Arbetsträning

Tankar/känslor / Permalink / 0

Det enda som upptagit mitt sinne sedan i förrgår är arbetsträningen. Min hjärna går på högvarv. I ena stunden försöker jag glömma bort dess existens. I nästa får jag panik över att jag inte använt tiden till att komma på en lösning. Jag ska anmäla mig till en författarkurs som börjar i januari. Jag vill verkligen gå den och ser fram emot det. Men jag känner inte att jag förtjänar det om jag inte samtidigt orkar arbetsträna. Eller rättare sagt är jag rädd för att bli sedd som en person som bara vill göra de ”roliga” sakerna och inte det ”riktiga” arbetet. På sätt och vis är det kanske sant. Jag blir så extremt uttråkad av att arbeta, det är enformigt och repetitivt. Jag behöver bli ständigt utmanad och intellektuellt stimulerad. Kanske skulle det lösa sig om jag någon gång i framtiden klarar av att studera och får mina efterlängtade chans att forska och så vidare. Efter det öppnar det nog upp sig många intellektuellt stimulerande arbetsuppdrag. Men nu…

 

Jag ogillar också väldigt starkt ”skitsnackskulturen” som kommer med ett arbete. Möten, raster och luncher. Man sitter intill varandra och arbetar. Man hjälps åt. Och man lär upp varandra. Man kommer inte undan att behöva umgås och samarbeta med andra människor. Jag vet inte om jag bara är deprimerad eller om det är sådan jag är men ju äldre jag blivit desto mindre tycker jag om människor. Jag står inte ut. De går inte att lita på, är oberäkneliga, snackar skit, lägger näsan i blöt och utnyttjar inte sin fulla potential. De är med andra ord mänskliga. Och ju mindre jag behöver ha att göra med dem desto lyckligare blir jag. Det finns förvisso undantag. Det finns människor jag tycker om. Men sannolikheten att jag skulle lyckas hitta ett arbete utan krav på utbildning där mina arbetskollegor är drägliga är ganska så låg.

 

Jag arbetar bra ensam. Men nu känner jag som sagt att jag behöver få det att fungera på den här arbetsplatsen. Jag har ingen aning om vart jag annars skulle vända mig för att arbetsträna. Det här stället är nog ändå i topp av sitt slag. De är villiga att anpassa sig efter mina behov. Frågan är hur pass mycket de kan anpassa sig och om jag är förmögen att möta dem halvvägs. Jag brinner upp av ångest bara jag tänker på det.

 

Jag undrar vad som skulle hända om jag bara struntade i mig själv och gjorde så som andra tycker att jag ska. Sluta vara så känslig och göra saker fast det är jobbigt. Jag har drivit mig själv så långt att jag fått en panikattack under detta arbete. Tidigare har jag drivit mig så långt att jag velat dö och kroppen till slut vägrat gå upp ur sängen när det varit dags att gå till skolan/arbetet. När jag efter några dagars ångest till slut tvingat mig att gå dit ändå så har det resulterat i samtal med lärare/chef där jag antingen brutit ihop och gråtit eller blivit förbannad och upprörd. Jag har legat sömnlös under nätterna med stress och ångest i kroppen. Vad hade hänt om jag fortsatt tvinga mig själv att stanna kvar? Vem vet.

 

Jag tror problemet är att när ångesten blir för hög så vill jag inte längre försöka. För att fortsätta tvinga sig själv att gå till skola/arbete så måste man ändå ha någon sorts vilja. Men det blir i mitt huvud till slut poänglöst. Jag finner ingen motivation. Det är inte konstigare än att välja bort en maträtt. Visst jag kan äta lasagne, men jag behöver inte och jag vill heller inte. Jag skulle kunna gå upp ur sängen och gå och arbeta. Men varför skulle jag? Det finns ingenting i min kropp som kan övertyga mig till att göra det. Ingenting som någon kan säga kommer få mig att göra det. Punkt.

 

Jag har inte kommit till den punkten än. Jag vill fortfarande få det att fungera. Men jag ser inte hur det skulle kunna gå till. Jag fortsätter att skjuta upp problemet för att vinna tid. Jag ska prata med arbetsgivaren och se om det går att lösa på något sätt så min ångest inte behöver bli så skyhög.  

Till top