På liv och död

Tankar/känslor / Egot och medvetandet, Smärtan och tystnaden, The sound of silence / Permalink / 0
Jag seglar på ett hav svart som natten. I horisonten skymtar ingenting alls. Bara ett tomt sidenskynke så långt ögonen når. Bara jag. Och mina känslor. Somnar in och sjunker ner. Drömmer om ännu ett hav, vitt som oskulden. Olycksbådande vindstilla. Ingenting skrämmer mig. Det vibrerar och skakar inombords. Släpp ut mig säger det. Men jag är ingenting, jag kan inte ta såna beslut. Så det får skölja över mig, genom och ut.
 
Tillbaka i soffan. Det var bara en dagdröm. Ett alster av min uttråkade hjärna. En maskin i konstant rörelse. Sparkandes och hoppandes omkring utom kontroll över sig själv eller något omkring sig till den antingen slår sig till döds eller vittrar sönder. Vad händer sen? Sidenhav i oändlighet. Vindstilla utan färger och utan syfte.
 
Vandrandes genom en öken nu. Ett par hundra meter bort står ett träd. Jag sätter den ena foten framför den andra. Om och om igen. Trampandes som om inget annat existerade, men kommer ingenstans. Eller kanske någonstans men att trädet också förflyttar sig i samma takt. Kanske kommer trädet alltid befinna sig i ett exakt avstånd från mig? Jag stannar. Tittar på trädet. Känner ingenting. Jag vill inte till trädet. Det spelar ingen roll. Men nu ser jag att det står alldeles intill mig. Fast för nära. På ett behagligt sätt. Jag tror att jag är trädet. Mina grenar sträcker sig ut överallt ifrån min stam som är stadig och stabil. Och under sanden har mina rötter letat sig genom evigheten. De går runt och möter sig själva i ett omfamnande av all grund som finns att stå på.
 
Fortfarande i soffan. Allt gör ont. Som om jag faktiskt färdats över hav och genom öknar utan mat och vila i veckor. Kanske år eller årtusenden. Kanske föralltid. Här känns allt, där kändes ingenting. Jag ställer samma frågor om och om igen. Vem är jag? Hur kan det vara? Och varför? Men öknen och havet tiger. Smärtan har tusen och åter tusen svar. Alla täcker de upp små bitar, fragment av sanningar. Aldrig tillräckliga. Som färg som flagnar i sol och vind. För varje sekund blir de alltmer otillräckliga. De har aldrig och kommer aldrig räcka. Universum expanderar utan slut och hur smärtan än försöker så kommer den alltid att förlora. Den är en droppe färg i ett hav som sakta blandas ut.
 
Jag kan inte andas. Jag kan inte tänka. Nu dör jag. Det måste vara så. Men jag fortsätter att dö. Igen och igen. Det tar aldrig slut. Fast jag dör lite annorlunda för varje gång. Något rör på sig. Ändrar skepnad och form. En människa blir till jord som blir till mask som blir till fisk som blir till hav och hav blir till en oändlig vidsträckt himmel. En himmel som ständigt ändrar färg, som faller ner och blir till hav igen. Hav som är vatten som dricks av elefanter och fyller deras kroppar med liv.
 
Det måste ta slut nu. Det måste det. Jag står inte ut längre. Jag vill vara det där trädet. Ge mig tillbaka allt som var ingenting. Jag vill inte existera. Öknen och havet tiger ännu mer. Men hur ska jag göra? Tala till mig! Jag väntar. Lyssnar noggrant. Men jag hör bara smärtan. Eller kanske också en tystnad bakom smärtan. En icke-smärta. Släck mig nu. Jag stänger ögonlocken men de öppnas på nytt. Kan inte vara stilla. Vad skulle jag gjort om jag fortfarande var trädet? Jag känner efter mina rötter, min stam och mina grenar. Jag kan känna dem. De finns där.
 
Jag är tillbaka i öknen. Jag vill så desperat stanna kvar. Jag är i soffan. Jag andas och känner. Luktar och lyssnar efter tomheten i öknen och kraften i trädet. Öken. Soffa. Öken. Soffa. Jag vill. Ingenting. Jag vill. Ingenting. Men jag vill. Ingenting alls. Släpp taget nu. Tystnad. Och mer känslor.
Till top