Vill jag vara sjuk?

Lärdomar / Acceptans, Aldrig ensam, Bli frisk, Borderline, Egot, Frid, Förnekelse, Lycka, Overklighetskänslor, Psykisk ohälsa, Psynligt, Självskadetankar, Släpp taget, Släppa kontrollen, Vilja, Vill jag vara sjuk? / Permalink / 0
Jag sitter och tänker. För en stund sedan ute på bakgården med en bricka vattenmelon i knät. Nu i vardagsrumssoffan. Vattenmelonen får vänta för nu jävlar har jag tänkt. Nej jag skojade. Eller? Åh där knäckte jag ryggen. Skönt. Okej, vi håller oss till ämnet nu så kanske det här inlägget inte blir sådär fanatiskt långt. Som om jag är besatt att mig själv och mina ord eller något. Till saken. Jag har tänkt. Vad var det nu då... Jo men... Jag har haft en del overklighetskänslor på sista tiden. Som jag haft många gånger sedan början av tonåren. Och nu när jag såg mig själv i spegeln för en timme sedan så hade jag dem igen. Jag såg en vuxen människas kropp. Och jag tänkte i mitt klara tillstånd jag fortfarande är i att kanske. Kanske är det så att känslan av overklighet uppstår när jag ser verkligheten som den är. Och som en produkt av att jag har en illusion om att det borde se ut på ett annat sätt. Det känns med andra ord främmande och fel. Det där är inte jag. Det är inte min kropp. Inte mina händer jag ser framför mig när jag skriver. Inte min röst som talar. Och världen omkring mig. Det liv jag lever. Det är någon annans. Det är inte såhär det ska se ut.
 
Jag tror att det handlar om att jag inte kan acceptera att jag är vuxen. Att det här är mitt liv. Att jag över huvud taget lever. Att saker som hänt har hänt. Att min kropp har vuxit. Det är så mycket jag inte kan acceptera. Och när jag ser på det ärligt och rakt så känns det så. Overkligt. Och skrämmande. Så jag förnekar verkligheten.
 
Ibland känner jag dock att jag har accepterat. Men sedan tappar jag det. Jag vet inte vart det försvinner. Jag har saker och sedan tappar jag dem. Det är nog en del av min diagnos. Just nu är allt runt omkring mig ren fröjd och härlighet. Imorgon? Kanske svart som döden. Vi får se.
 
Jag tänkte lite där ute med mina melonklyftor. Tänkte på de självskadetankar och -planer jag fortfarande har liggandes i bakgrunden i mitt huvud. Jag har frågat mig själv om och om igen de senaste dagarna när de kommer; vill jag vara sjuk eller vill jag vara frisk? Om jag skär mig igen så kommer jag inte kunna sluta. Och jag vägrar åka tillbaka till sjukhuset. Men om jag låter bli så kommer jag skära mig själv till döds förr eller senare. Det är vad sjukdomsrösten innerst inne vill. Jag vet det. Trots att den försöker dölja det för mig.
 
Varför skulle jag vilja vara sjuk? Varför skulle jag vilja göra så mot mig själv? För att behålla en identitet. Av rädsla för att förlora mig själv. Men varför är det så viktigt att ha en identitet? Är inte känslan av att vara "ett med världen" mycket härligare än att vara sjuk? Än att trotsigt hålla fast i vilken destruktiv identitet som helst. Rent logiskt förstår jag verkligen inte. Det är en illusion. Det går inte att förstå med logik. Du måste förstå med något annat än ditt intellekt. Något annat än dina sinnen. Vi intalar oss själva att frid och lycka är farligt för oss. Det går inte att argumentera emot ett så ologiskt argument. Så vi kanske finner oss någonstans undermedvetet i att det är så. Det är farligt att koppla av och njuta. Vi vet inte varför. Men det är så.
 
Om det inte går att argumentera emot det. Så sluta argumentera. Bara titta på det. Säg ingenting. Lyssna. Andas. Känn det. 
Till top