Här och nu

Tankar/känslor / Permalink / 0

Här sitter jag, på Espresso House igen. Med en matcha latte. Den smakar som en blandning av grönt te, spenat och skummad mjölk (den är gjord på havremjölk men smakar faktiskt som vanlig mjölk i detta sammanhang). Lite söt, ganska stark, lätt besk eftersmak. Helt okej. Säkert nyttig. Kommer nog inte köpa den igen.

 

Rapport från nuet: Jag har ont i huvud, axlar, rygg, ischias och höger fot (som vanligt). Mina ögon känns torra och spända, då och då blixtrar det lite framför dem. Ett mer eller mindre konstant tryck över bröstkorgen sedan i förrgår hindrar mig från att andas normalt. Overklighetskänslor kommer och går. Koncentrationen är inte tillräckligt bra för att kunna skriva på boken. Motivationen och livslusten inte tillräckligt stark för att laga mat, kasta sopor eller sortera igenom högen med papper och grejer på köksbordet. Solen träffar en bit av ett hustak som jag kan se från var jag sitter just nu. Takplattorna brinner i en orangeröd färg. Det är vackert. Jag älskar innergården här på Espresso House. Ljuskronorna i taket, stengolvet, småfåglarna och alla tusen gröna plastväxter. Det är underbart.

 

Jag skulle mer än något annat just nu vilja shoppa. Dels små presenter och saker till andra människor som jag ibland får lust att skaffa. När folk i förbigående yttrar att de saknar eller önskar att de hade något. Eller pratar om något de skulle vilja göra men som de saknar förutsättningar för. Jag vill fylla i med den sista pusselbiten för att göra saker möjliga för dem. Eller ge den där knuffen som ibland behövs för att få folk att våga göra något nytt som de länge avvaktat med. Det skulle göra mig så lycklig. Dels vill jag ha kläder till mig själv. Jag blir så lycklig av att få klä upp mig och känna mig vacker. Jag är kanske inte så intresserad av senaste modet. Men jag har sedan början av tonåren upplevt kläder, smink och accessoarer som material jag kan skapa konst med. Har jag ork och energi så använder jag sällan en outfit två gånger. Jag vill ständigt blanda olika saker med varandra för att få fram något helt nytt. Ju mer uppseendeväckande (men samtidigt estetiskt) desto bättre.

 

Fast i perioder, mycket nu på sista tiden har jag inte orkat bry mig. Jag har tagit det mest praktiska och bekväma jag kunnat hitta. Suck. Jag längtar tillbaka. Till energin och livslusten. Nu börjar restaurangen ÄT på andra sidan innergården överrösta Espresso house med deras musik. Det låter helvetiskt. Och så alla röster som ekar, koppar och tallrikar som klinkar och espressomaskinen som brummar. Jag blir ju knäpp. Nu har solen snart gått ner. 14.58. Taket lyser inte längre. Det är mörkare ute än inne. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Om jag vill dö eller leva.

 

Kanske har jag kommit till en punkt där jag känner att jag behöver bestämma mig för om jag ska fortsätta ha självmord i åtanke. Eller om jag tänker stanna kvar i det här livet hur jobbigt det än blir. Alternativet har alltid funnits där. Sedan jag var tretton eller fjorton år. Ibland har jag såklart mått bra och inte velat dö. Men det har fortfarande på något sätt legat latent. Funnits nära till hands när livet skitit sig och jag behövt ett alternativ. Jag behöver ta en ordentlig fundering över vad jag ska göra med detta, om det är något som är värt att spara och ha kvar. Eller om det är gammalt och ska kastas. Lite städning i sinnet. Även om jag skulle göra mig av med den tanken så kan den såklart ändå komma tillbaka på nytt senare i livet. Det är ändå svårt. Det är ibland en stor tröst att veta att det går att försvinna in i tomheten om allt annat skulle rasa. Jag vet inte om jag vill vara utan den trösten. Vet inte om jag är tillräckligt stark för att orka stå kvar när det blåser.

 

Det här nog ingenting jag kan lösa idag. Jag behöver mer tid på mig. Idag har jag dock lämnat in en kasse med gamla mediciner till apoteket för att undvika en framtida överdos. Alltid något. Oscar har förstås haft dem gömda på sista tiden, men ännu bättre är det såklart om de inte alls finns i vår lägenhet. Nu är hon 15.16 och min latte är kall. Jag borde avrunda för att inlägget inte ska bli alltför långt. Jag är dessutom hungrig och trött. Men jag vill inte gå hem. Hem där det finns så mycket som behövs göras. Som jag inte orkar göra. Som jag inte vill ha hjälp med att ta itu med. Hem där timmarna är långa och skafferiet nära till hands. Jag lyckas inte gå ner de där kilona den här gången som jag gick upp när jag började äta Zyprexa. Förra gången gick det lätt och fort. Jag bara rasade så fort jag slutade äta dem. Den är gången står jag still. Jag får kanske vänja mig med min nya kropp.

