Skrivande

Tankar/känslor / Skriva / Permalink / 0

Jaha, jag har börjat på en ny bok. Dels en som jag läser och dels en som jag skriver. Otippat va? Boken jag lånade på biblioteket för några dagar sedan är sjukt komplicerad. Jag förstår ingenting. Jag gillar den verkligen, den är vackert skriven. Gillar flytet i texten. Men som sagt, jag förstår ingenting. Och det är trist. Orkar inte fokusera och får läsa om samma sida igen och igen och igen. Nu har jag lånat Kafkas ”Slottet”, önska mig lycka till! Boken jag höll på att skriva under sommaren var en roman, för er som inte vet så handlade den om en man som försökt begå självmord men misslyckats. Man får följa honom under ett och ett halvt år ungefär medan han tragglar på med livet och försöker finna svaret på hur man egentligen lever. Antingen så har jag bara skrivkramp eller så planerade jag för mycket i början. När man väl skriver sedan så tar ju ofta berättelsen fart och skriver sig själv. Och det min berättelse ville skriva var inte det som jag hade planerat och jag försökte förtvivlat hålla den kvar under kontroll. Grattis Viktoria, jag höll kontrollen. Men berättelsen blev torr och tråkig.

 

Den här gången skriver jag fritt, nästan helt utan regler. Utan att hålla tillbaka det förbjudna. Och försöker att så långt som möjligt strunta i alla idéer jag har om hur en bok bör vara. Det känns bra. Men läskigt. Hur ska jag orka ett misslyckande till? Jag har ingen aning om vad jag gör eller om det ens är görbart. Men jag lär märka. Jag är rädd för att det ska ta över allt mitt skrivande också så som det gjort tidigare. Jag vill inte dra ner på skrivandet i bloggen bara för att jag skriver på en bok. Det är en helt annan känsla att skriva i bloggen och att skriva på en bok. Att skriva en bok känns som ett arbete. Något som är ansträngande, som kräver mitt fulla fokus. Bloggen är mer som ett andningshål. Jag sitter på Espresso house just nu och har skrivit lite i boken och nu skriver jag till bloggen. Det kanske kan vara bra att göra så. Dela upp det lite. Inte skriva mig slut på boken så jag sen inte orkar skriva i bloggen. För den är viktig för mig.

 

Om jag så bara skriver lite grann. Det behöver ju inte bli milslånga inlägg som det ofta blir för mig. Bara jag får ner något litet med jämna mellanrum. Inte bara två gånger i månaden utan helst ett par gånger i veckan. Okej vi säger så. Jag tror att jag också kände mig stressad när jag skrev böcker tidigare. Jag tänkte att det kommer ta evigheter att bli färdig med en bok, vilket är sant. Som minst ett år. Troligtvis längre än så. Kanske många år. Jag kände mig trött och deprimerad och försökte pressa mig själv att skriva färdigt den så fort som möjligt. Jag tror att jag får lov att acceptera att det kommer ta sin tid. Om det inte gör det så kommer det inte bli så bra som det skulle kunna bli. För mig är det nog så i alla fall. Det finns ju de som skriver dygnet runt och ändå har ett mästerverk i handen tre månader senare.

 

Ja, nej det här blir spännande! Ny bok, nya möjligheter. Vi ses i framtiden.

Det blir inte lättare men det är okej

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psynligt / Permalink / 0

Hej, hej! Jag är trött som satan och har ont i huvudet. Hoppas lite kaffe kan hjälpa. Jag gissar att det är medicinen Seroquel som spökar. Fick veta att man ofta blir väldigt trött första dagarna. Kände inte av så mycket de allra första dagarna mer än att jag sov bättre. Började med den i torsdags nästan en vecka sedan. Har känt mig alltmer trött på morgonen för varje dag. Har svårt att ta mig upp ur sängen och de senaste dagarna har jag haft huvudvärk på morgon och förmiddag också. Hoppas det går över. Jag har lånat en bok på biblioteket nyss. Inuti av Hélène Cixous. Jag är trött på att inte läsa. Jag har varit rädd för att misslyckas alldeles för länge. Nu kör jag och fungerar det så gör det det. Gör det inte det så gör det inte det. Tog första bästa som dök upp framför mina ögon när jag kom in på biblioteket. Läste baksidan och tre meningen mitt i boken. Kom på att jag orkar inte utvärdera vad jag tycker. Tittade lite runt på de andra hyllorna under en sekund eller två. Äsch ta den bara, tänkte jag. Och så gjorde jag det.

 

Igår var en bra dag. Idag känns också helt okej än så länge. Jag är deprimerad. Men jag klarar mig. Jag klarar av att gå till min arbetsträning. Filosofikursen, yogan och terapin. Mitt schema har varit fullspäckat den här hösten. Med undantag för självmordsförsök och inläggningar så har jag klarat mig förvånansvärt bra. Det kanske inte låter som om jag klarat mig bra med tanke på vad som hänt. Men jag tror att det helt enkelt blev för mycket nytt på en gång som lades på mina axlar. När jag väl landat i det hela så känner jag att det ändå fungerar. Någorlunda. Tidigare försök att arbetsträna har gett mig mer och mer ångest för varje dag och har slutat med att jag behövt avbryta efter bara någon vecka. Tidigare kurser jag försökt påbörja har varit för långt borta, för svåra, inte intressanta osv. Det har nog mestadels handlat om att jag valt fel aktiviteter. Men anledningen till att jag valt fel gång på gång är att jag haft en felaktig bild i mitt huvud av vad jag behövt och vad jag klarar av.

