Var går gränsen?

Tankar/känslor / Filosoferande, Fysiskt sjuk vs psykiskt sjuk, Förkyld, Norm, Normkritisk, Sjukdomar, Var går gränsen?, Vi mot dom / Permalink / 0
Jag sitter ensam hemma igen eftersom jag är för sjuk och hängig för att gå någonstans. Gjorde ett försök igår att gå en promenad till Lidl och handla med Oscar. Fick sitta och blunda en stund på golvet inne på Lidl. Kom en bit på vägen hem och höll på att gå sönder inombords. Pausade vid en grillplats och orkade inte ens sitta. Lade mig på ett bord i solen och somnade nästan. Vet inte hur lång tid som gick men minst en halvtimme skulle jag tro. Hade känslan av att jag aldrig kommer kunna ta mig upp härifrån. Men efter ett tag gick det. Somnade igen sen i soffan när vi kom hem. Och självklart så går det inte alls att sova när jag väl ligger i sängen på kvällen. Tog en sömntablett som inte hjälpte. Samma sak natten innan. Känner mig så hängig att jag ändå inte hade orkat vara uppe och göra saker, så jag kunde lika gärna ligga där. Hela natten. Igen.
 
På måndag ska jag göra om den här intervjun som jag tjatat om här på sistone. Jag har redan fått flytta datumet en gång för att jag kände mig så sjuk. Hoppas på att slippa flytta det igen. Jag trodde då att jag höll på att bli sjuk på riktigt och inte bara "fake-sjuk" som jag ofta är när jag är utmattad. Det var två veckor sen nu. Efter några dagar gick det värsta över men jag var fortfarande väldigt hängig och trött. Där började jag acceptera att jag nog faktiskt var utmattad, rejält så också. Men nu vet jag inte längre. Igår och idag har det varit på riktigt. Jag är rätt rosslig i rösten, orkar inte röra på mig som sagt och är helt täppt i näsan. Nu är det på riktigt. Men det som varit de senaste två veckorna? Vem vet.
 
Det kanske inte spelar någon roll heller. Är man väldigt utmattad så påverkar det säkert immunförsvaret. Ibland funderar jag över skillnaden mellan psykiska sjukdomar och fysiska. Var går gränsen egentligen? Om jag får sänkt immunförsvar av min mentala utmattning är det en del av min psykiska sjukdom eller är det fysiskt för att det symptomen är direkt fysiska? Men utmattningen i sig ger ju också rent fysiska symtpom och besvär. Trötthet, dåligt minne och koncentration etc. Borde inte det räknas som en fysisk sjukdom i så fall? Är det en psykisk sjukdom för att det är orsakat av mental stress och inte ett virus eller dylikt? Men ett benbrott eller stroke är tex inte orsakat av virus eller annat som kommit in i kroppen utifrån. Jag är inte läkare och kan inte så mycket om sådant här. Men ett benbrott uppstår ju av en alltför hård smäll som kroppen inte är byggd för. Det är väl samma sak med utmattning i så fall? Det är också en alltför för hård "stress-smäll" man utsätts för som kroppen inte är byggd för. Och en stroke har jag förstått det som att man råka ut för bla pga medfött problem och att man också kan öka risken med en ohälsosam livsstil. Rätta mig om jag har fel. Men det här är inte heller ett virus. Det är ju samma sak med bipolär sjukdom tex. Det föds man också med och är kroniskt till på köpet. Det har ingenting med dig att göra. Det är ett rent fysiskt "fel" i hjärnan. Och att ha en ohälsosam livsstil ökar risken för både fysiska och mentala sjukdomar. Inte bara det ena. 
 
Jag blir bara mer och mer förvirrad ju mer jag tänker på det. Vad är skillnaden? Var går gränsen? Epilepsi? Är det psykiskt för att det är i hjärnan något är annorlunda än för friska människor? Är det fysiskt för att man inte rår för det? Kan man rå för att man får panikångestattacker? Depression? Jag tror inte att jag har ett val. Det känns otroligt fysiskt kopplat. Jag har många gånger haft känslan/rädslan för att jag bara hittar på och låtsas må dåligt. Att jag medvetet framkallar mina besvär. Att jag skulle kunna sluta när jag vill. När jag fick lov att acceptera diagnosen borderline och kände igen mig i alla symptomen så trodde jag att jag skulle kunna låta bli att agera på dem. Jag är intelligent, jag kan resonera logiskt. Jag har självinsikt. Jag ser vad som är ett symptom och inte. Jag vet att jag är destruktiv. Jag vet att jag borde sluta. Men det går inte. Fast jag vill. Fast jag är medveten. Jag och alla andra med psykisk ohälsa kan absolut hjälpa oss själva genom regelbunden fysisk aktivitet, bra kosthållning osv. Det går att påverka, men det är samma sak som för många fysiska sjukdomar också. De påverkas också positivt av din livsstil.
 
