Vad väger en känsla?

Lärdomar, Tankar/känslor / Bli frisk, Borderline, Det får ta tid, Emotionellt instabilt personlighetssyndrom, Känslor, Släpp hämningarna, Vikten av känslor, Ångest / Permalink / 0
Hej. Idag mår jag skit. Eller imorse mådde jag bra. Just nu vill jag bara gråta. Det sticker i ansiktet sådär som det kan göra ibland innan tårarna kommer. Jag vet inte ens riktigt varför. Det ilar vagt i benen och huvudet. Jag känner mig kallsvettig på överkroppen. Jag trodde jag blev sjuk i helgen. Jag har många gånger trott att jag blivit sjuk och sen har det inte brutit ut. Jag får ont i halsen, känner mig febrig, hängig och får en ganska plågsam huvudvärk. Det brukar stegra och nå sin topp ungefär dag tre. Sedan tar det ytterligare ungefär tre dagar att komma tillbaka till normalläget. Jag har börjat se ett mönster dock. Efter varje gång jag pressat mig själv genom något utmanande så blir jag "sjuk". Eller vad man ska kalla det. Ibland har jag vetat om det, jag brukar kalla det för baksmälla. För om det är något lättare så känns det som en baksmälla. Men jag har inte kopplat riktigt det här som faktiskt på riktigt känns som att bli sjuk.
 
Jag gjorde det första gången i augusti förra året. Först trodde jag att det var stark ångest. Någon dag senare var jag övertygad om att det var en förkylning på gång. Kände mig lättad. Men sen tänkte jag på allt jag gjort dagarna innan det hände. Och hur trött jag fortsatte att vara en långt tid efter det. Det tog flera månader att komma igång med saker igen. Det var utmattning. Efter det har det hänt ett par tre gånger efter något extra ansträngande.
 
Jag trodde att jag återhämtat mig i och med att jag mådde rätt bra igår. Men nu suger det igen. Jag hatar det här på riktigt. Och jag måste kommentera lite till på det där sista jag skrev i förra inlägget. Det står så ofta överallt på internet, i tidningar och i folks tankar att det ska gå fort. Följ den här dieten och må bättre än någonsin på bara tre veckor! Gör de här enkla yogapositionerna varje dag i en vecka och känn skillnaden direkt! Om jag bara bestämmer mig för att jag kan så kan jag. Fake it til you make it. Bara hoppa rakt in i det trots att det känns obekvämt, det blir lättare sen. Okej, så från och med idag ska jag älska mig själv, min kropp och mitt liv.
 
Kanske fungerar det. Men kan det inte bara få ta sin tid också? Jag orkar inte. Jag håller på att odla massor av växter nu och det är jätteskönt för mig. Men om någon hade uppmuntrat mig till att göra det för två år sen eller så, så hade jag inte kunnat göra det. Jag hade kunnat tvinga mig själv till det. Men det hade känts tungt. Det hade kanske gett lite glädje. Men sen hade jag kollapsat under ansvaret och känt mig mer misslyckad än någonsin. Jag tror att om det tar emot så är det fel. Då gör du inte rätt. Eller för mig fungerar det så.
 
Och många gånger när jag förklarat det för människor som försökt ge välvilliga råd så har de sagt "Men allt här i livet är inte enkelt och roligt." "Du kan inte bara välja ut det du gillar." "Känn inte efter så mycket." "Jag måste göra många saker som jag helst skulle låta bli att göra, men jag måste göra dem så därför gör jag dem."
 
Men jag kan inte! Eller rättare sagt. Jag skulle kunna om jag ville. Men jag vill inte. Börja vilja då! Men hur fan kan jag börja vilja något jag inte vill börja vilja? Jag vill ju inte!? Varför vill jag inte? Vem vet. Men det är ett faktum. Och varför kan det inte få ta tid innan jag förstår. Varför måste vi börja må bra precis nu på en gång. Det skapar så mycket stress. Bara ta ett jobb, härda ut och till slut kommer det kännas lättare. Dessutom slipper du ju tänka på ångesten om du håller dig sysselsatt. Om det inte vore för den detaljen att jag inte kan uppbåda någon motivation till att ens vilja ha ett jobb. Och än mindre försöka sälja in mig själv under intervjun. Jag hatar mig själv, det finns inget att sälja in. Och om jag ändå skulle få jobbet så kommer benen ganska snart vika sig under mig av tyngden från mina känslor. Underskatta inte tyngden av känslor.
 