 

Små detaljer som vem kursläraren är, var platsen ligger, vilken nivå uppgifterna ligger på, hur pass intresserad jag egentligen är för ämnet (lätt hänt att jag valt något som jag önskar att jag tyckte om, men som jag inte egentligen gillar) osv spelar stor roll. Jag har haft så höga ambitioner att jag kört över mig själv. Jag har blundat för vad jag egentligen känner för att jag så önskat att det för en gång skull ska gå bra för mig.

 

Jag har länge haft och har delvis fortfarande en bild av att jag inte egentligen mår dåligt på riktigt. Att jag låtsas för att få uppmärksamhet och att jag om jag bara vill kan resa mig upp och gå vidare med mitt liv. Fortsätta som om ingenting. Som jag kunde när jag var barn efter att ha lekt att jag varit ledsen. Jag har bara kunnat köra på väldigt korta perioder, max en månad innan jag kraschat och blivit alltmer utbränd för varje gång. Och varje gång har jag tänkt att om inte det här fungerar så kommer väl ingenting annat heller någonsin att fungera. Först nu har jag börjat se mig själv. Se mitt lidande och mina behov. Förstå sambanden, varför det inte fungerat det som jag försökt med tidigare. Det gäller att känna sig själv och veta vad man behöver.

 

Jag sitter på den inglasade innergården på Espresso House. Himlen lyser blå ovanför mig och det är så vackert. Jag börjar gråta av nästan vad som helst nu för tiden. Blir nästan alltid en liten skvätt varje dag. En del av sorgen, skörheten. Det gör inuti mig och ofta önskar jag att bara var död. Men jag kan sluta mina ögon och vila en stund. Titta på himlen, läsa en tidning eller äta en kaka. Andas djupt och låta tiden passera. Och så blir det nästa dag. Jag går till arbetsträningen. Ritar rosblad efter mallar som jag klipper ut och limmar ihop. Yogar, lagar mat, kramar min pojkvän och svarar på mina samtal. Betalar mina räkningar och så blir det ny dag. Ny vecka. Ny månad. Livet går vidare och det är fortfarande smärtsamt. Men med små ljusglimtar här och var. Nu vill jag gråta igen.

 

Jag skulle vilja säga att det finns någon form av hopp eller att det blir lite lättare för varje dag. Men jag kan inte sätta fingret på det. Det är inte riktigt det, det är något annat. Kanske en acceptans. Eller en tolerans. För livet. Det som är och inte är. Jag låter det vara så utan att försöka ändra på det.

Wohooo jag är deprimerad!

Tankar/känslor / Depression, Ångest / Permalink / 0
God morgon eller goddag, bestäm själv. Klockan är 10.58 och jag har just varit ute på en solig promenad. Mina nya skor gjorde inte ont, har jag kanske vant in dem nu? Hoppas kan man ju alltid för annars kommer jag behöva frysa om fötterna så fort jag ska gå en längre sträcka nu i noll-graderna. Det är vackert när solen nuddar frosten på asfalten, träden och staketen. Det är helt otroligt att vi fortfarande hittar nya vägar att gå på här på Arnö. Vi har promenerat runt här nu i strax över två år. Man kanske skulle kunna tro att jag mår bra nu när jag pratar om annat än hur dåligt jag mår. Men sanningen är att jag är djupt deprimerad. Kanske är idag en något bättre dag dock. Det känns svårt att skriva. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Det enda jag kan tänka på är hur hopplöst och meningslöst allt känns. Hur jag vantrivs med precis allt i mitt liv men hur rädd jag är för att faktiskt dö.
 
Jag tror att jag eventuellt är på rätt väg dock. Någon gång när jag var inlagd i början av hösten så kom jag till någon form av insikt. En insikt om att livet just nu ser ut som det gör. Och att det kommer ta väldigt lång tid innan jag kan leva ett friskt och lyckligt liv. En sorts acceptans av verkligheten. Med det kom en enorm sorg. Och det har varit bättre och sämre i vågor. Min ångest har lättat enormt mycket sedan dess men istället lever jag med tyngder i alla kroppsdelar. Allt tar emot. Ingenting känns speciellt kul. Hoppet försvinner stundvis helt bort bakom horisonten. Men hur jobbigt det än är så är jag på något vis tacksam. En depression är något fast att ta på. Något man har forskat i och vet hur man kan tackla. Ångesten av rörig och svår att fånga. Depressionen är smärtsam men ångesten var tortyr. För mig i varje fall.
 
Jag fortsätter att skjuta upp självmord och fokuserar istället på saker som man vet hjälper. Äta tomater, nötter och ägg. Röra på sig, ju mer desto bättre. Fortsätta "arbeta" eller i mitt fall arbetsträna och gå på mina fritidsaktiviteter. Det handlar om att undvika att bli isolerad. De här sakerna är sådant jag trots allt kan tvinga mig till utan att ta någon större skada av nu. När det handlade om ångest så kunde det trigga igång mig än mer att tvinga mig att göra saker som jag inte ville. Det var svårt. Man blev ju som inlåst i ett hörn och visste inte vart man skulle ta vägen.
 
Ja... Det är svårt att skriva. Svårt att prata. Allt som kommer ut ur mig känns som meningslöst klagande. Vem vill höra det? Förmodligen ingen. Det känns som att jag tappat all min kreativitet. Jag är rädd för att jag förlorat förmågan att skriva. Försöker göra det ändå. För att inte tappa det helt, för att få tiden att gå. Kanske skriver igen senare. Det finns mycket jag skulle vilja säga ändå. Men så fort jag börjar skriva eller filma ett youtube-klipp så bara rinner det som sand mellan mina fingrar. Kvar blir inte mycket alls. Det känns dött. Men kanske en dag att det kommer tillbaka igen. Energin, skaparglöden, livsglädjen. En del av mig är rädd för att det ligger i mina gener, att jag aldrig kan bli lycklig eller frisk. Men än finns hoppet. Långt borta.
Till top