 

Nåväl. Här kan jag inte stanna. Dags att gå.

Jag borde ha hamnat på akuten

Tankar/känslor / Permalink / 1

Ångesten härjar. Jag skrev tidigare att de senaste månaderna präglats av mindre ångest men desto mer nedstämdhet. Nu kan jag meddela att ångesten har återigen tagit sitt grepp om mig. Jag vet inte var jag ska börja. Jag känner mig kvävd. Jag har haft ett mer späckat schema än jag haft på länge den här hösten. Under de senaste två årens sjukskrivning har jag varit rätt så isolerad och inte sysslat med särskilt mycket alls under dagarna. Jag har medicinerat, gått i terapi, tränat på gym till och från, gjort några misslyckade försök till arbetsträning, självmordsförsök och varit inlagd lite till och från. Mer än så har det inte handlat om. Den här hösten har jag utöver allt det där gått introduktionskursen i MBT, kurs i sokratiska samtal, hathayoga, arbetstränat två halvdagar i veckan och sist men inte minst haft hembesök av omvårdnadsteamet och därefter boendestöd som tagit över.

 

Som om det inte vore nog så är ju min pojkvän på mig som en hök för att jag inte ska skada mig själv. Jag får ju aldrig vara ensam någonstans, verkligen aldrig! När jag duschar kommer han in i badrummet med jämna mellanrum för att kontrollera att jag är okej. Jag får panik! Jag kvävs! Jag orkar snart inte mer. Det är så många tider att passa, så många måsten, så mycket jag måste klara av. Och jag får aldrig vara ensam. Jag som får så stört mycket ångest av att vara ensam och egentligen inte klarar av det längtar nu av hela mitt hjärta efter att bara få vara fri. Jag vill fly från det här livet, flytta till ett annat land utan att säga ett ord till någon. Bra försvinna och aldrig komma tillbaka. Trots att risken förmodligen är hög att jag trots allt kommer göra något dumt mot mig själv om jag faktiskt var fri att gå vart jag vill och göra vad jag vill.

 

Igår hade jag ett möte med boendestöd på morgonen där vi skulle diskutera fram vilka dagar och tider jag vill ha hjälp samt målsättning med hjälpen. Jag vill inte ha boendestöd. När jag sökte så var det för mig, men jag vill inte längre. Nu handlar det om att underlätta för min stackars pojkvän så han slipper hålla koll på mig dygnet runt. Det är meningen att boendestöd ska göra en mer självständig och fri. Jag känner mig som om jag frivilligt håller på att anställa mina privata fängelsevakter. Men jag går med på det för att jag förstår hur tungt det är för honom. Och jag vill inte att han ska ha det så. Och jag håller mig någotsånär i schack för att inte förlora honom som jag trots allt älskar så mycket.

 

Efter mötet var det dags att gå till arbetsträningen. Från ett fängelse till ett annat. På vägen dit funderade jag flera gånger över att bara vända om och gå hem igen. Väl framme när jag sagt hejdå till min pojkvän kände jag att det gick bara inte. Istället för att sätta mig på min arbetsplats och börja tillverka mina pappersrosor så gick jag villrådigt in i huset och satte mig ensam i ett rum och tittade ut genom fönstret i en kvart. En plan bildades i mitt huvud. Jag skulle säga att jag mådde dåligt och ville gå hem precis som förra veckan när jag fick panikångest. Fast istället för att gå och möta upp min pojkvän på gymmet så skulle jag först gå och köpa rakblad på hemköp. Sedan hämta ut diverse recept jag har på apoteket och gå med dem till biblioteket. Sätta mig på en toalett och skära min armar samt ta en mindre överdos. Inte så att jag skulle dö eller behöva bli magpumpad, men tillräckligt för att förlora medvetandet och eventuellt (om gud vill) råka förblöda på köpet.

