Piller = volter = dans = allt

Lärdomar / 100%, Beslut, Dans, Härnösands folkhögskola, Livet, Piller, Rädsla, Se rädslan i vitögat, Svälja tabletter, Tro på dig själv, Volter / Permalink / 0
Nu på morgonen här skulle jag svälja mina dagliga piller. Eller tabletter känns kanske som ett mer lämpligt ord. Piller låter som något avlångt cylinderformat med mjuka kanter. Förmodligen är det till och med någon form av len behållare runt de verksamma ämnena som sedan löses upp i magen. De här är tabletter. Runda och tjocka. Skarpa kanter och sträv yta. Stora som satan också. Hoppsan, en svordom. Behöver jag säga mer? Ja åtminstone om jag tänkt skriva ett helt inlägg om det här. De är rätt svåra att svälja. Jag har övat i nästan två månader på det här men har ännu inte helt lyckats få in tekniken för att undvika kväljningar. Idag lyckades jag svälja båda tabletterna utan några smärre missöden. Ja, det är självklart inte bara en tablett.
 
Jag skulle vilja utvärdera här nu vad det var som gjorde dagens sväljande så lyckat. Och jag kom fram till detta: Det är som att göra en volt. Vad menar jag nu? Självklart ska jag berätta det, meningslöst vore det väl annars. Jo jag menar att jag har tidigare försökt lära mig att volta. Aldrig på marken dock, det är jag alldeles för feg för. Men jag har försökt och lyckats på trampolin. Jag har också försökt och misslyckats på trapets. En sådan där liten studsig sak man springer fram till, hoppar på och sedan landar på en tjockmatta i gymnastiksalen. Grejen med volter är att det inte är så mycket teknik.
 
Och nu kommer gymnaster från världens alla hörn rasa över mig. För jag har självklart läsare från världens alla hörn. Jo men det är nog en hel del teknik när allt kommer omkring. Men innan det kommer omkring så måste man våga. Ingen teknik i världen kan få dig att snurra ett varv i luften och sedan landa på fötterna om du inte ohämmat bestämmer dig för det. Det är viktigt att man landar på fötterna annars blir läraren inte alls nöjd. Eller ledare säger man kanske när man är i en gymnastiskhall. Herregud kan jag sluta avbryta mig själv hela tiden!? Det blir inget flyt. Och så måste jag hindra mina impulser att hela tiden trycka på Ctrl + s. Jag skriver så mycket på boken nu och där måste man spara konstant för säkerhets skull. Jag kan inte spara här på bloggplattformen. Tror jag. Den sparar av sig själv har jag förstått det som. Det dyker upp en liten symbol som ser ut som en gammal diskett eller nåt? Vet inte vad det föreställer. Och texten "Sparat" intill. Det dyker upp ungefär var tionde sekund.
 
Tillbaka till voltandet. Kontentan av det hela är att du måste runt. Och det är ganska läskigt. För en del. För mig är det det. Jag har alltid haft problem med att vara uppochner. När man ska hänga i luften en stund och huvudet är väldigt, väldigt nära marken så är det inte så kul första gångerna. När man väl vant sig och lyckats komma runt så är det inte särskilt läskigt längre och DÅ kommer tekniken in. Det viktigaste är detta: FEGA INTE UR HALVVÄGS.
 
Och det är samma sak med att svälja tabletter. Det är inte tabletterna i sig som är problemet. De kan ju hjälpa att de ser ut som de gör. Och det går finfint att svälja dem om jag bara lägger dem tillrätta på tungan och sedan suger in vattnet på korrekt sätt. Jag känner knappt av tabletterna när de glider ner genom halsen. Dock kan det komma lite obehag rent mentalt bara av tanken på vad som just hänt. Det känns onaturligt. Det är nog också kroppens respons på när man tagit alltför många överdoser i sitt liv. Kroppen minns.
 
Man får inte fega ur halvvägs. Det är rädslan som är det största hindret. Om man ångrar sig precis efter att man bestämt sig för att göra det så hinner man inte göra något åt det. Man har redan börja dricka vatten, tabletten är redan i svaljet. Inget återvändo. Man spänner sig och försöker hindra vad som håller på att hända samtidigt som man försöker få ner den. För vi har inte riktigt så bra reflexer att vi kan ångra oss helt och fullt så snabbt. Vi måste hålla oss helt lugna och samlade, gå in för beslutet till fullo. Ingen tvekan. Just do it. Som Nike säger.
 
Och jag kan inte låta bli att börja tänka på allt dansande som jag hållit på med. Kanske speciellt den delen av min danshistorik där det började bli på blodigt allvar. Jag skulle satsa proffessionellt på det här. Men jag var fortfarande rädd. Jag kunde inte satsa fullt ut. När jag sökte till den senaste utbildningen jag gick i Härnösand så fick jag ett ultimatum av läraren som höll i utbildningen. Om du inte kan ge dina absolut 100% så kommer det inte att fungera. Bestäm dig för att göra det här och du har en plats.
 
