Mentaliseringskollaps

Tankar/känslor / Borderline, Mentaliseringskollaps, Paranoia, Separationsångest / Permalink / 0
Ångest. Jävla skitångest. Idag är tredje dagen på raken som mest bara känts som skit. Kan det inte ta slut någon gång? Eller ta en liten paus åtminstone? Jag började träffa en ny fysioterapeut förra veckan och hade lite ångest kring det. Förstod inte riktigt vad det var förrän på vägen hem. Jag vill så hemskt gärna ha den här hjälpen. Hon är så duktig och jag känner att jag verkligen behöver det här. Och då blir jag samtidigt livrädd att jag kommer att bli nekad hjälpen. Huvudet spinner iväg utan att jag ens märker det. När jag börjar förstå vad som händer så har hjärnan redan bestämt sig för att fysioterapeuten inte alls vill behandla mig. Att hon bara låtsas för att undvika en stark negativ reaktion från min sida. Idag skulle jag träffa henne igen och jag har gått och tänkt på att jag måste förklara det här för henne och försäkra mig om att så inte är fallet. Jag är så nervös över att komma försent och inte ha tid att säga vad jag vill säga att jag cyklar så snabbt jag kan ner till vårdcentralen och är framme 45 minuter för tidigt. Minuterna rinner dock iväg relativt snabbt i och med att mitt huvud nu går på högvarv.
 
Väl inne förklarar jag fortfarande med andan i halsen vad jag känner och försäkrar henne om att jag inte ska vara en jobbig patient (eller vad man nu använder för ord, brukare?). Sen säger jag att om jag är jobbig så måste du säga till. Hon svarar att det kanske jag gör om det behövs, men just nu är du inte jobbig. Skräcken tar genast vid igen bara för att hon sa att hon kanske kommer göra det. Betyder det att jag trots allt är så jobbig som jag föreställer mig att jag är när jag är som mest självkritisk? Jag förstår ju vad hon menar och att det egentligen bara var precis vad jag bad henne att säga. Vad mer kunde hon ha gjort? Men det räcker inte. Nu är jag övertygad om att jag är den hemskaste, vidrigaste människan på jorden.
 
Jag går till gymmet direkt efteråt och försöker få den där sköna träningskicken som jag använt mig av ofta på sista tiden. Men den här gången kommer ingen kick. Ju mer jag kör på och försöker komma över den där gränsen desto slöare känner jag mig. Jag orkar inte röra mig. Men jag kan inte sitta kvar på golvet längre, folk kommer börja titta. Jag vill inte hem för när jag kommer hem så har jag inga mål kvar med dagen och ingen energi. Jag kommer hamna ännu längre ner i brunnen, jag kommer praktiskt taget sitta på botten. Men jag kan inte heller vara kvar ute bland folk. Jag får för mig att alla vet vem jag är. Alla vet vad jag sagt till fysioterapeuten. Alla vet vilken äcklig och irriterande människa jag är. De kan se rakt igenom mig. Och jag kan läsa deras tankar bara genom att se deras ansiktsuttryck.
 
Ett litet plus skulle jag dock kunna lägga till i den här historien. Tidigare har jag inte ens kunnat förstå att det här är ett sjukdomssymptom. Jag har uppslukats helt i mina påhittade historier. Det gör jag mer eller mindre fortfarande när det är som värst. Det känns som att bli besatt av något. Som att ångesten tar över mig och det finns knappt något kvar av mina egna fria vilja. Jag blir undanträngd till ett litet hörn i huvudet. Tidigare trodde jag ju helt på att ångesten var en del av mig. Jag visste inte att det fanns någon fri vilja där i hörnet någonstans. Jag har fortfarande mina tvivel när ångesten är stark. Men jag koncentrerar mig mitt bästa på att inte glömma bort att leta i hörnen. Att vara medvetenheten bakom känslan. Ofta numera går det rätt bra. Men de senaste tre dagarna som sagt... Fy fan. Och fortfarande i skrivande stund. Nu är jag hemma. Mörkret faller inombords. Jag ser ljuset fortfarande medan jag skriver. Det hjälper mig att hålla känslorna på distans. Men snart är jag ensam med tankarna igen. Gud, hjälp mig.
Till top