Jag tror att även om jag med emotionellt instabilt personlighetssyndrom har starkare känslor än vad som är "normalt" så har ni andra också känslor. Samma känslor som jag, många av er. Ni vet hur jävliga de kan vara. Fast när de ligger på en "normal" nivå så kan man ändå kämpa sig igenom jobbet och annat tråkigt här i livet. Det är jobbigt men det går. Men när känslorna är så här starka så går jag under. Jag blir paralyserad och handlingsförlamad. Jag får panik och vill skada mig själv. Vill dö. Och det kan gå på en sekund. Jag vet ingen väg ut och jag klarar inte en sekund till. Nästa impuls jag får måste jag ta annars är jag fast i ett evighetslångt tortyrhelvete. En sekund i smärta uppvriden till max upplevs inte som en sekund.
 
Så jag ville bara ha det sagt. Jag orkar inte vara snäll och linda in orden just nu. Jag vill fortfarande gråta men det kommer inget än så länge. Jag mår faktiskt bättre nu. Inte precis just nu. Men på sikt. Jag går åt rätt håll. Men det kommer ta en jävligt lång tid oavsett hur frisk jag än kan känna mig i perioder. Och det måste få vara okej. Och då måst det även få vara okej för alla andra också. Hur stora eller små dina problem är. Om du är lite hämmad i sociala situationer. Om du inte kan släppa loss riktigt fullt ut i danssalen. Om du inte vågar berätta dina innersta tankar för din partner. Du måste inte kunna det nu. Det är okej att släppa ut bara en liten, liten del i taget. Okej att halka tillbaka. Långt ner. Det är okej att en dag känna att allt låstnat för att dagen efter inte veta hur du bar dig åt. Det får ta hela jävla livet. Och du ska veta att det är okej. Du är inte misslyckad. Jag är inte misslyckad. De tart en evighet innan vi lär oss hur vi ska leva med oss själva. Och inte bara det, vi blir aldrig fulllärda. Omfamna det. Fred och kärlek till er. Vi är inga monster. Ingen av oss.

En liten pusselbit kanske

Lärdomar / 100%, Fel och brister, Livet, Pusselbit, Röd tråd, Tillräcklighet, Älska sig själv / Permalink / 0
Hej hej! Jag kom på att jag är nog inte färdig med ämnet jag skrev om tidigare på morgonen här. Det där med att man måste tro på sig själv till fullo för att lyckas med något. Och att folk tycker att de gör det, men att det ändå inte fungerar. Frågan är ju här vad som är 100%? Är det att tro så mycket man kan och förmår just i detta nu? Eller att tro så mycket som man faktiskt har potential att göra? Fast man kanske inte kan tro så mycket just för tillfället. Och därmed kanske man inte kan lyckas, eller inte på en lång tid. Till man lärt känna sig själv och insett sin fulla potential. Och då kanske tron kommer på köpet. Eller rättare sagt. Man behöver inte tro. Man vet.
 
När jag först tänkte på det så tänkte att jag självklart är det inte 100% att tro eller göra så mycket man kan i detta nu. 100% är just det PLUS potentialen. Men då känns det som att det är kört. Som att de 5% jag har nu inte kommer räcka någon vart alls. Inte konstigt att jag vill gå och dö. Men hur ska jag nånsin kunna få mer tro på mig själv om jag behöver den fulla procenthalten för ens kunna öka på de procent jag har nu?
 
Men jag har helt uppenbart gjort någon form av tankefel här någonstans. Jag känner det men jag har inte riktigt kommit på var eller hur än så länge. Vi får se om skrivandet kan hjälpa mig även denna gång.
 