Så vad är skillnaden? Att det ena syns och det andra inte? Det stämmer inte. En ätstörning som gått för långt syns på kroppen. En utmattning eller depression syns i form av en trötthet och brist på motivation. En social fobi syns i form av frånvaro eller nervöst pillande på saker tex. Men ibland syns det inte alls såklart. Med diabetes syns inte heller särskilt mycket. Migrän syns inte heller. Vi får helt enkelt lita på en person som påstår sig ha för ont i huvudet för att ta sig hemifrån. Jag upprepar. Vad är skillnaden? Om det nu måste särskiljas, var ska man dra gränsen? För att man kan se orsak och verkan på det ena? Det skulle jag vilja påstå att man kan på båda. För att man medicinskt eller kanske rent av matematiskt kan förklara det ena? Det stämmer inte heller.
 
För att det ena angriper kroppen mer fysiskt än det andra? Jag vet inte. En mani eller en panikattack skulle jag vilja säga känns väldigt fysiskt. Och att få cancer eller bli förkyld påverkar i allra högsta grad också sinnesstämning. ADHD och autism? Var ska det placeras egentligen? Hjärnan fungerar annorlunda än för andra människor och det kan ge besvär att anpassa sig till samhället. Men är det ens tillräckligt för att kallas sjukdomar? Att man är annorlunda är normen? Att man inte klarar att leva på samma sätt som majoriteten? Ibland tänker jag att det som är till besvär för dem i det här samhället inte alls skulle varit det om de hade varit majoriteten. Om det som vi kallar norm idag inte hade varit en majoritet. Hade det kallats en sjukdom?
 
Jag spinner iväg ordentligt nu. Har helt tappat kontrollen över vad jag skriver. Men det är skönt. Jag fortsätter. Vad är norm? Vilka är de? De normativa personerna? Finns det någon som är normal? Någon som inte har några problem med någonting? Är inte den personen högst sällsynt? En person som är heterosexuell (eller?), som inte har någon speciell klädstil. Som kanske inte har några specifika åsikter. Eller är det kanske mer normativt numer att ha starka åsikter? Fast samtidigt inte göra så mycket mer med dem än att skriva öppet på nätet vad man tycker? En person som arbetar och trivs relativt dåligt. Som klagar på saker lite lagom mycket. Inte mår helt perfekt men inte helt dåligt heller. En person som är i en total gråzon.
 
Världen är inte svartvit. Men den är inte heller i samma mellangrå nyans. Det finns lika få helt normativa personer som det finns svartvita extremister. Nu handlar det här plötsligt inte alls om att jag är förkyld och utmattad längre. Varför blir det alltid såhär för mig? Ju mer jag skriver desto mer kommer jag in på filosofiska spekulationer. Okej, lite mer bara! Ordet "normkritisk". Är det bra? Självklart ska vi stötta minoriteter. Men nu skulle jag vilja påstå något så sjukt som att normen också är en minoritet. HA! Jag skrev det. Det blir lätt vi mot dom. Vi psykiskt sjuka mot de som är psykiskt friska. Vi som är fysiskt sjuka mot de som inte är det. Vi som står för människors lika värde mot de som inte gör det. Vi som tillhör en folkgrupp som blivit nedtryckt historiskt mot de som inte gör det. Vi som är föräldrar mot de som inte är det. Vi som förstår hur det är att vara som vi är mot de som inte förstår det.
 
Och vad är normen? Ja det är väl ingen specifik person egentligen. Det är väl det som är oss allihop tillsammans. Och är det en dålig sak? Eller är det som är dåligt att vi värderar och delar upp saker och oss själva i olika kategorier. Självklart gör vi det dock. Vi är människor och våra hjärnor fungerar såhär. Vi behöver inte låtsas som att vi inte gör det allihop. Jag skulle nästan vilja lova att Dalai Lama också gör det. Han är också människa. Men han ser mest troligt också att det är vad som händer där inne i huvudet. Han har lärt sig att inte agera på det. Men det är nog fortfarande där.
 
Oj vad jag älskar det här ämnet. Men jag kanske ska spara lite kraft och energi till att skriva på boken också. Jag har ingen slutsats med något av det här. Ingenting att knyta ihop säcken med som jag inte redan skrivit tidigare. Och att "knyta ihop säcken" är ingenting man gör i verkligheten för den delen. Det är ett snyggt och skönt sätt att avsluta en text på. Eller en film för den delen. Fast egentligen gillar jag inte filmer som gör så. Det känns orealistiskt. Jag gillar filmer och böcker som slutar oavslutat. Saker är som de är. Det finns ingen start och inget slut. Det är bara en utvald sekvens av något som är i ständig och oändlig rörelse.
Till top