 

Jag samlade mod till mig och gick för att hämta min jacka andra tillhörigheter. På vägen stöter jag på Emma, ansvarig för oss som arbetstränar. Jag säger att jag mår dåligt och vill hem. Hon säger att vi kanske ska prata lite med varandra om det innan jag går. Jag säger att jag inte vet om jag är redo att arbetsträna, att jag behöver hem och tänka. Lugna ner mig. Hon svarar att det är helt okej och är nära att släppa iväg mig när jag i förbifarten säger att det kanske är mötet från i morse som gett mig så mycket ångest. Hon drar in i mig i huset igen och vi sätter oss avsides. Jag berättar. Hon lyssnar. Ber mig att berätta mer. Och mer och mer och mer och mer. Och ju mer vi pratar desto svagare blir min impuls att skada mig själv. Hon drar ur mig allt det onda och vi gråter tillsammans över hur tungt och orättvist allting är. Efter en timmes samtal frågar hon hur jag känner nu. Jag tvekar länge men berättar sedan om planen jag hade. Vi gråter ännu mer och jag stannar kvar. Vi äter lunch och tillbringar eftermiddagen med att slå in paket tillsammans (till ett julklappslotteri som kommer vara i någon galleria här i Nyköping under december).

 

Ännu idag är jag i lätt chock. Jag var så säker på att jag skulle genomföra planen. Jag kan inte förstå att jag nu sitter här hel och säker på Espresso house skriver. Jag borde vara på akuten eller kanske ha hunnit bli inlagd vid det här laget. Varför är jag här? Hur kan min kropp fungera så bra? Varför har jag inte panik över vad som hänt, varför sitter jag inte och skäms över vad jag gjort och varför är jag inte totalt nedslagen och självmordsbenägen eftersom jag nu återigen förlorat allt hopp om att jag någonsin kan bli frisk och må bra? Istället sitter jag här och har vanlig ångest bara. Livet ser ur som vanligt. Inget speciellt händer. Min kropp är intakt, jag slipper idiot-läkarna på psyket och hoppet har jag i behåll. Inget har hänt. Fast det borde ha gjort det.

 

Det känns så konstigt. Jag kan inte smälta det. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att det blev som det blev. Förmodligen bra. Men jag sörjer ändå på något sätt att det inte blev som jag i stunden ville. Jag byggde upp en frustration som jag ville få utlopp för. Jag fick inte avreagera mig. Fick inte visa för min omgivning hur pass ohållbart mitt liv känns just nu. Tyst ropa på hjälp som jag inte är säker på finns. Inga dramatiska scener. Bara samma gamla vanliga jag. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna just nu.  

Lat eller sjuk?

Lärdomar / Permalink / 0

Jag skulle vilja slå ett slag för det här med att vara psykiskt sjuk. När jag fick mina personlighetsstörningar för lite mer än en år sedan blev jag ordentligt chockad. Och ännu idag går jag runt och tänker att de måste ha gjort fel, jag kan omöjligt ha en enda av de där diagnoserna. Och allra minst emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag har alltid sett den som ungefär det värsta man kan råka ut för och så illa tycker jag ändå inte att jag har det. Jag tror att en del av svackan under sommaren/början av hösten handlade om var att jag skulle gå introduktionskursen i MBT. Efter kursen kommer de att göra en ny fräsch utredning eftersom man bara får gå behandlingen om man faktiskt har borderline. Och jag var (är fortfarande) livrädd för att det ska visa sig att jag inte har det. Och gud så pinsamt för mig att jag då gått runt och sagt till folk att jag har borderline och så har jag inte det!? Min terapeut påpekar att även om det skulle vara så att jag inte uppfyller kriterierna (vilket hon dock tror att jag kommer göra) så tar ju inte det bort att jag ändå haft det. Det är ju möjligt och till och med något att hoppas på att den terapi vi genomfört tillsammans under detta år har haft någon inverkan på mig och mitt mående.

 

Men jag går i varje fall runt och tänker till och från att jag bara hittar på mina symptom. Att om jag bara skulle ”skärpa till mig” så skulle jag klara av att arbeta, träffa folk i större utsträckning och göra allt annat som jag vill. Såhär nu när jag nämner det så tänker jag spontant att det är ju vad oförstående människor säger till oss med psykisk ohälsa. Skärp till dig lite bara så ska du se att du klarar av vad det nu är du är rädd för att göra. Du är bara lat, det är ingen ursäkt för att sitta hemma hela dagarna. Ja, och så vidare. Det kan också vara en förklaring kring varifrån jag fått dessa tankar. Men jag skulle vilja berätta lite om min bakgrund som jag tror kan ge en större förståelse kring mitt sätt att tänka på.