Jag tänker såhär. Att den där fulla potentialen och medvetenheten om sig själv inte går att arbeta sig till. Jag tror inte att man kan göra något alls åt det. Man måste på något vis göra sig själv tillgänglig för att låta den komma till en av sig själv. Och... Då spelar det kanske ingen roll vilken procent man har just nu. Om det så är 1 eller 99. Det saknas fortfarande något i det här resonemanget.
 
Man kan ju inte göra mer än man kan just i detta nu. Så det blir felvänt att tänka att man måste ha full pott för att åstadkomma något. Det sätter ju en press på en att man måste se till att tro mer. Försöka mer. Öva, träna, nöta. Och då gör man sig inte alls tillgänglig för det att komma till en. Om man tänker att 5% inte är tillräckligt så känner man sig inte tillräcklig. Som att de där fem procenten är jag. Och jag kan ju inte bli mer än vad jag är. Jag är den jag är bara. Men det är fel. Eller nåt. Grejen är ju att jag ska känna mig fullkomligt tillräcklig. Det går inte att vänta på att man ska bli 100% innan man kan känna sig tillräcklig. Man måste känna sig tillräcklig och fullständig samtidigt som man vet att man inte är 100%.
 
Så... Kontentan av detta. Älska dig själv med alla dina fel och brister. Öppna ögonen. Se hela dig själv. Och älska alltihop. Inget nytt här heller. Men nu är det en liten kedja eller röd tråd man kanske kan följa. Lite saker som kanske går ihop. En extra pusselbit förhoppningsvis. Tack och varsågod.

Piller = volter = dans = allt

Lärdomar / 100%, Beslut, Dans, Härnösands folkhögskola, Livet, Piller, Rädsla, Se rädslan i vitögat, Svälja tabletter, Tro på dig själv, Volter / Permalink / 0
Nu på morgonen här skulle jag svälja mina dagliga piller. Eller tabletter känns kanske som ett mer lämpligt ord. Piller låter som något avlångt cylinderformat med mjuka kanter. Förmodligen är det till och med någon form av len behållare runt de verksamma ämnena som sedan löses upp i magen. De här är tabletter. Runda och tjocka. Skarpa kanter och sträv yta. Stora som satan också. Hoppsan, en svordom. Behöver jag säga mer? Ja åtminstone om jag tänkt skriva ett helt inlägg om det här. De är rätt svåra att svälja. Jag har övat i nästan två månader på det här men har ännu inte helt lyckats få in tekniken för att undvika kväljningar. Idag lyckades jag svälja båda tabletterna utan några smärre missöden. Ja, det är självklart inte bara en tablett.
 
Jag skulle vilja utvärdera här nu vad det var som gjorde dagens sväljande så lyckat. Och jag kom fram till detta: Det är som att göra en volt. Vad menar jag nu? Självklart ska jag berätta det, meningslöst vore det väl annars. Jo jag menar att jag har tidigare försökt lära mig att volta. Aldrig på marken dock, det är jag alldeles för feg för. Men jag har försökt och lyckats på trampolin. Jag har också försökt och misslyckats på trapets. En sådan där liten studsig sak man springer fram till, hoppar på och sedan landar på en tjockmatta i gymnastiksalen. Grejen med volter är att det inte är så mycket teknik.
 
Och nu kommer gymnaster från världens alla hörn rasa över mig. För jag har självklart läsare från världens alla hörn. Jo men det är nog en hel del teknik när allt kommer omkring. Men innan det kommer omkring så måste man våga. Ingen teknik i världen kan få dig att snurra ett varv i luften och sedan landa på fötterna om du inte ohämmat bestämmer dig för det. Det är viktigt att man landar på fötterna annars blir läraren inte alls nöjd. Eller ledare säger man kanske när man är i en gymnastiskhall. Herregud kan jag sluta avbryta mig själv hela tiden!? Det blir inget flyt. Och så måste jag hindra mina impulser att hela tiden trycka på Ctrl + s. Jag skriver så mycket på boken nu och där måste man spara konstant för säkerhets skull. Jag kan inte spara här på bloggplattformen. Tror jag. Den sparar av sig själv har jag förstått det som. Det dyker upp en liten symbol som ser ut som en gammal diskett eller nåt? Vet inte vad det föreställer. Och texten "Sparat" intill. Det dyker upp ungefär var tionde sekund.
 
