Symptom och diagnoser

Tankar/känslor / Diagnoser, Förklaringar, Känselillusioner, Minskad sexlust, Se rädslan i vitögat, Symptom, Ursäkter, Ångestdrömmar / Permalink / 1
Okej, hej igen! Här är jag. Jag vet att jag redan skrivit väldigt mycket idag. Och jag har inte skrivit någonting på boken. Inte på ett par dagar faktiskt. Jag har varit supertrött och mått dåligt och i och med det varit rädd för att allt jag kommer skriva ska vara dåligt. Så då är det lättare att skriva här istället, för jag måste skriva något. Trots all trötthet så är jag ändå väldigt rastlös och har myrkrypningar. Jag vill inte klaga eller så.
 
Jag har så mycket ångest idag. Det kändes bättre ett tag där dock när jag pratade i telefon med en kär vän från svunna tider. Faktiskt. Trots social fobi och så vidare. Det kändes skönt. Varför har jag ångest? Lite av varje. Jag är ensam hemma eftersom jag inte orkar gå ut idag. Och jag skrev det jag skrev här imorse. Och jag skojar inte, det känns otroligt läskigt fortfarande. Jag förstår inte riktigt, jag som är så bra på att vara öppen. Men jag har sagt det förut och säger det igen, jag är inte öppen med allting. Som jag också skrev här imorse. Jag modifierar lite efter vad jag tror är lämpligt och propert. Eller vad man ska säga. Och så ska man inte ursäkta sig. Bara ös på med dig själv. Mig själv.
 
Jag känner att jag har börjat få mina favoitfraser som jag använder om och om igen. Det blir dålig kvalitet på texten då. Men det var inte det jag tänkte skriva om. Ignorera kvaliteten, eller gör inte det. Läs inte över huvud taget. Det känns idag som att allt jag gör blir skit. Jag är glad på något plan att jag skrev det jag skrev tidigare idag. Men samtidigt ångrar jag mig. Men jag vill inte ta bort det.
 
Jag är rädd för att folk ska bli sådär skeptiska som en del varit och som jag själv också var först. Är fortfarande. Jag är livrädd för att diagnoserna ska tas ifrån mig. Jag har i så många år känt att något är så allvarligt fel och så har det tagit så otroligt lång tid innan jag över huvud taget fått en enda första diagnos. Efter många sjukhusvistelser och självmordsförsök. Ingenting. Jag blev ju paranoid bara av det. Varför vägrar folk erkänna att jag har problem tänkte jag. Något är uppenbart fel. Varför får jag ingen diagnos. Är det här normalt? Ska jag bara finna mig i det? Kan jag ens det? Tänkte att folk försökte dölja sanningen om att jag egentligen var en utomjording eller något. Som att alla visste något som inte jag visste. Eller tvärtom att jag kunde se och känna symptom som ingen annan kunde se eller märka. Som att jag hade superkrafter. Inte särskilt behändiga sådana dock.
 
Och jag vet. Vad spelar det för roll om man har en diagnos eller inte? Det är inget att skryta om. Inget kul att ha. Jag vet att jag varit närmast besatt av det hela tonåren. Och är fortfarande idag, tjugofem år gammal. Jag skäms över alla dessa diagnoser. Jag hatar dem och är rädd att de ska försvinna. Jag är rädd att de aldrig ska försvinna. Att jag ska vara såhär för evigt. Rädd för vad de faktiskt innebär. Jag kanske är en av de där galningarna som springer runt och skäller ut soptunnor halvnaken på stan. Jag kanske bara inte märker det, eller minns. Eller är det kanske inte så allvarligt ändå? Det är ju inte hur många diagnoser man har eller hur obehagliga de låter på namnet som är det viktiga, eller hur? Det är ju det faktiska lidandet i verkligheten. Eller egentligen kanske inte ens det. Det som betyder något det är... Ingenting kanske. Ingenting betyder någonting. Inte på ett depressivt sätt. Eller det också kanske. Men också på ett upplyst plan. Som i frid och acceptans. (Det finns nog en del likheter mellan melankoli och upplysning.) Saker är som de är och det behöver inte vara varken bra eller dåligt. De bara är. Icke-värderande.
 
Jag är helt otroligt dåligt på det. Jag kommer aldrig bli upplyst. Jag värderar allt och alla hela tiden. Dagarna i enda. Det är som en hobby för mig. Men egentligen var inget av det här något jag tänkt skriva om. Det kom som en ursäkt och förklaring i förskott på det som komma skall (och som varit). Och återigen, förlåt mig för att jag ber om ursäkt. Jag ska ta plats nu. Helt oblygt.
 
Jag vill skriva ner några ytterligare symptom som jag inte tycker är särskilt roliga. Som för att späda på hemskheterna så att ni ska tycka ännu mer synd om mig. Eller få större förståelse. Eller njuta av läsningen bara. Lite onsdagsläsning. Eller vad är det för dag? Jo det är nog onsdag.
 
Okej.
 
- Ibland drömmer jag ångestdrömmar. Och ibland är jag nästan vaken medan jag gör det. Vilket på något vis gör att de känns mer verkliga. Kanske något som liknar sömnparalys lite. Som att man är vaken och medveten om rummet men kan fortfarande inte röra på sig eller skilja drömmarna från verkligheten. Så det känns som att drömmarna är verklighet. Och det är ofta saker som redan hänt i verkligheten och som gett mig mycket ångest eller saker jag är rädd för ska hända och som skulle ge mig mycket ångest. Ibland är det så illa att jag försöker skada mig själv eller begå självmord i själva drömmen. Och det känns så otroligt äkta. Det är obehagligt. För några nätter sedan vaknade av att jag trodde att jag skulle förblöda från handlederna i mitt badkar. När jag vaknar sitter ångesten i också. Inte så kul start på dagen.
 
Måste tillägga här mitt i listan. Jag skrev senast om mina känselillusioner. Just i detta nu och sedan ett tag tillbaka i den här texten har jag haft en konstant känsla av att någon kramar om mitt högra lillfinger samt känslan av någon form av tyg som ligger mellan pek- och långfingret också på höger hand. Ibland är sånt här obehagligt. Just nu är det mest irriterande. Det vill inte försvinna. Kanske för att jag är uppe i varv och har ångest.
 
- Ett typiskt depressivt symptom glömde jag ta upp. Något som kanske heller inte talas om jättemycket. Kanske för att det är ett känsligt område. Sexlusten. Den har under större delen av mitt liv vara lika med noll. Jag har dock inte kunnat koppla det till något riktigt. Har försökt skylla på mängder av saker. Men faktum kvarstår att vartefter jag börjat må bättre så har sexlusten blivit större. Och jag är otroligt glad för det. Jag trodde inte att jag nånsin skulle kunna njuta såhär. Jag visste inte ens om någon kunde det. Kände mig väldigt skeptisk när andra berättade om sin njutning eller när jag läst om det på nätet. Jag googlar otroligt mycket på allting. Osäker som jag är. Som om jag fortfarande var en tonåring och helt ny på det här med att inte vara barn längre. Som kanske de flesta andra också, även friska människor. Om det finns några såna.
 
Vad var det mer? Det kanske var de två jag tänkte på. Minns inte. Jag satt i badkaret när jag kom det. Det är alltid i badkaret jag kommer på alla saker. Båda bra och dåliga.
#1 - - Anonym:

Bra skrivet du och lycka till... * Hoppas du slipper mera ångest. Har aldrig haft det själv elr hamnat i depression och jag är 28 år. Knas va? Men ja vill önska dig all lycka... *

Till top