Upptrappning

Tankar/känslor / Avstängd, Borderline, Lamotrigin, Upptrappning / Permalink / 0
God morgon! Klockan är just nu 09.17 och jag har varit vaken i två timmar. Jag har lyckats hinna med att tillfredställa mina sexuella behov (vilket är en bedrift med tanke på att medicinen gett mig noll sexlust under veckan som gått), tagit en konstig bild och lagt upp som dagens händelse på instagram (händelsen: jag dricker kaffe! Wow...) samt gjort lite spontan yoga på vägen till vardagsrummet för att hämta datorn.
 
Tänkte att jag skulle skriva lite om hur det går med medicineringen för det är det mest intressanta som händer i mitt liv just nu. Jag får ta almanackan till hjälp nu. Sist jag skrev var det måndag. Det var en bra dag. Sen blev det tisdag och onsdag. Det står nästan ingenting i almanackan, jag brukar alltid fylla hela sidorna med vad jag gjort och vad jag känt under dagen. Jag har känt mig ganska avstängd, definitivt medicinens verk. Jag kunde (kan fortfarande) tydligt känna vad som var medicinen och vad som var jag. Alla mina vanliga tankar och känslor fanns kvar inom mig men de var inte lika betydelsefulla. På gott och ont. Jag har som sagt haft svårt att känna någon sexlust, min humor har dämpats, jag har inte varit så mycket för kroppskontakt och kärleken jag känner för Oscar drogs ner på sparlåga.
 
Men det har varit jätteskönt att kunna notera ångest och dylikt och sen bara släppa det utan att behöva tänka så mycket mer på det. Det känns som att alla onödiga saker i huvudet som bara hindrar mig sållas bort automatiskt. Det i sig har gjort att jag kunnat vara mycket mer aktiv. Istället för att fastna i timtal inför en uppgift så har jag bara kunnat strunta i det, gjort något annat en stund och sen kommit tillbaka. Tex mat har jag jättesvårt för, det kan ta hela dagen ibland att bestämma, tillreda och äta saker. Ett heltidsjobb bara i sig. Nu har jag kunnat släppa tankarna kring mat direkt när det börjar kännas jobbigt för att gå och packa upp tvätt, vattna blommor eller vad som helst. Under tiden har jag funderat lite i lugn och ro för att sedan komma fram till vad jag skulle kunna tänka mig att äta och så har jag har jag helt enkelt ätit det sen. Helt fantastiskt.
 
Känns som att jag verkligen får bekräftelse nu på hur jobbigt jag faktiskt haft det. Jag har så många gånger tvivlat över om det verkligen är så illa som det är. Har stundvis varit övertygad om jag bara hittat på den här sjukdomen. Det var så länge sen jag fungerade normalt att jag minns inte ens hur det är meningen att det ska vara.
 
Men än så länge verkar medicinen inte fungera helt stabilt. Igår kände jag en enorm livsleda hela dagen med riktigt mörka tankar. Jag kände mig som det värsta jorden någonsin blivit utsatt för. Jag hade inte så mycket ångest egentligen, medicinen dämpade fortfarande det mest intensiva känslorna och jag kunde fortfarande ha kontakt med den yttre världen så att säga. Normalt sett brukar jag förlora mig totalt i de här känslorna och tappar helt kontroll och vilja. Men jag hade svårt att göra saker igen, inte lika svårt som vanligt men det var ändå väldigt jobbigt. Lustigt nog kom kärlekskänslorna också tillbaka igår. Och det kändes inte som en inre konflikt. De extremt olika känslorna var i samklang med varandra på något vis och det kändes inte alls konstigt.
 
Idag har saker känts helt okej än så länge. Ingen ångest, ingen dödslängtan, normal sexlust och förmåga att känna kärlek. Så jag hoppas det är så här det kan komma att kännas sen när medicinen ligger stabilt på den dos jag ska ha. Trappar fortfarande upp enligt överenskommelse med läkaren jag träffade på akuten för en vecka sen. Uppe i 150 mg lamotrigin från och med idag. Om två veckor blir det 200 mg, vilket är målet.
 
Jag måste säga att jag har en inre konflikt dock kring hur jag känner för medicinen. Det känns inte som att jag är jag längre. Jag vet inte varför. Om det är för att den tar bort något av min personlighet på något vis. Eller om jag bara identifierar mig så mycket med ångesten att det känns fel att lämna den. Kanske är det den vanliga instabila självbilden och känslan av tomhet som är så vanligt för oss med borderline. Jag har så länge pendlat från en känsla av vem jag är till en annan att det är svårt att få en känsla för vad som är jag "på riktigt". Kanske är det alltihop. Det känns också fel att använda en sån här medicin, det går för fort på något sätt. Jag vill inte bli frisk så här snabbt. Det känns som att jag fuskar, tar den lätta vägen. Jag är inte beredd, inte van vid att saker går såhär lätt. Det är konstigt, obehagligt nästan. 
Till top