Det här är inte en ursäkt

Lärdomar / Förlåta, Sanningen, Självskadebeteende, Spräcka bubblor, Ärlighet, Öppenhet / Permalink / 0
Ibland blir jag arg. Jag kan bli jäkligt arg. Så jag svär och skit. Ibland är jag arg på hela världen. Allt som har en själ och allt som betyder något. Jag vill inte undanhålla något. Jag vill föra fram varenda liten skitgrej i ljuset. Men det betyder inte att jag måste berätta för varenda jävel vad jag tycker om den personen. Det är inte alltid att berätta ofiltrerat för andra vad man tycker som är att föra fram sanningen i ljuset. Ibland är det att helt enkelt på egen hand inse vad man gör. Och sedan förlåta sig själv, den andre eller helt enkelt hela världen om det skulle vara så. Jag håller på att lära mig det här. Jag är inte färdig än så ha lite tålamod med mig. Ibland hittar mina tankar på att det är okej för mig att såra andra människor eftersom jag gör en god sak när jag berättar sanningen. Eller när jag klipper kontakten. Eller när jag öppet kritiserar något som folk i allmänhet ser som något bra. När jag spräcker bubblorna.
 
Det är så skönt att göra det. När jag kan öppna människors ögon. Ha sönder illusionen. När jag får det att välva om inuti en person. När allt vänds uppochner. Då är det jag som har makten för en stund. Till allt lägger sig igen. Då börjar jag vända och vrida på mig. Något står fortfarande inte rätt till. Jag måste hitta felet och presentera det för resten av världen eller åtminstone de som är mest berörda. Jag kan få höra att jag är så modig som vågar tala så öppet. Och visst. Det är inte lite läskigt att göra det. Grejen är ju bara att jag lever på kickarna. Så pass att jag kanske ibland till och med hittar fel som inte existerar. Eller rent av ser till att de skapas så att jag sedan kan peka ut dem.
 
Egentligen gör jag det nu med. Jag berättar något stort. Öppnar upp mig. Visar upp det fula. Det känns skönt. Nu kan jag slappna av en stund. Alla har sett. Allt är okej. Jag har kontroll. Mina svagheter och brister är mitt bästa vapen. Ett vapen som jag siktar mot mig själv och alla som kommer i närheten. Ett självskadebeteende. Ett beroende. Känsloladdade ord, visst är de? Jag skriver för att beröra. Röra om. I mig själv och i världen. Men saker och ting skulle inte vara såhär dramatiska om jag inte gjorde dem till det.

Livet och döden

Lärdomar, Tankar/känslor / Döden, Egot, Jaget, Livet, Ord, Poesi kanske, Stream of consciousness, Tankar, Transformation / Permalink / 0
Men tänk om det faktiskt är jag som är hela världens fiende? Nej men drick ditt te och var tyst bara. Det ligger en kniv där. Jag orkar inte mer. Bladen vecklas ut för snabbt. Sen finns det massor av räkningar att betala också. Fast vad var det den där Dalai Lama sa nu igen? Det går så många sekunder på ett år. Det är samma gamla tangenter som det alltid varit. Jag trycker och trycker. Kommer jag någonstans? Vem vet. Några bubblor spricker på ytspänningen. Det är för varmt. Jag är varm. Jag har inte ens börjat dricka än. Kom till mig. Lilla katt. Eller gör inte det förresten. Du kommer förgöra mig med dina allergener. Och jag kommer förgöra dig i mitt huvud. Skam och skavsår. Plåster på det. Vad är det jag säger? Varför måste jag säga så mycket saker? Jag är kanske inte gjord för det här livet. Nu har vi egot som är framme och spökar igen. Jag kan se dess form avbilda sig mot himlen. En skugga mot ett mörkt universum. Små ljus här och var. Alldeles för långt ifrån varandra för att göra någon skillnad.
 
Om ändå det ljuset kunde hitta in i mig. Omfamna mig och säga att jag får vara som jag är. Jag kommer att vara älskad oavsett hur mycket fel jag gör. Men det är inte så det fungerar. Jag ska hitta själv. I mig. I oceaner av känslor. Bara medvetenheten kan döda jaget. Närvaron i nuet. Meditera säger dom. Jag vill inte säger jag. Vem är jag. Återigen. Jag ropar. Ingen svarar. Fast ibland ljuger jag för mig själv. Talar osanningar och intalar mig att det inte är så. Hoppas och önskar. Ber en bön för att osanningarna ska bli verklighet. Förlorar mig. Och vinner. Och förlorar ännu mer efter en stund.
 
Jag kan vara så ödmjuk. Men samtidigt så hård. Jag är en form i en vinkel som lever. Energi. Död. Vad är döden om energi aldrig kan förstöras? Döden är när en form tar slut och en annan tar vid. Men förändras vi inte hela tiden ändå? Jag är ju en helt annan person nu än vad jag var igår. Med en helt annan kropp. Jag kanske dör lite grann hela tiden. För att återuppstå i en ny form. 

Kalla det vad du vill

Lärdomar, Tankar/känslor / Eckhart Tolle, Identitet, Ord, Tankar, Vem är jag? / Permalink / 0
Jag vill skriva. Återigen. Men alla ord som kommer ut är bara ord. Ord och tankar. Hur kreativ jag än är i mina formuleringar så kan jag aldrig beskriva verkligheten, sanningen. Den fysiska världen är otillräcklig i alla sina former. Men är jag dömd att leva i oändlig och konstant otillräcklighet? Finns det något mer mellan orden? Mellan tankarna? I tomrummet, tystnaden. Något som inte går att uppfatta med denna världens sinnen. Något som är varken bra eller dåligt, som bara finns. Och alltid kommer att finnas. Och som vi kan vila i. Känna oss trygga i.
 
Men om allt jag någonsin tänker och skriver, om alla mina ord kommer att komma ut fel och bli missuppfattade. Finns det någon mening med att yttra dem? Inte för att jag någonsin kommer att kunna sluta. Inte förrän jag transformerats till en annan form än den mänskliga. Nu är jag riktigt djup. Är jag bättre än andra människor då? Mer intressant? Mer intelligent?
 
Mina fingrar rör vid tangentbordet. Skapar meningar på skärmen. På datorn. På internet. I en blogg. En plats. En serverhall med en adress på denna jord. Nu gör jag det igen. Jag skriver. Jag tänker. Men är orden medvetna om sig själva? Eller är det faktiskt något som lurar mellan dem. Eller kanske snarare lyser genom dem?
 
Är det här en dikt? En krönika? En dagbok? Eller kanske bara "stream of consciousness"? Måste det vara definierat, måste vi veta? Så fort det blir en kamp mellan rätt och fel så har vi redan förlorat. Vi springer i cirklar runt oss själva. Försvarar, gör motstånd, attackerar. Blir offer, sårade, motarbetade och orättvist behandlade. Jag vill ha krig. Jag vill ha rätt. Jag vill vinna. Jag ser upp på en del människor och därmed också ner på andra. Men vem är jag? Är jag mina tankar? Eller är jag den vibrerande livskraften mellan dem.
 
Jag.
 
Är.
Till top