny vecka. Ny månad. Livet går vidare och det är fortfarande smärtsamt. Men med små ljusglimtar här och var. Nu vill jag gråta igen.

 

Jag skulle vilja säga att det finns någon form av hopp eller att det blir lite lättare för varje dag. Men jag kan inte sätta fingret på det. Det är inte riktigt det, det är något annat. Kanske en acceptans. Eller en tolerans. För livet. Det som är och inte är. Jag låter det vara så utan att försöka ändra på det.

Till top