Tillbaka till voltandet. Kontentan av det hela är att du måste runt. Och det är ganska läskigt. För en del. För mig är det det. Jag har alltid haft problem med att vara uppochner. När man ska hänga i luften en stund och huvudet är väldigt, väldigt nära marken så är det inte så kul första gångerna. När man väl vant sig och lyckats komma runt så är det inte särskilt läskigt längre och DÅ kommer tekniken in. Det viktigaste är detta: FEGA INTE UR HALVVÄGS.
 
Och det är samma sak med att svälja tabletter. Det är inte tabletterna i sig som är problemet. De kan ju hjälpa att de ser ut som de gör. Och det går finfint att svälja dem om jag bara lägger dem tillrätta på tungan och sedan suger in vattnet på korrekt sätt. Jag känner knappt av tabletterna när de glider ner genom halsen. Dock kan det komma lite obehag rent mentalt bara av tanken på vad som just hänt. Det känns onaturligt. Det är nog också kroppens respons på när man tagit alltför många överdoser i sitt liv. Kroppen minns.
 
Man får inte fega ur halvvägs. Det är rädslan som är det största hindret. Om man ångrar sig precis efter att man bestämt sig för att göra det så hinner man inte göra något åt det. Man har redan börja dricka vatten, tabletten är redan i svaljet. Inget återvändo. Man spänner sig och försöker hindra vad som håller på att hända samtidigt som man försöker få ner den. För vi har inte riktigt så bra reflexer att vi kan ångra oss helt och fullt så snabbt. Vi måste hålla oss helt lugna och samlade, gå in för beslutet till fullo. Ingen tvekan. Just do it. Som Nike säger.
 
Och jag kan inte låta bli att börja tänka på allt dansande som jag hållit på med. Kanske speciellt den delen av min danshistorik där det började bli på blodigt allvar. Jag skulle satsa proffessionellt på det här. Men jag var fortfarande rädd. Jag kunde inte satsa fullt ut. När jag sökte till den senaste utbildningen jag gick i Härnösand så fick jag ett ultimatum av läraren som höll i utbildningen. Om du inte kan ge dina absolut 100% så kommer det inte att fungera. Bestäm dig för att göra det här och du har en plats.
 
Jag trodde då att det handlade om att jag ville så många olika saker. Att mina vitt skilda intressen slet mig åt olika håll. Och det var kanske också en del i det hela. Men framför allt höll rädslan mig tillbaka. Jag hade en beslutsångest från helvetet under de kommande dagarna, veckorna? Jag minns inte hur lång tid jag tog på mig. Men det som till slut fick mig över kanten var att jag var ännu mer rädd för att vad som skulle hända om jag tackade nej. Jag hade ett jobb, en bostad och ett stabilt liv med min dåvarande sambo. Jag trivdes egentligen. Men det stack i kroppen konstant. Jag hade inget jag saknade. Men jag stod nästan inte ut. Något man antingen kan se som rädsla för att fastna, oförmåga att vara stilla eller ett symptom på den diagnos jag fick två och ett halvt år senare (spoiler: det är fortfarande borderline jag pratar om).
 
I alla fall. Jag bestämde mig. Men samtidigt gjorde jag inte det. Jag gjorde det minsta möjliga som krävdes av mig. Fast jag tyckte inte då att det var så. Upplevelsen var att jag gjorde allt jag kunde. Och så var det säkert också. Man kan inte göra mer än vad man gör om man är för rädd för att kunna göra mer än så. Logiskt?
 
