Medicinrus

Tankar/känslor / Borderline, Dreamstate, Flyter omkring, Kan det här verkligen kallas ett träningspass?, Lamotrigin, Ny medicin, Wiiiiiiii / Permalink / 0
Heeeeeeeeeej. Jag är på Espresso House igen. Vad ska jag skriva om idag? Ställer jag den här frågan ofta i början av mina inlägg? Börjar kännas lite så... Hur som helst. Jag håller på och testar en medicin. Har tagit avstånd från mediciner i ett år nu efter att ha testat banne mig allt som finns ungefär utan resultat. Men jag kommer ingen vart utan mediciner heller och jag orkar inte ligga på randen till att impulsivt förstöra saker för mig själv ständigt. Plus att min nya läkare verkligen har jobbat hela det här året med att övertala mig till att testa igen. Han har verkligt tryckt på hur duktig han är på just mediciner. Han påstår att det råkar vara hans specialitet och att andra läkare förmodligen inte gett mig rätt dos, haft tillräckligt med tålamod eller bara inte vetat hur man ska balansera upp olika mediciner med varandra för att minska biverkningar. Så ja... Efter ett år har jag nu gett upp. Det har gått lite mer än en månad och jag har trappat upp ganska nyligen till 200 mg per dag, började på 25 mg första veckan. Jag har testat den här medicinen tidigare (lamotrigin heter den) och den fungerade någorlunda bra de första månaderna vid förra försöket men jag tyckte effekten avtog efter hand. Nu ska vi testa en högre dos och se vad som händer.
 
De senaste dagarna har jag varit konstant torr i munnen hur mycket jag än druckit. Jag har mått mer skit än vanligt som jag skrev igår. Imorse vaknade jag och kände mig exakt lika skitig inombords. Dessutom har jag varit extremt dåsig och nästan sjukhängig i kroppen med huvudvärk och så vidare. Och samtidigt som det har huvudet gått konstant på högvarv och jag har inte kunnat koncentrera mig på något mer än ångesten. Imorse började jag koppla ihop detta med medicinen. Såna här biverkningar är ju kanske ganska normala och speciellt i början när kroppen inte hunnit vänja sig. När jag vaknade idag kändes det faktiskt till och med som om det här (om det nu är biverkningar) har blivit värre. Jag satt vid köksbordet hela förmiddagen och höll på att somna på stolen, hade svårt att hålla ögonen öppna ärligt talat. Samtidigt fick jag inte stopp tankarna som bara rusade åt alla håll och kanter. Det var svårt vara tyst och stilla, kände mig sjukt energisk. Konstig kombination.
 
Oscar ville gå till gymmet som vanligt och jag ville inte vara ensam hemma för ångesten var åt helvete stark. Så jag följde med och tog en oxascand på vägen för att lugna ångesten. Det hjälpte bra men jag var fortfarande rejält dåsig och hade svårt att hålla ögonen öppna fast jag promenerade ute i friska luften och allt. Blev bjuden på en energidricka och tack vare den (och frukostkaffet) så kunde jag njuta av sikten med ögonen fullt öppna under hela passet. Som dock bara bestod av femton minuters trampande på en crosstrainer, några benböj och situps och sen en halvtimme stretch. Åh jag älskar stretchdelen men folk lär ju fundera över vad jag gör på gymmet över huvud taget.
 
Men jag kände mig fortfarande konstig i huvudet och kroppen. Jag vet inte exakt hur jag ska förklara det. Oxascanden tog ju bort ångesten ganska bra. Och koffeinet hjälpte ögonlocken att hålla sig på plats. Men jag har gått omkring som i en dröm sen dess. Det är som om hjärnan är halvt avstängd men tankarna driver på utan att jag är medveten om dem eller verkligheten. Jag försvinner iväg och jag tror jag fick en kort minneslucka på crosstrainern för när jag tittade ner efter en stund på vilken svårighetsnivå jag var på så var den inte alls den som jag kom ihåg att jag hade ställt in. Inget minne alls. Inte så allvarligt dock, stod ju fortfarande upp och trampade. Förlorad i min inre berättarröst som kommenterade allt jag gjorde i imperfekt. När jag ser mig i spegeln så känns det helt fel. Jag tycker själv att jag ser jättetrött och nästan zombieliknande ut men jag är så upprymd inombords och stojar omkring och säger knasiga saker till Oscar. Känns lite som om jag förlorat lite av mina hämningar.
 
Jaha. Det var det. Det var ju ungefär allt det här som jag skriver nu som jag tänkte i exakt den här dåtida tempusformen som sagt medan jag tränade. Det hela känns väldigt roligt och spännande. Tänk om varje dag var såhär rolig!? Eller hemsk. Jag vet inte. Jag vet inte exakt vad jag håller på med eller tänker. Kan inte riktigt styra mina tankar, de flyter på bara. Känner mig väldigt harmonisk. Både musiken på gymmet och musiken här på Espresso House känns som att den flyter ihop med min kropp och gör mig alldeles skön och härlig inuti. Som om musiken gick rätt in i min kropp och smittade av sig på alla små delar överallt.
 
Jag skulle vilja kommentera vad jag skrev om den nya fysioterapeuten igår. Utöver att jag hade lite panik och ångest över det hela så tycker jag att hon är sjukt bra. Precis som den jag också besökt sen januari. Helt fantastiska människor. Det är väl just därför jag får sån separationångest och rädsla för att bli övergiven. För att de känns så viktiga i mitt liv. Jag blir så beroende av människor att det är helt sjukt. Från ingenstans kan jag tolka in ett ansiktsuttryck som negativt riktat mot mig och på någon sekund komma fram till att jag måste dö. Att det är mitt enda val. Det finns inget utrymme för annat. Och det är tufft att ta sig ur. Jag förstår i såna stunder inte hur någon orkar leva med den här diagnosen. Det känns så verkligt. Det blir på riktigt. Jag kan än mindre förstå hur jag fortfarande lever. Men lever gör jag.
Till top