Upptrappning

Tankar/känslor / Avstängd, Borderline, Lamotrigin, Upptrappning / Permalink / 0
God morgon! Klockan är just nu 09.17 och jag har varit vaken i två timmar. Jag har lyckats hinna med att tillfredställa mina sexuella behov (vilket är en bedrift med tanke på att medicinen gett mig noll sexlust under veckan som gått), tagit en konstig bild och lagt upp som dagens händelse på instagram (händelsen: jag dricker kaffe! Wow...) samt gjort lite spontan yoga på vägen till vardagsrummet för att hämta datorn.
 
Tänkte att jag skulle skriva lite om hur det går med medicineringen för det är det mest intressanta som händer i mitt liv just nu. Jag får ta almanackan till hjälp nu. Sist jag skrev var det måndag. Det var en bra dag. Sen blev det tisdag och onsdag. Det står nästan ingenting i almanackan, jag brukar alltid fylla hela sidorna med vad jag gjort och vad jag känt under dagen. Jag har känt mig ganska avstängd, definitivt medicinens verk. Jag kunde (kan fortfarande) tydligt känna vad som var medicinen och vad som var jag. Alla mina vanliga tankar och känslor fanns kvar inom mig men de var inte lika betydelsefulla. På gott och ont. Jag har som sagt haft svårt att känna någon sexlust, min humor har dämpats, jag har inte varit så mycket för kroppskontakt och kärleken jag känner för Oscar drogs ner på sparlåga.
 
Men det har varit jätteskönt att kunna notera ångest och dylikt och sen bara släppa det utan att behöva tänka så mycket mer på det. Det känns som att alla onödiga saker i huvudet som bara hindrar mig sållas bort automatiskt. Det i sig har gjort att jag kunnat vara mycket mer aktiv. Istället för att fastna i timtal inför en uppgift så har jag bara kunnat strunta i det, gjort något annat en stund och sen kommit tillbaka. Tex mat har jag jättesvårt för, det kan ta hela dagen ibland att bestämma, tillreda och äta saker. Ett heltidsjobb bara i sig. Nu har jag kunnat släppa tankarna kring mat direkt när det börjar kännas jobbigt för att gå och packa upp tvätt, vattna blommor eller vad som helst. Under tiden har jag funderat lite i lugn och ro för att sedan komma fram till vad jag skulle kunna tänka mig att äta och så har jag har jag helt enkelt ätit det sen. Helt fantastiskt.
 
Känns som att jag verkligen får bekräftelse nu på hur jobbigt jag faktiskt haft det. Jag har så många gånger tvivlat över om det verkligen är så illa som det är. Har stundvis varit övertygad om jag bara hittat på den här sjukdomen. Det var så länge sen jag fungerade normalt att jag minns inte ens hur det är meningen att det ska vara.
 
Men än så länge verkar medicinen inte fungera helt stabilt. Igår kände jag en enorm livsleda hela dagen med riktigt mörka tankar. Jag kände mig som det värsta jorden någonsin blivit utsatt för. Jag hade inte så mycket ångest egentligen, medicinen dämpade fortfarande det mest intensiva känslorna och jag kunde fortfarande ha kontakt med den yttre världen så att säga. Normalt sett brukar jag förlora mig totalt i de här känslorna och tappar helt kontroll och vilja. Men jag hade svårt att göra saker igen, inte lika svårt som vanligt men det var ändå väldigt jobbigt. Lustigt nog kom kärlekskänslorna också tillbaka igår. Och det kändes inte som en inre konflikt. De extremt olika känslorna var i samklang med varandra på något vis och det kändes inte alls konstigt.
 
Idag har saker känts helt okej än så länge. Ingen ångest, ingen dödslängtan, normal sexlust och förmåga att känna kärlek. Så jag hoppas det är så här det kan komma att kännas sen när medicinen ligger stabilt på den dos jag ska ha. Trappar fortfarande upp enligt överenskommelse med läkaren jag träffade på akuten för en vecka sen. Uppe i 150 mg lamotrigin från och med idag. Om två veckor blir det 200 mg, vilket är målet.
 