Och jag funderar. Det kan inte bara vara jag. Det kan inte bara vara volter och tablettsväljande. Det handlar sällan om tekniken. Rasa på nu allihop! Om vi hade gett våra absoluta 100% i det tänkt ta oss an. Då hade tekniken inte varit något större problem. Tror jag. Jag vet inte. Kanske vet ingen egentligen. Men ofta är tekniken ganska tydlig och enkel att förstå. Det kanske krävs ett visst antal repetitioner för att få mönstret att sitta, visst. Men när man tränar år efter år efter år och man vet exakt vad man ska göra. Men det går ändå inte. Kanske hamnade jag fel. Kanske var jag inte redo för proffessionell träning. Kanske var det för tidigt för mig att sättas under den pressen att kunna släppa alla rädsla och göra saker fullt ut. Eller kanske borde rädsla också vara en del av den proffessionella träningen.
 
Kanske är rädsla ett hinder som de allra flesta lider av. På alla möjliga plan och situationer i livet. Kanske borde träningen inte bara fokusera på teknik. Om man inte klararar av tekniken så behöver det kanske inte betyda att man är trög eller har svårt att förstå. Eller att man har koncentrationsproblem. Om det är vad man själv tror är orsaken så blir det väldigt svårt att övervinna rädslan. Det skapar nog ännu mer rädsla och spänning. Men jag är väl inte dum i huvudet? Eller är jag det? Vad ska jag göra åt det? Jag måste bara försöka ännu hårdare. Varför går det inte? Panik. Hur jag än försöker så kommer jag ingen vart. Jag vet att jag kan det här. Men jag kanske har fel, jag kanske aldrig kommer kunna. Men jag kan inte heller ge upp.
 
En inre konflikt. Och den leder inte till ett hundraprocentigt beslut. Den gör gapet mellan tro och vantro ännu större. Det blir ännu svårare att klara av uppgiften. Och inte gör det mycket för glädjen i arbetet heller. Ingen bra grogrund för framgång. Vad kan man göra då? Jag vet inte. Men det kanske blir lättare om man kan se att man är rädd. Kanske ännu lättare om man kan se VAD man är rädd för också. Ofta tänker jag att det är ganska grundläggande rädslor i botten Rädsla för att man inte är tillräcklig som man är. Rädsla för att bli lämnad. Rädsla för att drunkna i sina känslor om man stannar upp.
 
Jag tror inte att något av det här är särskilt enkelt att se. Och jag tror inte man behöver vara på en speciell plats vid en speciell tidpunkt eller ens göra något. Man behöver nog inte göra "ingenting" heller som en del meditations-förespråkare antyder till. Jag tror att lära sig se sina rädslor i vitögat är något som är relativt oberoende av allt materiellt. Sen går det nog att hitta bättre och sämre miljöer för det. Och dessa miljöer är förmodligen ganska olika för olika personer. Jag tror att det mer eller mindre måste vara smärtsamt. Och jag tror att det måste ta tid. Jag har på något vis en känsla av att jag inte måste gå en seriös dansutbildning för att kunna bli en bra dansare. Det är så många som försökt mata in i mig att om du vill arbeta med dans så måste du träna, träna, träna. Mer än alla andra. 24/7. Aldrig vila. Bara mata på.
 
Men jag tror inte att det är så. Jag vet att jag har potentialen att ta världen med storm, fängsla och beröra. Om jag slutar hindra mig själv. Om jag tror på mig själv och litar på att andra människor också gör det. Något som kanske aldrig kommer hända. För att det är svårt som fan. Jag vet. Jag är tjatig nu. Det här är saker vi fått höra så himla mycket. Bara du tror att du kan göra det så kommer det att gå! Och folk tycker att de tror allt de kan. Men om de inte lyckas så tror inte jag att de tror tillräckligt.
 
ELLER. Så försöker jag bara rättfärdiga mig själv nu för att jag inte hade vad som krävdes för att uppfylla min dröm. Inte modet att avsluta utbildningen i Härnösand eller ens söka en högskoleutbildning i dans. Vem vet!
Till top