Så sjukt cool och dum i huvudet

Tankar/känslor / Borderline, Cool, Dum i huvudet, Frisk eller sjuk?, Social kontakt, Svartvitt, Vem är jag?, Verkligheten / Permalink / 0
Ibland förstår jag verkligen inte vem jag är. Vem fan är jag!? Är jag den där coola, begåvade, friska tjejen som är rolig och intressant och som folk tycker om? Eller är jag den där jobbiga, osäkra, energitjuven som är sjuk i huvudet och som alla helst bara vill bli av med? Det känns som att jag får så dubbla budskap av folk omkring mig. Jag förstår inte. Ibland verkar det som att jag är sjukare än jag till och med kan förstå. Långt mycket mer än de allra flesta. Och å andra sidan får jag intrycket av att jag egentligen inte är sjuk över huvud taget. Jag är förmodligen bara för lat för att orka arbeta. Det är tråkigt helt enkelt och därför håller jag på att spela sjuk och låtsas att jag har massor av symptom som jag inte har på riktigt. Hur ska jag veta? Man kan ju inte vara båda samtidigt!? Eller? Om man kan det så vet jag inte hur det går ihop.
 
Jag får så sjukt mycket komplimanger från alla håll och kanter. När jag väl har kontakt med folk. Men sen är det ingen som hör av sig. Och hur mycket jag än försöker att etablera kontakt och nå ut så har folk inte tid, de glömmer bort att svara eller så behandlar de mig som om jag vore frisk. För jag ser ju frisk ut. Så jag får massa krav på mig som jag sen inte kan efterfölja. Och så blir folk besvikna och irriterade. Jag önskar att det syntes på mig hur jävligt det känns inombords. Jag önskar att mina ögon var rödsprängda, att jag hade mörkgrå påsar under dem. Jag önskar att min hållning var riktigt dålig och att jag konstant såg ut som om jag inte duschat eller bytt kläder på en månad. Då kanske jag inte skulle behöva anstränga mig för att överdriva symptom och konstant försöka förklara för varenda jävel hur hemskt jag har det. Jag önskar jag kunde släppa det. Det ständiga förklarandet och gnällandet. Men det är något jag dyrkar högt och tyr mig till. Och hatar och skäms över.
 
Visst jag kan förstå att man glömmer. Att man inte har tid eller ork. Det har ju inte jag heller. Och även friska människor har ju exakt samma problem som jag. För jag är ju frisk egentligen. Det jag känner och upplever ligger inom "normalzonen". Inget konstigt med att man känner sig sjuk eller bakfull i några veckor efter en intensiv konferensresa. Sånt blir ju vem som helst trött av. Inget konstigt med att tro att alla människor på jorden hatar en för att en enda person tar lite extra tid på sig för att svara på ens sms. Nu gör jag det igen, spelar offer.
 
Men jag vet inte... Uppenbarligen träffar ju folk varandra. Det ser jag ju på sociala medier. Alla gör det. Hela tiden. Utom jag. Man kan glömma eller inte ha tid. Men uppenbarligen skapar man tid och rum i kalendern för att ses i alla fall. Utom med mig. Mig glömmer man. Jag är inte lika viktig. Fast jag träffar ju folk titt som tätt i alla fall. Jag tycker om att berätta för folk hur ensam, bortglömd och hatad jag är. Fast egentligen så träffar jag ju astrevliga människor hela tiden. Eller så ofta jag orkar. För jag blir jävligt trött av det. Både inför ett möte med en annan människa och efteråt har jag så mycket ångest att jag vill göra slut på detta liv. Fast alla de där gångerna jag träffar folk är engångsföreteelser. Så det gills inte. Jag är egentligen ensam. I verkligheten. De är undantagen som bekräftar regeln eller vad det heter. Dessutom är det ju olika personer varje gång. Varje gång jag träffar någon så är det första gången åratal. Och det är mest deras fel. Trots att det är jag som egentligen inte orkar mer än så.
 
Jag vet inte om jag förtjänar att vara sjukskriven. Jag vet inte om jag förtjänar mina diagnoser. En del människor är ju psykiskt sjuka för att de inte har något val. Det finns i deras gener, det är biologiskt. Någon konstig obalans i hjärnan osv. Andra, som jag är bara sjuka för att omständigheterna är felaktiga. Och egentligen är det ingen annans fel än mitt att jag överreagerar på det. Jag skulle kunna välja att bara acceptera att världen inte är perfekt. Den kommer kanske aldrig bli en utopi. Jag har orimliga förväntningar. Jag är snuskigt bortskämd egentligen. Men jag vägrar leva i en värld fylld av brister. Det går bara inte. Jag tänker inte acceptera det. Men jag vill ju gärna göra den bättre så det känns ändå rätt schysst att predika för folk om hur viktigt det är med acceptans och annat filosofiskt och andligt skitsnack. Jag kommer ju i alla fall inte bli upplyst under denna livstid så jag kan lika gärna ge upp nu. Känns mest som onödigt slit. Såatteh. Jag tänker gå och bryta mot alla regler nu och jag tycker att du borde göra det samma. So long!
 
 
Till top