 

Jag började känna mig ovanligt ledsen och orolig när jag var runt tio år gammal. Min mormor och tillika bästa vän var sjuk och jag började förstå att det fanns en risk att hon skulle kunna dö. När jag var tolv dog hon och jag försökte mitt bästa för att gråta och sörja men visste inte hur man gjorde. Och jag skämdes för att jag inte fick till det, man borde ju vara ledsen. Men jag var inte ledsen. Inte över det. Det kändes alltför overkligt att hon aldrig skulle komma tillbaka. Men jag var olycklig och trivdes allt mindre med mitt liv. Jag hade ont i magen och huvudet och var trött varje dag. När jag var tretton eller fjorton började jag tänka på självmord för första gången. Min kärlek för skolan gick ner och betygen började sjunka. Jag minns att jag trodde att jag hade gått in i väggen och blivit utbränd. Jag påpekade det för en del personer men fick till svar att man inte kan bli utbränd i den unga åldern.

 

Där någonstans började mina tankebanor gå mot att psykisk ohälsa var något enormt mycket mer fruktansvärt än det jag då upplevde. Så jag släppte den tanken och gick vidare med mitt liv. Det var inte förrän jag var tjugotre som jag fick mina första diagnoser; depression, panikångest, social fobi och generaliserat ångestsyndrom. Bara det blev en chock för mig. Jag trodde att jag som högst skulle uppfylla kriterierna för en diagnos. Jag minns även att när jag berättade om diagnoserna för folk så var flera ytterst skeptiska och trodde att något blivit fel. Jag som var så begåvad och intelligent (som om det har med saken att göra?). Fast jag innerst inne kände att jag ju faktiskt mådde riktigt dåligt och hade stora problem.

 

Under hela mina tonår hade jag alltså inga diagnoser alls. Trots att jag åkte in och ut från psyket, testade medicin efter medicin. Gjorde självmordsförsök efter självmordsförsök. Skar mig regelbundet under nästan hela tonåren och hade under två år ett sexmissbruk. Trots att jag gjorde flertalet utredningar och undersökningar. Jag fick förklarat för mig att jag var en frisk och begåvad ung tjej som bara var lite ledsen. Jag förstod ju att något var fel och jag kämpade för att få en diagnos, utan resultat. Jag blev nästan som besatt av det och jag upplever än idag mig själv som lätt hypokondrisk vad gäller psykiska sjukdomar. Kanske inte så konstigt.

 

Min bild av vad som krävdes för att uppnå kriterierna för en psykisk diagnos blev helt skeva. Såhär i efterhand är det uppenbart att jag åtminstone var deprimerad och ofta fick panikattacker. Och jag visste att det var så. Men världen omkring mig nekade mig den bekräftelsen. Jag hade inget annat val än att försöka smälta att jag helt enkelt inte var sjuk. Att jag faktiskt mådde bra. Det gick inte ihop. Så jag började tänka att jag antagligen överdrev, hittade på eller framkallade symptomen. Någon som förstärktes med min hypokondri och hets över att hitta en diagnos jag stämde in på. Jag läste och läste och läste om olika diagnoser och försökte passa in i de olika ramarna.

 

När jag pratat om detta i nutid med min terapeut så har hon sagt så mycket som att det trots allt inte är omöjligt att bli utbränd när man är tretton år. Det går inte att säga något om såhär långt efteråt, men det är fullt möjligt. Och jag vill tro henne samtidigt som jag hatar henne för att hon ger mig falska förhoppningar. Precis som med mina personlighetsstörningar. Jag vill så gärna fullt ut tro på henne. Få min bekräftelse och acceptera att jag har de problem jag har. Men jag kan inte låta bli att tänka att hon bara säger det här i terapeutiskt syfte för att lugna ner mig. Att hon hittar på för att jag ska kunna komma till ro. Efter alla år då ingen bekräftat mitt lidande kan jag inte bara rakt av lita på henne när hon säger till mig att jag varit väldigt sjuk, väldigt länge. Hon är bara en person som jag träffat ett och ett halvt år. Vad är det i jämförelse med hela resten av mitt liv?

 

Men jag ser vägen mot att bli frisk solklar framför mig. Jag måste acceptera att mitt liv ser ut som det gör och att det som har hänt har hänt. Jag vill inte se sanningen, min världsbild vacklar fram och tillbaka och jag vet inte vad jag ska tro. Men faktum kvarstår. Förr eller senare måste jag bekräfta mig själv och ta mig själv på allvar. Hålla om mitt yngre själv och säga att ja, jag hade rätt redan från början. Något stod inte rätt till. Jag var inte bara ”lite ledsen”.  

Till top