Uppåt, uppåt, uppåt

Tankar/känslor / Borderline, Emotionellt instabil personlighetssyndrom, Hypoman?, Känslor, Psyket, Sjukhus, Sömnstörningar, Trötthet, Upprepningar, Uppåt, Wiiiiiiii, Är jag bipolär? / Permalink / 0
Hej hej! Eller något. Jag tänkte bara checka in en stund och reflektera över hur jag mår jsut nu. Vad jag känner och tänker. Det är svårt att veta sådant utan att känna efter. Och jag känner efter väldigt bra i textform. Som jag redan sagt tidigare. Jag har börjat störa mig mycket på sista tiden att jag upprepar mig. Jag har ju redan sagt det här, varför ska jag säga det igen? Jag tror dock att det är en naturlig del i livet. Att man lär känna sig själv. Inser vad det är för ticks man har. Jag upprepar mig. Nu vet jag. Då kan jag börja fundera över varför. Det kommer ett uppenbart svar direkt i huvudet. Som jag också redan talat om tidigare. Jag känner mig så missförstådd och är sjukt angelägen (och jag menar inte som talesätt utan faktiskt sjuk) om att bli förstådd. Samtidigt har jag väl trott att det är en ful sak. Så då måste man leva i förnekelse. Ungefär. Okej nog om det.
 
Jag har varit och är fortfarande helt sjukt (återigen seriöst menat) uppe i varv. Jag minns inte riktigt när det började. Det har kanske yttrat sig lite olika till och från. Imorgon har det gått en vecka sedan jag blev utskriven. Första dagarna var jag mest bara trött och orkade inte göra saker. Hade den där konstiga känslan i kroppen som att jag var full utan att ha druckit något. Har det fortfarande i mindre mån, mest yrsel och förändrad uppfattning i sinnena (har lite svårt att avgöra hur högt eller lågt jag pratar, svårt att fokusera ögonen och saker tycks förvridas lite och gunga till ibland). Nu de senaste dagarna har tröttheten försvunnit allt mer och jag känner mig närmast hypoman. Har svårt att vara stilla och kommer på massor av saker jag ska göra som jag faktiskt genomför nu också. Känner mig helt otroligt lycklig! Kan inte sova utan zyprexa heller, alldeles för pigg och snabb i tankarna.
 
Veckan innan det på sjukhuset var jag också väldigt uppe i varv i huvudet. Fast samtidigt ännu mer trött. Låg mycket i sängen. Sov tolv timmar minst varje natt. Vid ett tillfälle sov jag i ett och ett halvt dygn. Här måste jag bara inflika att personalen var på mig hela tiden och försökte "aktivera" mig. Sa åt mig att ta promenader eller färglägga mandalas. Jag följde för det mesta deras råd trots att det helt gick emot vad jag kände att jag behövde. Sedan fick jag höra av läkaren (och personal) att jag "måste sluta gömma mig och börja anstränga mig mer för att hantera min ångest" och att jag "inte tog emot hjälpen som erbjöds i form av uppmuntran till aktivering" som jag tydligen "sagt att jag velat ha". Något jag inte kan minnas att jag sagt. Åh jag blir så arg. Jag började gråta där och då och min ångest "gränsade till psykotisk" enligt läkaren, jag kunde inte formulera några sammanhängande meningar. Ändå hade hon mage att säga åt mig "sluta bete dig som ett barn, du behöver ju inte börja gråta".
 
Hur som helst, vad gäller tröttheten trodde jag först det var på grund av den nya medicinen, zyprexa. Men jag har aldrig känt så förut när jag fått den. Och jag tar den ju fortfarande och nu är jag ju inte alls trött? Blir bara lite lugnare av den. Men var fortfarande väldigt uppe i varv då också. I huvudet alltså. Mer i form av tvångstankar då kring självkadande och självmord. Det har ju nästan helt försvunnit nu.
 
Går man tillbaka ytterligare och ser på veckan innan jag blev inlagd så minns jag att jag redan då var ofantligt trött och låg i soffan mycket under dagarna. Även då var jag uppe i varv i huvudet och hade svårt att sova. Inte lika uppe i varv som jag är nu dock. Men jag låg vaken mycket och hjärnan vilade inte medan jag sov heller. Drömde nästan konstant hela nätterna om olika saker samtidigt som jag kände mig halvvaken. Vilket också resulterade i att jag blev helt förvirrad kring vad som hänt på riktigt och inte efteråt. Något jag känner igen sen tidigare. Det kommer och går i perioder det där. Såhär var det också första nätterna på sjukhuset innan tröttheten tog över delvis med hjälp av medicinerna tror jag.
 
Hur som helst. Jag som är lite lätt hypokondrisk när det gäller psykiska sjukdomar tänker ju direkt att "jaha, är jag bipolär nu också!?". Men jag vet. Jag har ju kunnat bli såhär tidigare också. Fast i väldigt mycket kortare perioder. Och det kan ju ses som ett symptom på Emotionellt instabil personlighetssyndrom. Att jag får höga toppar i humöret som snabbt svänger tillbaka till mindre roliga saker. Eller så är det bara lamotriginen som fortfarande också är relativt ny som bara gör att jag mår superbra. Det kanske bara inte märktes lika bra i svackan? Men hur kan det gå såhär fort? Att komma ur svackan alltså? Jag känner mig väldigt konfunderad över detta. Lite nervös över vad som händer med mig. Vill ju gärna ha lite kontroll. Men mest av allt är jag bara så lycklig och tacksam för att jag kan må såhär. Det är otroligt skönt. Och jag älskar livet igen!
Till top