Jag måste säga att jag har en inre konflikt dock kring hur jag känner för medicinen. Det känns inte som att jag är jag längre. Jag vet inte varför. Om det är för att den tar bort något av min personlighet på något vis. Eller om jag bara identifierar mig så mycket med ångesten att det känns fel att lämna den. Kanske är det den vanliga instabila självbilden och känslan av tomhet som är så vanligt för oss med borderline. Jag har så länge pendlat från en känsla av vem jag är till en annan att det är svårt att få en känsla för vad som är jag "på riktigt". Kanske är det alltihop. Det känns också fel att använda en sån här medicin, det går för fort på något sätt. Jag vill inte bli frisk så här snabbt. Det känns som att jag fuskar, tar den lätta vägen. Jag är inte beredd, inte van vid att saker går såhär lätt. Det är konstigt, obehagligt nästan. 

Efter psykakuten

Tankar/känslor / Biverkningar, Hoppas på att bli frisk, Psykakuten, Psykofarmaka / Permalink / 0
Efter en dramatisk försämring i måendet och det akuta läkarbesöket i torsdags har jag nu börjat må bättre. Jag slapp bli inlagd, något jag både fruktade och längtade efter. Å ena sidan är det både väldigt tråkigt att vara inlagd och så har jag mycket jobbiga minnen där som jag gärna inte vill väcka till liv. Jag känner att det faktiskt skulle kunna innebära en risk att jag skulle må sämre om jag blev inlagd. Att det skulle framkalla mina sämre sidor. Samtidigt är jag så trött, mår så dåligt och orkar inte ta hand om mig själv. Och om läkarna inte skulle se det, om de inte skulle ta mina självmordstankar på allvar (som så ofta sker) så skulle jag känna mig övergiven och bli än mer självmordsbenägen.
 
Jag skötte mötet väldigt bra dock. Jag försökte inte hindra mig själv från att slappna av och le ibland. Jag försökte inte se ut eller prata som om jag mådde sämre än vad jag egentligen gjorde. Vilket jag många gånger gjort mer eller mindre medvetet. Jag var ärlig mot läkaren och mig själv och bad om en lösning där jag kunde få fotsätta prova medicinen och undvika att bli inlagd. Jag fick faktiskt bra hjälp. Jag fick ett nytt doseringsschema där jag skulle gå ner i dos och sedan trappa upp igen långsammare den här gången. Samtidigt skulle de ringa från mobila teamet varannan dag och checka läget med mig fram till min vanliga läkare har möjlighet att träffa mig.
 
Under helgen har jag mått väldigt mycket bättre rent psykiskt. Jag har haft några ångestfyllda timmar här och var och som vanligt känt mig konstant dåsig och bakful. Över lag har det varit ungefär så som det var innan alla biverkningar satte in. Men sen igår eftermiddag och i skrivande stund så har jag faktiskt mått bättre än innan jag började med medicinen över huvud taget! Det är en för kort tid för att säga något om men det känns otroligt skönt. Jag har känt mig nästintill frisk mentalt. Dåsighet och allmän sjukkänsla i kroppen men stabil i huvudet. Jag hoppas att det här är medicinen som börjar fungera. Håll tummarna nu!

I behov av en dusch och akut läkartid

Tankar/känslor / Biverkningar, Ge mig en dusch, Väntar på samtal / Permalink / 0
Det som jag antar är biverkningar av medicinen jag börjat med har hållit i sig. Det har gått en och en halv vecka ungefär. Svårt att säga exakt när det började. Eller kanske en vecka sen det blev riktigt jävligt. Dåsig till den grad att det är svårt att hålla ögonen öppna. Lättretlig till den grad att jag får tunnelseende av ilska bara av att cykelntrampen råkar skrapa emot min vad. Levnadstrött till den grad att livet känns som ett jobb jag borde sagt upp mig från redan dag ett men som jag varit för lat för att orka ta itu med. Jag tar en oxascand då och då för att inte börja skada mig själv. Det känns verkligen som att den sista livskraften nästan runnit ur mig och att jag bara köper mig själv tid med hjälp av kattvideos, glass och ångestdämpande tabletter.
 
