Glad midsommar!

Tankar/känslor / Frisk, Företagsidé, Intervju, Jag vet inte, Jobbig dag, Midsommar, Min stora dag, Ont i själen och överallt, Psykisk ohälsa, Självmord, Självskadebeteende, Sörmlands museum, Ångest / Permalink / 0
Hej, idag är en sån där dag då allt bara känns omöjligt. Jag vill bara försvinna. Jag vill att det ska ta slut. Jag orkar inte mer. Men jag har minnet i behåll. Jag har mått som en prinsessa i kanske två veckor mer eller mindre konstant tack vare den nya medicinen. Tror jag...? Jag visste redan då att jag ska inte ta ut något i förskott. Jag har så många gånger tänkt att nu är jag frisk! Eller åtminstone att nu är den värsta biten över, härifrån kommer det bara bli bättre. Har tänkt att så här bra har jag aldrig mått. Jag måste vara påväg att bli frisk på riktigt den här gången, det känns annorlunda än förut.
 
Men icke. Inte den här gången heller fick jag behålla lyckan. Man blir inte frisk pang bom efter att ha varit sjuk femton år eller var man nu ska sätta gränsen. Jag visste ju det. Ändå är jag så besviken och ledsen. Ändå går jag direkt från hundra ner till noll. Jag orkar inte leva. Jag orkar inte sova. Orkar inte äta. Orkar inte vara vid medvetande. Jag får panik när jag försöker tänka. Det går inte ihop. Jag kan inte existera och samtidigt inte existera. Tyvärr. Jag måste välja. Kanske. Jag vet inte. Som sagt det går nästan inte att tänka nu.
 
Jag önskar att jag var rökare, alkoholist eller något annat. Eller att jag åtminstone fortfarande var kvar i mitt självskadebeteende. Det är så skönt att ha något att vända sig till när allt annat bara är skit. Något att trösta sig själv med som samtidigt är lite destruktivt på något sätt. Jag vet inte varför jag får ett sånt sug efter det. Eller varför andra människor får det. Om det nu är så ni andra tänker. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag älskar att säga det. Det är så mycket jag inte vet. Och orden innefattar så mycket. Förtvivlan, hopp, rädsla, en önskan om något, stillhet, ärlighet och samtidigt förnekelse. Ungefär. Folk tenderar att bli irriterade när man säger det. Som om man inte anstränger sig ordentligt. Kom igen, du vet visst. Ut med språket! Försök i alla fall! MEN JAG SA JU ATT JAG INTE VET FÖR I HELVETE LÅT MIG VARA!?!??!
 
Ungefär så. Jag dricker i alla fall en cider med vodka. Den smakar väl okej. Börjar känna mig lätt lullig. Alltid något. Jag har förresten inte berättat att jag eventuellt kommer vara med i en utställning på Sörmlands museum. "Ont i själen och överallt" heter den. Någon eller några att tydligen hittat gamla fotografier och journaler från nån gång långt tillbaka i tiden här i Sörmland. Så de gjorde en utställning om det förra året som turnerar runt i länet. Inför öppnandet av det nya museet som byggs i hamnen för tillfället kommer de ställa ut igen med en kompletterande del bestående av bilder och intervjuer med sörmlänningar i nutid som behövt eller fortfarande behöver handskas med psykisk ohälsa. Som för att jämföra då och nu ungefär.
 
Jag har gjort en intervju och ska fotograferas nästa vecka. Blev inte helt nöjd med intervjun dock och bad om att få göra om den. Och tur för mig så får jag göra det. Även det blir nästa vecka. Har gått omkring och fantiserat om intervjun och vad jag ska säga ända sen jag gick hem efter första intervjun. Vad sa jag för något? Vad sa jag inte? Borde jag ha tagit upp fler exempel? Borde jag ha berättat om alla mina diagnoser istället för bara de största? Och det där jag sa om tabu, stämmer det verkligen?
 
Ja jag håller till och med på att fantisera om hur jag sitter på intervjun och svarar på frågor med dramatisk berättarröst just nu medan jag skriver den här texten. Det var därför jag ville förklara det här. Jag kan ju inte sitta och tänka på andra saker medan jag skriver det känns ohyfsat. Så om någon undrar varför jag är lite borta eller kanske lite osammanhängande eller svår att förstå så är det för att jag är någon helt annanstans i mitt huvud.
 
Jag har förresten kommit på en bra företagsidé som jag kanske aldrig kommer genomföra så välkommen att sno den! Skulle bli jätteglad om den blev verklighet. Har ni hört talas om "Min stora dag"? Det är någon form av företag eller förening kanske, vem vet. Hur som helst de hjälper svårt sjuka barn att få sina högsta önskningar uppfyllda för att ge dem en ljuspunkt mitt i allt det svåra och jobbiga. Och det är superfint. Tänk om man kunde göra något liknande för vuxna också? Kanske till och med för folk med just psykiska sjukdomar? Kanske skulle det kunna rädda liv till och med. Jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på. Jag var nära att skriva "det kan vara väldigt tungt och svårt att leva med en psykisk sjukdom". Helvete heller, det ÄR tungt och svårt. För majoriteten. Det finns självklart de som fortfarande är kliniskt sjuka men som ändå funnit en inre ro i hur livet kommer att fortsätta att se ut. Läste om en kvinna som var glad över att kunna se och höra personer trots att de bara fanns i hennes egna värld. Hon brukade bjuda hem dem till fika för att känna sig mindre ensam.
 
Också väldigt fint. Men ändå. Majoriteten lider oändligt mycket. Och man vet aldrig när nästa person kommer försvinna från den här världen. Varför inte ge dem en oförglömlig dag åtminstone ifall att det här kanske är den sista? Åh gud, snörvel.
 
Jag har känt mig så otroligt nära till gråt de senaste veckorna sen medicinen började fungera som den ska. Jag tror att jag sörjer. När jag tänker på såna här saker. Saker jag varit med om. Saker som andra varit med om. Jag har aldrig förstått hur illa det varit. Jag har levt så många år i fast tro om att döden inte är så märkvärdig. Att självskadande är otillräckligt oavsett hur nära döden man kommer. Oavsett om det gäller mig eller någon annan. Jag har tänkt att jag hoppas att alla människor som är minsta olyckliga med sina liv får modet att en dag begå självmord och lyckas med det. För att jag har tänkt att det är det absolut bästa man egentligen kan göra. Och det är först nu jag faktiskt inser hur hemskt det här är. Jag har självklart inte pratat öppet med nästan någon om det här. Jag vill inte bli lämnad ensam och om jag skulle säga åt folk att brinna i helvetet så skulle de nog inte ta det som välmening.
 
Jag gråter och gråter. Det känns inte jobbigt så som det gjort tidigare. Jag brukade gråta när jag inte orkade med smärtan inuti längre. Jag grät när jag fick panik över att det verkligen inte gick att gå åt något håll längre. Jag var fast i ett hörn. Ett hörn som var lika med Dantes Inferno. Nu gråter jag stillsamt och förlösande. Jag kan släppa på trycket. Jag kan låta allt rinna ur mig. Men det är så väldigt mycket där inne.
 
Idag är det midsommar. Jag har skrivit nästan konstant utan att lyfta blicken under det här inlägget. Återigen, det rinner ur mig. Jag vill att den här dagen ska ta slut. Låt den rinna. Låt den droppa ner i avgrunden.
Till top