Till dig som lider

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Bli frisk, Borderline, Depression, Det blir bättre, Hantera ångest, Livsleda, Lycklig, Panikångest, Psynligt, Självhat, Självmord, Självmordsprevention, Självskadande, Svacka, Tacksamhet, Till dig som mår dåligt, Till dig som vill dö, Ätstörningar, Ångest, Ångesthantering, Återhämtning, Överleva / Permalink / 0
En sak skulle jag vilja säga innan jag tappar bort mig i något helt annat. Jag har inte mått så bra som jag mår nu sedan jag träffade min pojkvän och var nyförälskad. Jag förstår nästan inte hur det kan gå till. Jag var i den djupaste svacka med tvångstankar kring självskadande och självmordsförsök. Men för varje dag som gått efter utskrivningen har tankarna försvunnit i dramatisk takt. De senaste dagarna har jag mått så bra att jag känner mig hög. Jag har samtidigt enormt mycket energi. Känner mig precis som hypomani beskrivs. Överlycklig, tusen idéer i huvudet, produktiv som bara den och ett enormt sug efter att använda kroppen (och det känns helt makalöst härligt när jag väl rör på mig). Samtidigt har jag fortfarande väldigt ont i kroppen som jag alltid har numer. Men det är som mindre viktigt i huvudet. Jag kan få ångest ibland. Men när jag får det så är det mer som att jag blir lite ledsen och frågar mig själv "vad ska jag göra för att det ska gå över?". Sedan bestämmer jag mig för vad jag ska göra och så går det över! Ofta hjälper också min ångestdämpande Zyprexa väldigt bra. Har jag ångest, mycket eller lite, så försvinner den helt efter en tablett!
 
Jag är lite nervös över vad detta innebär. Är jag frisk? Pang bom bara sådär? Är det bara min borderline som spökar med en hög-på-livet-period? De nya medicinerna? Vem vet. Jag misstänker att det inte är över än för mig. Men jag tänker njuta av varje stund i detta tillstånd.
 
Det enda som blir någorlunda problematiskt är när jag rent fysiskt inte orkar mer men huvudet fortfarande är på högvarv. Det känns lite jobbigt. Men då tar jag en tablett och så går det över och jag kan vila i lugn och ro. Samma sak när det är läggdags. Jag tänker på vilken enorm skillnad det är jämfört med när jag fick prova Zyprexa och även för den delen när jag hade Lamotrigin förr i tiden (vid olika tillfällen men under ungefär likadana omständigheter). De hjälpte ytterst lite, nästan inte alls. Nu tar de bort all ångest. Helt otroligt. Men jag tänker att hela min livssituation vid båda de tillfällena när jag hade de medicinerna var åt helvete. Jag vantrivdes med mer eller mindre allt i mitt liv. Jag tror att för att en ångestdämpande medicin ska fungera så måste det finnas ett någorlunda ångestfritt normalläge. Något att lugna ner sig och komma tillbaka till. Har man konstant stark ångest och vantrivs med allt omkring sig. Hur ska tabletter kunna hjälpa? Det tar inte bort orsaken. Den finns där oavsett hur du försöker hantera din ångest.
 
Nu har jag ett hem där jag känner mig trygg och säker. En fantastisk sambo som jag älskar enormt mycket. Och ett helt vårdteam som tar hand om mig (även om det har splittras lite nu på sistone, men det kommer ordna sig snart igen). Jag har en livssituation som jag är lycklig med. Jag trivs där jag är. Nu är alla sjukdomssymptom överflödiga. Jag behöver inte ha ångest längre. Jag är trygg och säker. Och det gör saken väldigt mycket lättare. Jag har ett lyckligt normalläge att komma tillbaka till när jag tar mina ångestdämpande tabletter. Det är först nu de kan göra sitt jobb.
 
Jag tänker på hur många människor där ute som fortfarande känner så som jag gjort tidigare. Folk vars normalläge är självhat, livsleda och panikångest. Och som ibland får svackor på det. Kan ni ens föreställa er hur det känns? Ungefär som att behöva leva sitt liv i en skyttegrav fylld av lik. Och du kan inte ta dig därifrån utan att dö en plågsam död. Ungefär. Egentligen värre i verkligheten än vad en liknelse kan säga. Jag blir så enormt ledsen när jag tänker på alla dessa människor. Jag vet hur det känns. Jag har också varit där. Men jag dras inte ner av det nu. Jag tänker på hur dessa människor alltså lever i varsina isolerade skyttegravarna utan att komma ihåg om livet någonsin sett annorlunda ut. Tabletter hjälper inte och de vet inte hur man gör för att varken be om eller ta emot hjälp. De vet inte ens om det finns en värld utanför. Men de har samtidigt inte styrkan att göra sig av med det liv de har. Någonstans långt inne i hjärtat så tror och hoppas de på en räddning.
 
Det går nästan inte ens att uttrycka tror jag när man är där. Man vet inget annat. Det finns ingenting att jämföra med för man har glömt. Jag vet inte hur de ska kunna bli hjälpta. Hur blev jag hjälpt? Hur har andra blivit hjälpta? Kanske tur. Men också en stor portion av mod och styrka att orka hålla kvar vid livet. Ni är så otroligt mycket starkare än vad ni förstår alla där ute som kämpar för era liv. Ni är inte ensamna. Och det är inte omöjligt att må bättre. Jag vet inte hur man kommer dit. Men förr eller senare gör man det. Om man håller kvar. Är det värt det? Vi vet inte hur långt det kommer ta innan vi kommer fram. I skyttegraven känns ingenting värt något alls. Men väl ute ur den så är man otroligt tacksam över att man hängt kvar. Jag vill nästan gråta av lycka. Kanske blir man mycket lyckligare än genomsnitts-människan när man varit olycklig så länge. Kontrasten är så stor. Men är det värt det? Jag vet inte vad jag kan säga eller göra för er som ännu inte är här där jag är nu. Gör vad helst ni kan för att orka. Jag tror att det till och med är bättre att hänga kvar vid destruktiva saker som att skära sig, ta droger, svälta dig själv eller ha sex med nya främlingar varje dag. Vad det än är. Om det är något du känner att du måste göra så tveka inte. Om du inte klarar att låta bli så slå inte på dig själv för att du gör det. Håll ut, dag för dag. Minut för minut. En dag kommer du inte behöva något av det där. En dag lättar molnen och ger plats för solen.
 
Jag är nog inte hela vägen framme än. Men det är en enorm skillnad. Även i svackan jag nyss haft så har jag ändå kunnat uppskatta små saker i vardagen. Kunnat känna mig lycklig genom smärta och tvångstankar. Solen, träden, människorna utomhus. Jag älskar mitt liv och jag vill fortsätta leva i den här världen. I den här svackan har jag inte känt att jag vill dö. Jag har haft tvångstankar kring att jag måste dö. Men jag har verkligen inte velat göra det. Vilket också var anledningen till att jag lade in mig själv. Och jag var verkligen tacksam (fram till läkaren och personalen ärligt talat flippade ur och inte gav mig något bra stöd längre) för hjälpen jag fick på avdelningen. Det var det. Jag har inget bra avslut. Bara... Kör hårt. Lev. Vad som helst kan hända i framtiden. Om du hänger kvar så får du veta vad. 
 
 
Till top