Det här är inte en ursäkt

Lärdomar / Förlåta, Sanningen, Självskadebeteende, Spräcka bubblor, Ärlighet, Öppenhet / Permalink / 0
Ibland blir jag arg. Jag kan bli jäkligt arg. Så jag svär och skit. Ibland är jag arg på hela världen. Allt som har en själ och allt som betyder något. Jag vill inte undanhålla något. Jag vill föra fram varenda liten skitgrej i ljuset. Men det betyder inte att jag måste berätta för varenda jävel vad jag tycker om den personen. Det är inte alltid att berätta ofiltrerat för andra vad man tycker som är att föra fram sanningen i ljuset. Ibland är det att helt enkelt på egen hand inse vad man gör. Och sedan förlåta sig själv, den andre eller helt enkelt hela världen om det skulle vara så. Jag håller på att lära mig det här. Jag är inte färdig än så ha lite tålamod med mig. Ibland hittar mina tankar på att det är okej för mig att såra andra människor eftersom jag gör en god sak när jag berättar sanningen. Eller när jag klipper kontakten. Eller när jag öppet kritiserar något som folk i allmänhet ser som något bra. När jag spräcker bubblorna.
 
Det är så skönt att göra det. När jag kan öppna människors ögon. Ha sönder illusionen. När jag får det att välva om inuti en person. När allt vänds uppochner. Då är det jag som har makten för en stund. Till allt lägger sig igen. Då börjar jag vända och vrida på mig. Något står fortfarande inte rätt till. Jag måste hitta felet och presentera det för resten av världen eller åtminstone de som är mest berörda. Jag kan få höra att jag är så modig som vågar tala så öppet. Och visst. Det är inte lite läskigt att göra det. Grejen är ju bara att jag lever på kickarna. Så pass att jag kanske ibland till och med hittar fel som inte existerar. Eller rent av ser till att de skapas så att jag sedan kan peka ut dem.
 
Egentligen gör jag det nu med. Jag berättar något stort. Öppnar upp mig. Visar upp det fula. Det känns skönt. Nu kan jag slappna av en stund. Alla har sett. Allt är okej. Jag har kontroll. Mina svagheter och brister är mitt bästa vapen. Ett vapen som jag siktar mot mig själv och alla som kommer i närheten. Ett självskadebeteende. Ett beroende. Känsloladdade ord, visst är de? Jag skriver för att beröra. Röra om. I mig själv och i världen. Men saker och ting skulle inte vara såhär dramatiska om jag inte gjorde dem till det.
Till top