Känner in hamnen

Tankar/känslor / Barn, Hamnen, Vem är jag? / Permalink / 2

Här sitter jag. I hamnen där min mamma har sin båt. Eller hade förra sommaren åtminstone. Jag har varit på Rosvalla och tränat. Min sambo är fortfarande där och kör skiten ur sig som alltid. Jag blev uttråkad efter en timme eller så. Kanske skulle gå förbi Lidl och köpa en croissant. Saker är som vanligt. Det är fiskmåsar som låter överallt och ett flygplan i bakgrunden. Mastarna från segelbåtarna slår i vinden. Och så är det väl lite dova ljud från bilvägar i bakgrunden också. Jag har ätit två medhavda kokta ägg. Smakar extra bra när man just har tränat. Jag vet inte vad jag känner. Jag är ganska harmonisk. Känner inte att jag behöver göra något särskilt just i stunden. Det räcker med att bara sitta här. Men det kommer såklart lite tankar då och då. Sen börjar jag undra var allt det där kom ifrån. Och efter det tänker jag att jag förmodligen inte kan svara på den frågan så det är lika bra att stanna där så det blir ett slut på tankekedjan.

Ljudet av en tung man som just klev ombord på sin båt. Ljudet från båten som gungar till i vattnet och gnekandet från fendrarna. Jag är lugn. Men jag är inte lycklig. Jag tänker på barn. Jag vill ha barn mer än någonsin. Och inte sådär som det varit innan att jag bara måste ha det akut på en gång. Jag-står-inte-ut-med-att-inte-ha-ett-barn-känslan. Nej jag är lugn. Jag måste inte ha barn. Men jag vill. Jag vill verkligen. Fast det är svårt att säga om det bara är min naturliga instinkt som kvinna eller om det faktiskt är jag som persom som vill. Frågan kvarstår ju dock, vem är jag? Jaget är möjligen bara en illusion. Det finns kanske inget jag. De minsta beståndsdelarna i världen rör sig så snabbt fram och tillbaka, flytande omkring i en oändlig dans. Och jag är inte en mindre del av det än något eller någon annan. Var slutar i så fall jag och bänken jag sitter på tar vid? Var slutar all materia i vår värld och var börjar antimaterian? Var slutar jag och var börjar det barn jag eventuellt kan komma föda i framtiden.

Det är så mycket jag inte vet. Men det är okej för stunden. Ett ögonblick i sänder som man säger. Det är okej. Saker blir som de blir när de blir till. Nu är nu eftersom det inte är något annat som händer. Så det får väl vara så. Eller nåt? Jag älskar verkligen blommorna som växer här intill mig. Både på marken och på buskarna. Gula saker som liknar smörblommor fast med spetsigare blad på marken. Små vita ungefär som fläder på buskarna. Lite småmolnigt ute men ändå relativt varmt. Det känns helt okej. Återigen okej. Okej, okej, okej. Jag vill ha mer än bara så. Men det måste inte ske just nu. Okej.

Snart kommer han hit. Han har äntligen brutits ner så mycket att det inte går att göra annat än att vila. Då blir man stark och stadig. Och rätt vacker att se på om jag får säga det själv. Vet inte om jag borde skämmas över att säga så? Aja, jag säger det och så får vi se vad som händer. Jag älskar honom så otroligt mycket. Ibland så mycket att jag får panik och sabbar allt för att jag är så rädd att förlora honom. Just nu älskar jag honom ganska lagom mycket. Precis så mycket att jag kan släppa rädslan för separation och bara njuta av det fantastiska som är. Men bara precis på gränsen. Nu tåras det i ögonen lite grann. Happ. Kanske skulle runda av lite nu. Trevligt att få reflektera lite. Jag vet fortfarande inte vem jag är eller hur jag känner. Det är för komplext. Men jag tillåter det att vara så. Så gott jag kan.

 

 
#1 - - Anonym:

Så starka ord <3

#2 - - Viktoria Wahren:

Tack främling <3

Till top