Vad väger en känsla?

Lärdomar, Tankar/känslor / Bli frisk, Borderline, Det får ta tid, Emotionellt instabilt personlighetssyndrom, Känslor, Släpp hämningarna, Vikten av känslor, Ångest / Permalink / 0
Hej. Idag mår jag skit. Eller imorse mådde jag bra. Just nu vill jag bara gråta. Det sticker i ansiktet sådär som det kan göra ibland innan tårarna kommer. Jag vet inte ens riktigt varför. Det ilar vagt i benen och huvudet. Jag känner mig kallsvettig på överkroppen. Jag trodde jag blev sjuk i helgen. Jag har många gånger trott att jag blivit sjuk och sen har det inte brutit ut. Jag får ont i halsen, känner mig febrig, hängig och får en ganska plågsam huvudvärk. Det brukar stegra och nå sin topp ungefär dag tre. Sedan tar det ytterligare ungefär tre dagar att komma tillbaka till normalläget. Jag har börjat se ett mönster dock. Efter varje gång jag pressat mig själv genom något utmanande så blir jag "sjuk". Eller vad man ska kalla det. Ibland har jag vetat om det, jag brukar kalla det för baksmälla. För om det är något lättare så känns det som en baksmälla. Men jag har inte kopplat riktigt det här som faktiskt på riktigt känns som att bli sjuk.
 
Jag gjorde det första gången i augusti förra året. Först trodde jag att det var stark ångest. Någon dag senare var jag övertygad om att det var en förkylning på gång. Kände mig lättad. Men sen tänkte jag på allt jag gjort dagarna innan det hände. Och hur trött jag fortsatte att vara en långt tid efter det. Det tog flera månader att komma igång med saker igen. Det var utmattning. Efter det har det hänt ett par tre gånger efter något extra ansträngande.
 
Jag trodde att jag återhämtat mig i och med att jag mådde rätt bra igår. Men nu suger det igen. Jag hatar det här på riktigt. Och jag måste kommentera lite till på det där sista jag skrev i förra inlägget. Det står så ofta överallt på internet, i tidningar och i folks tankar att det ska gå fort. Följ den här dieten och må bättre än någonsin på bara tre veckor! Gör de här enkla yogapositionerna varje dag i en vecka och känn skillnaden direkt! Om jag bara bestämmer mig för att jag kan så kan jag. Fake it til you make it. Bara hoppa rakt in i det trots att det känns obekvämt, det blir lättare sen. Okej, så från och med idag ska jag älska mig själv, min kropp och mitt liv.
 
Kanske fungerar det. Men kan det inte bara få ta sin tid också? Jag orkar inte. Jag håller på att odla massor av växter nu och det är jätteskönt för mig. Men om någon hade uppmuntrat mig till att göra det för två år sen eller så, så hade jag inte kunnat göra det. Jag hade kunnat tvinga mig själv till det. Men det hade känts tungt. Det hade kanske gett lite glädje. Men sen hade jag kollapsat under ansvaret och känt mig mer misslyckad än någonsin. Jag tror att om det tar emot så är det fel. Då gör du inte rätt. Eller för mig fungerar det så.
 
Och många gånger när jag förklarat det för människor som försökt ge välvilliga råd så har de sagt "Men allt här i livet är inte enkelt och roligt." "Du kan inte bara välja ut det du gillar." "Känn inte efter så mycket." "Jag måste göra många saker som jag helst skulle låta bli att göra, men jag måste göra dem så därför gör jag dem."
 
Men jag kan inte! Eller rättare sagt. Jag skulle kunna om jag ville. Men jag vill inte. Börja vilja då! Men hur fan kan jag börja vilja något jag inte vill börja vilja? Jag vill ju inte!? Varför vill jag inte? Vem vet. Men det är ett faktum. Och varför kan det inte få ta tid innan jag förstår. Varför måste vi börja må bra precis nu på en gång. Det skapar så mycket stress. Bara ta ett jobb, härda ut och till slut kommer det kännas lättare. Dessutom slipper du ju tänka på ångesten om du håller dig sysselsatt. Om det inte vore för den detaljen att jag inte kan uppbåda någon motivation till att ens vilja ha ett jobb. Och än mindre försöka sälja in mig själv under intervjun. Jag hatar mig själv, det finns inget att sälja in. Och om jag ändå skulle få jobbet så kommer benen ganska snart vika sig under mig av tyngden från mina känslor. Underskatta inte tyngden av känslor.
 
Jag tror att även om jag med emotionellt instabilt personlighetssyndrom har starkare känslor än vad som är "normalt" så har ni andra också känslor. Samma känslor som jag, många av er. Ni vet hur jävliga de kan vara. Fast när de ligger på en "normal" nivå så kan man ändå kämpa sig igenom jobbet och annat tråkigt här i livet. Det är jobbigt men det går. Men när känslorna är så här starka så går jag under. Jag blir paralyserad och handlingsförlamad. Jag får panik och vill skada mig själv. Vill dö. Och det kan gå på en sekund. Jag vet ingen väg ut och jag klarar inte en sekund till. Nästa impuls jag får måste jag ta annars är jag fast i ett evighetslångt tortyrhelvete. En sekund i smärta uppvriden till max upplevs inte som en sekund.
 
Så jag ville bara ha det sagt. Jag orkar inte vara snäll och linda in orden just nu. Jag vill fortfarande gråta men det kommer inget än så länge. Jag mår faktiskt bättre nu. Inte precis just nu. Men på sikt. Jag går åt rätt håll. Men det kommer ta en jävligt lång tid oavsett hur frisk jag än kan känna mig i perioder. Och det måste få vara okej. Och då måst det även få vara okej för alla andra också. Hur stora eller små dina problem är. Om du är lite hämmad i sociala situationer. Om du inte kan släppa loss riktigt fullt ut i danssalen. Om du inte vågar berätta dina innersta tankar för din partner. Du måste inte kunna det nu. Det är okej att släppa ut bara en liten, liten del i taget. Okej att halka tillbaka. Långt ner. Det är okej att en dag känna att allt låstnat för att dagen efter inte veta hur du bar dig åt. Det får ta hela jävla livet. Och du ska veta att det är okej. Du är inte misslyckad. Jag är inte misslyckad. De tart en evighet innan vi lär oss hur vi ska leva med oss själva. Och inte bara det, vi blir aldrig fulllärda. Omfamna det. Fred och kärlek till er. Vi är inga monster. Ingen av oss.
Till top