Jag trodde då att det handlade om att jag ville så många olika saker. Att mina vitt skilda intressen slet mig åt olika håll. Och det var kanske också en del i det hela. Men framför allt höll rädslan mig tillbaka. Jag hade en beslutsångest från helvetet under de kommande dagarna, veckorna? Jag minns inte hur lång tid jag tog på mig. Men det som till slut fick mig över kanten var att jag var ännu mer rädd för att vad som skulle hända om jag tackade nej. Jag hade ett jobb, en bostad och ett stabilt liv med min dåvarande sambo. Jag trivdes egentligen. Men det stack i kroppen konstant. Jag hade inget jag saknade. Men jag stod nästan inte ut. Något man antingen kan se som rädsla för att fastna, oförmåga att vara stilla eller ett symptom på den diagnos jag fick två och ett halvt år senare (spoiler: det är fortfarande borderline jag pratar om).
 
I alla fall. Jag bestämde mig. Men samtidigt gjorde jag inte det. Jag gjorde det minsta möjliga som krävdes av mig. Fast jag tyckte inte då att det var så. Upplevelsen var att jag gjorde allt jag kunde. Och så var det säkert också. Man kan inte göra mer än vad man gör om man är för rädd för att kunna göra mer än så. Logiskt?
 
Och jag funderar. Det kan inte bara vara jag. Det kan inte bara vara volter och tablettsväljande. Det handlar sällan om tekniken. Rasa på nu allihop! Om vi hade gett våra absoluta 100% i det tänkt ta oss an. Då hade tekniken inte varit något större problem. Tror jag. Jag vet inte. Kanske vet ingen egentligen. Men ofta är tekniken ganska tydlig och enkel att förstå. Det kanske krävs ett visst antal repetitioner för att få mönstret att sitta, visst. Men när man tränar år efter år efter år och man vet exakt vad man ska göra. Men det går ändå inte. Kanske hamnade jag fel. Kanske var jag inte redo för proffessionell träning. Kanske var det för tidigt för mig att sättas under den pressen att kunna släppa alla rädsla och göra saker fullt ut. Eller kanske borde rädsla också vara en del av den proffessionella träningen.
 
Kanske är rädsla ett hinder som de allra flesta lider av. På alla möjliga plan och situationer i livet. Kanske borde träningen inte bara fokusera på teknik. Om man inte klararar av tekniken så behöver det kanske inte betyda att man är trög eller har svårt att förstå. Eller att man har koncentrationsproblem. Om det är vad man själv tror är orsaken så blir det väldigt svårt att övervinna rädslan. Det skapar nog ännu mer rädsla och spänning. Men jag är väl inte dum i huvudet? Eller är jag det? Vad ska jag göra åt det? Jag måste bara försöka ännu hårdare. Varför går det inte? Panik. Hur jag än försöker så kommer jag ingen vart. Jag vet att jag kan det här. Men jag kanske har fel, jag kanske aldrig kommer kunna. Men jag kan inte heller ge upp.
 
En inre konflikt. Och den leder inte till ett hundraprocentigt beslut. Den gör gapet mellan tro och vantro ännu större. Det blir ännu svårare att klara av uppgiften. Och inte gör det mycket för glädjen i arbetet heller. Ingen bra grogrund för framgång. Vad kan man göra då? Jag vet inte. Men det kanske blir lättare om man kan se att man är rädd. Kanske ännu lättare om man kan se VAD man är rädd för också. Ofta tänker jag att det är ganska grundläggande rädslor i botten Rädsla för att man inte är tillräcklig som man är. Rädsla för att bli lämnad. Rädsla för att drunkna i sina känslor om man stannar upp.
 
Jag tror inte att något av det här är särskilt enkelt att se. Och jag tror inte man behöver vara på en speciell plats vid en speciell tidpunkt eller ens göra något. Man behöver nog inte göra "ingenting" heller som en del meditations-förespråkare antyder till. Jag tror att lära sig se sina rädslor i vitögat är något som är relativt oberoende av allt materiellt. Sen går det nog att hitta bättre och sämre miljöer för det. Och dessa miljöer är förmodligen ganska olika för olika personer. Jag tror att det mer eller mindre måste vara smärtsamt. Och jag tror att det måste ta tid. Jag har på något vis en känsla av att jag inte måste gå en seriös dansutbildning för att kunna bli en bra dansare. Det är så många som försökt mata in i mig att om du vill arbeta med dans så måste du träna, träna, träna. Mer än alla andra. 24/7. Aldrig vila. Bara mata på.
 
Men jag tror inte att det är så. Jag vet att jag har potentialen att ta världen med storm, fängsla och beröra. Om jag slutar hindra mig själv. Om jag tror på mig själv och litar på att andra människor också gör det. Något som kanske aldrig kommer hända. För att det är svårt som fan. Jag vet. Jag är tjatig nu. Det här är saker vi fått höra så himla mycket. Bara du tror att du kan göra det så kommer det att gå! Och folk tycker att de tror allt de kan. Men om de inte lyckas så tror inte jag att de tror tillräckligt.
 
ELLER. Så försöker jag bara rättfärdiga mig själv nu för att jag inte hade vad som krävdes för att uppfylla min dröm. Inte modet att avsluta utbildningen i Härnösand eller ens söka en högskoleutbildning i dans. Vem vet!
Till top