Så nu sitter jag fast i köket och våndas över det här helvetet i väntan på att psykiatrin ska höra av sig tillbaka för en förhoppningsvis ganska snar tid med läkare. Det finns inget jag hellre skulle vilja just nu än att bara åka ner gymmet och duscha. Vi har ingen dusch hemma för tillfället eftersom kaklet på väggen höll på att rasa ihop och nu håller på att renoveras. Jag kan inte nog uttrycka hur mycket jag ogillar morgnar. Allt jag gör är att sitta vid köksbordet och försöka fördriva tiden medan jag väntar på att det ska ta slut. Jag har svårt att äta nuförtiden. Ingenting känns aptitligt och jag har ingen energi till att komma på vad jag skulle kunna äta, än mindre tillaga det. Även om det skulle vara något så simpelt som att ta ut en yoghurt från kylen. Det är ingen biverkan dock, så har det varit i större och mindre utsträckning sen jag blev sjukskriven för lite mer än två år sen. Och inte bara på morgonen, även om det är den svåraste stunden på dagen i och med att jag måste tackla den ensam.
 
Jaha, nog med klagomål. Klockan är just nu 10.17. Jag kommer inte ihåg exakt när de skulle ringa, antingen 10.40 eller 11.20. Ungefär. Inte allför lång tid kvar, det mesta är avverkat trots allt. Och det är ändå rätt trevligt att skriva här. Det har allt som oftast en ångestdämpande effekt. Jag kan undra ibland varför jag fortsätter att skriva offentligt här när det är så få människor som läser. Jag skulle lika gärna kunna skriva privat för mig själv. Jag skriver ju mest för min egen skull. Jag vet inte varför... Det känns mer tillfredställande här ändå. Mer motiverande. Kanske för att jag är så isolerad. Det här är kanske ett litet fönster till världen där ute. Även om det inte är så mycket av ett givande och tagande. Det är också lättare för mig att förmedla mina känslor via text. Och jag slipper alla tips och råd som kommer med att prata med folk i verkligheten. Jag gillar verkligen inte att få höra vad jag skulle kunna testa, vad jag borde sluta med och hur jag skulle kunna hantera saker på ett annat sätt.
 
Jag förstår var det kommer ifrån, folk vill hjälpa till att få ett slut på lidandet. Men det fungerar inte så. Men hur ska man göra då? Jag vet inte. Man kanske inte kan göra så mycket egentligen. Om folk lämnar mig ifred eller inte säger något alls, bara lyssnar så känns det istället som att de inte vill höra. Som att jag prackar på folk mina tankar och känslor  medan de sitter och låtsas vara intresserade av artighet. Det är svårt. Samtidigt så blir jag superexalterad och glad när folk hör av sig och vill träffas eller prata på telefon. Men vad som än händer när jag har kontakt med någon så genererar det enorma extrema känslor åt alla håll. Jag känner mig i ena älskad och värdefull och i nästa hånad och hatad. Det tär. Men jag står heller inte ut med ensamheten och meningslösheten i den. Det syns inte särskilt mycket alls på utsidan. Jag är nog utåt sett väldigt högfungerande och presterar relativt bra i allt jag tar mig för. Sen går jag hem och tänker att det finns ingenting för mig att hämta i den här världen.
 
10.36. Jag är så hungrig och dåsig att jag inte orkar skriva mer. Hoppas det var 10.40 de skulle ringa. Hoppas jag får åka ner och duscha inom snar framtid. 
Till top